Följ oss på sociala medier:

Fyrtiosjuåringen som kom ut med en bok och hyllades

Jonas Jonassons ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann” får ta emot hyllningar från de mest oväntade håll. Lasse Berghagen har ringt upp författaren flera gånger. Lisa Syrén talar sig varm om den i ”Ring så spelar vi”. Och en man i Laxå skrattade sönder sin säng när han läste boken. Vi ställde 12 frågor till Jonas om läsarreaktioner – och om den planerade uppföljaren.
Hundraåringen kom officiellt ut den nionde september. Kunde du sova den natten? Klev du upp klockan fem på morgonen och scannade tidningarna efter recensioner?
– Jodå, jag sov gott. Och jag steg naturligtvis inte upp vid fem på morgonen för att googla mig själv. Men tio i sex. Då satte jag igång att gå igenom det samlade internet för att se om någon hunnit tycka något om boken. Det var det förstås ingen som hade.

Hur var utgivningsdagen i övrigt?
– Helt lugn, faktiskt. Jag bor långt från Sverige så det fanns inte så många stollerier för mig att hitta på. Annars gissar jag att jag hade åkt från bokhandel till bokhandel hela dagen bara för att få titta på min bok, se om någon tog i den.

Vilken var den första läsarreaktion du fick?
– Det var på en träff för branschfolk i Stenungssund. Jag hamnade på middagen bredvid en kvinna som läst min bok och tyckte väldigt mycket om den. Det var flera månader före utgivningen. Att hon gillade det jag skrivit var förstås härligt, men det magiska bestod redan i det att hon läst den! En vilt främmande människa hade med vett och vilja läst min bok! Den känslan var overklig och jag glömmer den aldrig.

Hundraåringen väcker verkligen känslor hos läsarna – det sägs till exempel att självaste Lasse Berghagen slet hund för att få tag i ditt telefonnummer för att ringa och tacka dig för boken?
– Ja, Lasse Berghagen har ringt – inte bara en gång utan flera – för att prata om hur mycket han tycker om min hundraåring. Och när förlaget sedan bad Lasse läsa in radioreklam för boken gjorde han det gratis. Till mig sa han att han inte ville ta betalt bara för att prata ur hjärtat i några sekunder. Och så har han skickat sin barnbok till min son. Att Lasse Berghagen är en bra man är nog en objektiv sanning. Och en bra kvinna gissar jag att Lisa Syrén är, för hon satt härom dagen och höjde Hundraåringen till skyarna i ”Ring så spelar vi”.

Har du fått reaktioner också från okända?
– Ja, både brev, vykort och e-post. Till exempel mannen i Laxå som skrev och berättade att han just skrattat sönder sin nyinköpta höj- och sänkbara säng medan han låg och läste min bok. Och den gamla damen i Göteborg som skrev att hon bestämt sig för att leva ett tag till i förhoppning om en uppföljare. Och många fler. Man blir glad och stolt när läsare hör av sig. Och inspirerad till att fortsätta skriva.

Hur har Hundraåringen tagits emot av läsarna? Verkar de ha läst den som du tänkte när du skrev den?
– Den vanligaste kommentaren är att det rätt och slätt är en himla rolig bok, och det är helt klart det finaste beröm jag kan få. Men jag har också fått kommentarer om att boken lär läsaren en del om världshistorien, att den har inslag av samhällskritik och satir, och annat. ”En inte helt obegåvad Må bra-bok” brukar jag själv säga. Och kommentarerna från läsarna säger ungefär detsamma. Till min stora glädje.

Har du fått oväntade reaktioner från läsare? Någon som tänkt helt annorlunda än du när du skrev boken?hundraaringen.jpg– Nej, det kan jag inte säga. Fast jag hade förstås inte räknat med att få krav på att ersätta sönderskrattade sängar…

Boken verkar ha gjort stor succé inte minst i dina gamla hemtrakter kring Småland – är det något särskilt i Hundraåringen som appellerar till det småländska kynnet tror du? Humorn?
– Hmm… lugnet som min hundraåring besitter, kanske är det småländskt? Det är ju inte lönt att oja sig över att åkern är full av sten, det är bara att kröka rygg och gilla läget, alternativt packa och emigrera till Amerika. Eller är det hundraåringens respektlöshet? Han hukar ju inte inför finare folk, det gör inte heller smålänningar i allmänhet, från Nils Dacke och framåt. Eller… jag vet inte. Boken har fått beröm från norr till söder. Kan det vara att vi alla är smålänningar innerst inne? Ungefär som sanningen att vi alla håller på Östers IF, fast alla ännu inte förstått det?

Hur är det nu, så här ett par månader efter att debuten utkommit? Har du kunnat ”landa” igen efter den säkerligen intensiva utgivningsperioden?
– Jadå. Jag bor på Schweizitalienska gränsen, ett par hundra mil från Sverige, och det tror jag har varit nyttigt för mig. Det är förstås fantastiskt att boken fått så mycket beröm och hamnat på topplistor, men om jag befunnit mig i Sverige hade det kanske blivit en massa ryggdunkningar till det och för många ryggdunkningar kan aldrig vara bra. Man ska inte tro att man är något. Sa smålänningen.

Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann
Efter ett långt och synnerligen händelserikt liv hamnar Allan Karlsson på det äldrehem han tänker ska bli hans sista anhalt på jorden. Problemet är bara att hälsan vägrar ge vika, och en dag bär det sig inte bättre än att det är dags för honom att fylla tresiffrigt.
Pompa och ståt väntar, med kommunalråd och lokaltidning på plats. Ett spektakel så oönskat av Allan att han i stället kliver ut genom fönstret. Därmed är han på rymmen från sitt eget födelsedagskalas. I hastigheten råkar Allan få med sig en väska som han bara skulle vakta ett slag och strax har han både tjuvar och poliser efter sig.

Läs mer om boken här