Följ oss på sociala medier:
”Det här är en klassiker ... om man verkligen vill lära sig...”Läs mer
”Samtidsfrågor i ruggig bladvändare.”Läs mer
”Det är lätt att älska grammatik under författaren och sfi-läraren Sara...”Läs mer
”Marie-Louise Ekmans pregnanta noteringar har en poetisk kvalitet som s...”Läs mer
”Nu har "Pärlfarmen" fängslat mig under ett antal timmar. Timmar man ön...”Läs mer
”Älskar Vanessa. Iskall och envis! Riktigt bra bok som jag tycker mycke...”Läs mer
”En rättsröta av stora mått, historien är så osannolik att den måste va...”Läs mer
”Författaren är en fena på tidsmarkörer och detta tillsammans med bra s...”Läs mer
”Det är driv i berättelsen.”Läs mer
”Jag tyckte den var skojig. Underhållande, lättläst och, precis som inn...”Läs mer
”Det är inte språket som gör att jag fängslas, utan beskrivningen av va...”Läs mer
”En rysligt trovärdig spänningsroman fylld med skam, sorg och mörker. ....”Läs mer
”Denna gång hamnar skrupellösa flyktingsmugglare och andra samtida feno...”Läs mer

Allan Karlsson är tillbaka!

Jag är Jonas Jonasson och jag känner att jag vill förklara mig.

Det skulle aldrig bli någon uppföljare till boken om hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Många ville ha en sådan, inte minst huvudpersonen själv, Allan Karlsson, som strosade omkring i mitt inre och gjorde sig påmind när det behagade honom.

”Herr Jonasson”, kunde han säga från ingenstans medan jag satt i egna tankar. ”Har herr Jonasson ändrat sig än? Ska vi inte ta en sväng till innan jag blir gammal på riktigt?”

Men det skulle vi inte. Jag hade redan sagt det jag ville säga om det kanske eländigaste århundradet av dem alla. Tanken var att om vi påminde varandra om nittonhundratalets tillkortakommanden kanske vi skulle bli bättre på att komma ihåg och mindre benägna att göra åtminstone samma misstag igen. Jag paketerade detta mitt budskap med värme och humor. Strax var boken spridd över hela världen.

Inte fan blev världen en bättre plats för det.

Tiden gick. Allan i mitt inre slutade höra av sig, medan mänskligheten hankade sig fram, eller åt vilket håll den nu hankade sig. Händelse efter händelse fyllde mig med känslan att världen var mer inkomplett än någonsin. Och jag bara tittade på.

Där någonstans föddes behovet av att få säga något igen, på mitt sätt. Eller Allans. En dag hörde jag mig själv fråga Allan om han fortfarande fanns med mig.

”Jag är här”, sa han. ”Vad har månne herr Jonasson på hjärtat efter så lång tid?”

”Jag behöver dig”, sa jag.

”Till vad då?”

”Till att berätta hur det är, och indirekt hur det borde vara i stället.”

”Med allting?”

”Med ungefär allting.”

”Herr Jonasson förstår att det inte hjälper, inte sant?”

”Ja, det gör jag.”

”Bra. Jag är med”, sa hundraåringen.

* * *

Jo, det var en sak till. Detta är en roman om händelser i nutid och närtid. Jag använder mig av ett antal publika politiska ledare i handlingen, och av personer i deras omedelbara närhet. De flesta heter i boken det de heter på riktigt. Andra har jag skonat.

Eftersom ledarna kan titta ner snarare än upp på folk i gemen, är det rimligt att få busa lite med dem. För den skull är de sannolikt inte mer än människor allihop och förtjänar som sådana respekt. Till alla dessa potentater vill jag säga: Förlåt. Och: Gilla läget. Det kunde ha varit värre. Samt: Tänk om det är det?

— Jonas Jonasson

Ur förordet till Hundraettåringen som tänkte att han tänkte för mycket, en helt ny berättelse av Jonas Jonasson om Allan Karlsson från världsuccén Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann.

Jonas Jonasson har även skrivit böckerna Analfabeten som kunde räkna och Mördar-Anders och hans vänner (samt en och annan ovän).