Årets berättelsebuffé är serverad!

Historiegeneratorn består av sex sammanflätade historier som på olika sätt tar sig an vår samtid. Bland annat får läsaren möta en lärarinna som går ut i krig för att skapa en god läromiljö, en bok som får kvinnor att skiljas och algoritmer som genererar bästsäljande böcker. Ja, och så är det ju en hel del sex, våld och mandelkubb också.

Så beskriver Danny Wattin sin nya novellsamling – vi ställde några frågor om inspiration och skrivprocessen till en författare som växlar mellan att skriva noveller och romaner.

Var har du hittat inspirationen till de ämnen du tar upp i novellerna i Historiegeneraton?
Idéerna är inget jag kan tvinga fram. De kommer när de kommer, inspirerade av saker som händer omkring mig, och då gäller det snarare att identifiera och snabbt skriva ned dem. Ofta handlar det om fenomen i samhället som förvånar eller förvirrar mig. Beteenden och samhällsutveckling som skaver och som jag inte riktigt förstår.

Själva novellidéerna kommer ofta när det dyker upp ett nytt sätt att se på dessa fenomen. En oväntad vinkel eller konflikt. Något som gör det hela intressant att utveckla.
Om vi tar den här boken som exempel så handlar den första berättelsen om en lärarinna som fått nog och går ut i krig för att skapa en god skolmiljö. Idén kom till mig då jag och min familj (tre barn i skolåldern) återvände till Sverige efter en tid utomlands och konfronterades av den svenska skolan med alla sina underliga incitament som, om man inte visste bättre, kunde tro var utformad för att göra lärarnas arbete så svårt som möjligt.

Jag pratade med ett antal lärarvänner om det här. Om hur svårt det var att undervisa i en skola där de olika komponenterna, istället för att stödja lärarna och lärandet, drog åt helt skilda håll.
Så jag började tänka. Vad skulle hända om man slängde in en klassisk Clint Eastwood-karaktär i den här miljön? En ensam hjälte som rider in i stan, gör upp med bovarna och försvinner i solnedgången. Någon som tycker att målet helgar medlen och är beredd att hota och utpressa besvärliga föräldrar för att skapa en bra skolmiljö. Och så föddes huvudpersonen i bokens första berättelse, lärarinnan Elin Mild.

Hur ser din skrivprocess ut?
Jag får en idé och sätter mig och skriver, så snabbt jag bara kan, utan att tänka efter eller analysera. Det gäller att jaga ikapp tankarna, hitta ett flöde och få ned allt jag har inom mig i ett svep för att fånga den rätta känslan. Det är en fysisk snarare än intellektuell övning, och jag känner i kroppen om det här är någonting som berör eller inte.

Sedan börjar det verkliga arbetet. Jag går igenom texten, funderar och gör om. Tar bort de delar som inte passar in, lägger till nya och arbetar om de som lämnats kvar. Försöker hitta historiens kärna och den ton och form som gör den mest rättvisa. Försöker få allting att passa ihop i en självklar enhet. Det här kan ta månader, att om och om igen putsa språk, stycken, meningar och ord till dess att allting en vacker dag, om gudarna vill, sitter som det ska.

När jag väl har ett hyfsat första utkast, gäller det att låta texten vila. För nu har jag jobbat så länge med den på detaljnivå att jag är blind för dess eventuella kvaliteter – och då är det lätt att ta bort sådant som är bra och lägga till sådant som inte är det. Därför gäller det att göra annat ett tag, till dess att man kan se objektivt på texten igen. Och sedan är det dags att ta fram ens inre redaktör och ta bort det som inte passar in och skriva om det som behöver skrivas om. Och så fortsätter man tills man inte orkar längre och boken är klar.

Du skriver i både kortare och längre format. Vilken är skillnaden att skriva noveller och romaner?
Personligen tycker jag att noveller är enklare att skriva eftersom det är möjligt att fånga dess väsen, den känsla man vill förmedla, i en enda sittning. Det går att sätta sig ned och på en dag få ur sig det som är historiens kärna. Precis som det är möjligt för en musiker att sätta sig vid pianot och fånga essensen av ett kortare musikstycke i en sittning. Sedan måste man förstås arbeta med texten för att få den som man vill, något som i mitt fall ibland kan ta veckor och månader. Men man vet i alla fall vad man är ute efter och att man har fångat någonting som kan vara mödan värt.

Romaner och, antar jag, symfonier är andra sorters djur. Större och mer svåröverskådliga. Då gäller det att hålla den röda tråden. Att dag efter dag arbeta utan att tappa fokus. Och det är svårt att hålla en sådan kontinuitet. Särskilt om man, som jag, har familj och barn som pockar på ens uppmärksamhet. Då är det lätt att, under en så pass lång process, gå vilse på vägen och tappa lusten.

Dessutom känner jag mig osäker på om jag kommer att lyckas när jag sätter mig och skriver en roman. Om jag är på rätt spår eller om hela bygget kommer att falla platt till marken. Det problematiska är att det, i alla fall för mig, bara finns ett sätt att ta reda på hur det ligger till med den saken, och det är att skriva boken. Så då gör jag det. Ibland går det bra och blir ungefär som jag tänkt mig, som med min förra bok Herr Isakowitz Skatt, och ibland blir det någonting helt annat – som med mina tidigare två romaner.

Finns det någon författare som du inspireras av i ditt skrivande?
Jag imponeras av de som klarar av att sätta sig varje dag och skriva, år efter år. De som gräver djupt inom sig för att fiska upp och formulera insikter om människan eller världen som man inte har tänkt på förut. De som arbetar hängivet och strävar efter att åstadkomma någonting exceptionellt.

Om man ska nämna några namn så kanske Jeanette Winterson, Neil Gaiman, Svetlana Aleksijevitj, David Mitchell, George Orwell, Sherman Alexie, David Grossman och Richard Flanagan.

Vad läser du helst själv?
Allt jag kommer över. Romaner, noveller, barnböcker, fackböcker. Jag letar alltid efter nya böcker att läsa – själv eller för mina barn. Helst sådant som får mig att uppfatta världen på ett nytt sätt eller fundera på någonting jag inte reflekterat över tidigare. Som får mig att tänka ”Åh fan, är det därför det är så”.