Följ oss på sociala medier:
”Jag har läst många deckare av mer meriterade och finare författare. Få...”Läs mer
”På det hela taget vet Laestadius Larsson precis vad hon gör, och...”Läs mer
”Carlsson visar även i denna fjärde del vilken driven stilist han är oc...”Läs mer
”Hon är så skicklig, skriver rakt på och tecknar miljöer och stämningar...”Läs mer
”Intressant övernaturlig skräckthrillerdeckare med onda undertoner serv...”Läs mer
”Ohlsson skriver otroligt spännande och lyckas knyta ihop alla trådar p...”Läs mer
”Boken är lika språkligt snygg som den är estetiskt vacker. Jag älskar ...”Läs mer
”Rappt skrivet ... tempofyllt och spännande.”Läs mer
”Oerhört brutal och realistisk roman, mycket välskriven och med intress...”Läs mer
”Det är lätt att tycka om Kouplan och Sara Lövestam är en...”Läs mer
”En historia full av äventyr och fantasi ... berättelsen är på samma gå...”Läs mer
”En drabbande berättelse om vad ett ishockey-lag kan betyda för ett sam...”Läs mer
”Malins raka, obarmhärtiga och stundtals humoristiska språk genomsyrar ...”Läs mer
”En intressant, tankeväckande och spännande bok, som i själva verket är...”Läs mer
”En underhållande och träffsäker skildring av svenskt 50-tal.”Läs mer

Möt Unni Lindell!

I dagarna utkommer thrillern Där Satan har sin tron av Unni Lindell, en av Norges absolut främsta kriminalförfattare. Vi skickade några frågor till henne om nya boken, hennes huvudpersoner och hur det är att fira tjugo år som författare. 

Cato Isaksen har ju länge varit din huvudperson. I den här boken får han ta ett steg tillbaka och i stället är det Marian Dahle som har huvudrollen. Vem är Marian? Kan du beskriva henne som person? Och vad händer med Cato?

Min plan har alltid varit att skriva tio romaner med Cato Isaksen som huvudperson. Jag skrev in Marian Dahle i Honungsfällan med ett tydligt mål att hon skulle ta över huvudrollen från Cato. De första tio böckerna var tydliga polisromaner. Nu med Marian som huvudperson har saker förändrats. Detta är mer en psykologisk thriller. Cato är fortfarande med, men mer i periferin i den här nya boken.

Marian Dahle är 37 år, ursprungligen från ett annat land, hon lider både fysiskt och psykiskt och har varit sjukskriven i ett år, när hon här får ett cold case på sitt bord, ett fall om en liten flicka som försvann i en park i Oslo för tolv år sedan. Hon borde kanske ha tackat nej till uppdraget, men det gör hon inte. Hon dricker alkohol för att döva sin smärta och hon inser därför inte när det börjar bli farligt för henne.

Vilket var fröet till den här romanen?

Mitt i Oslo finns ett område med koloniträdgårdar. Det är fyrtio tunnland stort och människor hyr kolonilotter där för att odla blommor och grönsaker. Där finns också små hus, bodar och många fågelskrämmor. Jag var på en födelsedagsfest där och vi satt vid ett långt bord och drack vin. Vid ett tillfälle vände jag mig om och såg en fågelskrämma. Bakom den var den svarta jorden uppgrävd och på vägen utanför staketet rusade bilarna förbi. Plötsligt visste jag det bara, här fanns det några begravda.

På tio minuter hade jag hela handlingen klar för mig. Två små flickor, Thona och Elly, leker och plötsligt är Thona borta. Tolv år senare får Marian Dahle ett cold case på sitt bord, fallet med den försvunna flickan. Marian utvecklar under arbetet en osund relation till flickans mamma. De är för lika, de är intensiva och de är båda sårbara.

Vilket är bokens tema?

Bokens tema är utnyttjade barn på olika plan. Och jag talar inte enbart om Thona som försvann, fallet är i själva verket inte så uppenbart och förutsättningarna förändras på vägen. Alla kriminalromaner ska ha ett oväntat slut, så också denna. Det är vad läsaren förväntar sig. Och det är vad läsaren får.

Du har precis firat tjugo år som författare. Vilken är den största skillnaden i att skriva böcker idag och då?

Den stora skillnaden är att jag har blivit äldre och skriver lite långsammare, tidigare kunde jag skriva en bok på några månader. Men det faktum att jag är farmor till tre pojkar och en flicka, som alla vill vara mycket hos mig, har förändrat mitt fokus lite. De är mellan ett och sex år, så det är självklart att min skrivtid har minskat. Jag byter blöjor och leker med leksaksbilar som en snäll farmor – samtidigt som jag tänker på mord. Ha, ha! Bara inte de söta små barnen får vet att jag försörjer mig på att mörda!

Och vilken är, från din position, den största skillnaden i branschen?

Den största skillnaden är helt klart att det idag finns så många nya deckarförfattare på scenen. Det gör mig extra stolt över att ha behållit min position under alla år. 2016 var Där Satan har sin tron ​den tredje mest sålda kriminalromanen i Norge, bara Kepler och Horst sålde fler. Det är fantastiskt att ha sålt mer än fem miljoner böcker och fortfarande vara den mest säljande kvinnliga författaren i Norge. Och att fortfarande kallas Deckardrottning efter tjugo år. Jag nyper mig i armen och är så tacksam!