Följ oss på sociala medier:
”Lyckliga alla ni som ännu inte läst den här boken ... En...”Läs mer
”Samtidsfrågor i ruggig bladvändare.”Läs mer
”Det är lätt att älska grammatik under författaren och sfi-läraren Sara...”Läs mer
”En enkel dagbok som gradvis djupnar till ett ömsint, innerligt, djupt ...”Läs mer
”Nu har "Pärlfarmen" fängslat mig under ett antal timmar. Timmar man ön...”Läs mer
”Älskar Vanessa. Iskall och envis! Riktigt bra bok som jag tycker mycke...”Läs mer
”Lena Ebervall och Per E Samuelsons böcker om historiska rättsfall är a...”Läs mer
”Författaren är en fena på tidsmarkörer och detta tillsammans med bra s...”Läs mer
”Det är driv i berättelsen.”Läs mer
”Jag tyckte den var skojig. Underhållande, lättläst och, precis som inn...”Läs mer
”Det är inte språket som gör att jag fängslas, utan beskrivningen av va...”Läs mer
”En rysligt trovärdig spänningsroman fylld med skam, sorg och mörker. ....”Läs mer
”Den här behöver väl inte presenteras, egentligen. Alla ska ha samma rä...”Läs mer
”Denna gång hamnar skrupellösa flyktingsmugglare och andra samtida feno...”Läs mer
”There is a lot of humour here, some of it quite dark...”Läs mer
”Den väcker många, många tankar och faktiskt en frigörande ilska som ja...”Läs mer
”Truc är fransk journalist och detta är den tredje av hans Sapmi-deckar...”Läs mer
”Spännande och actionfylld.”Läs mer
”Detta är del fyra i en serie av väldigt mysiga deckare. Jag...”Läs mer
”Tankeväckande.”Läs mer

Liza Marklund om skapandet av ”Pärlfarmen”

”Storslagen böljande roman”, skrev Tara. ”Andlöst skickligt gestaltat”, tyckte Dagens Nyheter. ”Ett dramatiskt äventyr”, enligt Sveriges Radio. Liza Marklunds storartade återkomst med Pärlfarmen har fått mycket beröm. Nyfiket ville vi veta mer om skapandet av boken – och ställde därför några frågor till Liza.

Pärlfarmen bjuder på magnifik spänning i ett raffinerat spel om världsekonomin, men tar sin början på en av världens mest avskilda platser – ön Manihiki i södra Stilla havet. Hur fann du denna plats och vad var det med denna fridfulla atoll som fascinerade dig så mycket?

– Cook-öarna är en otroligt speciell plats. Ögruppen ligger precis mitt i Stilla havet, det är så vackert att man svimmar. Tänk dig paradiset, och så lite till. Min familj har väldigt goda vänner på huvudön Rarotonga, i byn Matavera som har fått ge efternamn åt min karaktär Kiona i boken. Första gången jag träffade familjen Karaponga, som driver en pärlfarm på Manihiki, var för sjutton år sedan. Det var nere på huvudön, och jag har velat åka och hälsa på dem uppe på Manihiki sedan dess. I februari 2017 kom jag äntligen dit, och det var ännu häftigare än jag trott. Jag bodde hemma hos familjen, ovanpå deras pärlverkstad (som är Kionas rum i romanen).

I centrum för handlingen står alltså Kiona, en ung kvinna som för första gången lämnar Cooköarna när hon försöker ta reda på vad som hänt med hennes försvunne make. Du skriver om henne i jag-form och Pärlfarmen blir verkligen Kionas berättelse, där man samtidigt får följa hur hon utvecklas som människa. Hur mycket påverkade just jag-formen berättelsen? Hade det blivit samma historia om den skrivits i tredje person?

– Jag började faktiskt att skriva romanen i tredje person, men det fungerande inte alls. Miljön på Manihiki är så annorlunda att texten inte grep tag. Man halkade omkring i handlingen utan att känna eller förstå. I den här historien har jag jobbat tillsammans med min svärson, Ronnie Sandahl, som är manusförfattare och filmregissör, det var hans förslag att jag skulle testa första person och det satt som en smäck. Kionas röst kom fram precis som jag hört den i huvudet ända sedan första gången vi träffades.

Hur växer en sådan här berättelse fram? Vad är startskottet för skrivprocessen och finns det något speciellt som bär boken och handlingen framåt?

– Kiona kom till mig på landsvägen mellan Matavera och Ngatangiia i december 2003. Det var ett par månader efter att Anna Lindh, som var en god vän till mig, hade blivit mördad. Sorgen efter Anna var fortfarande rå och obearbetad, kanske var det därför mina tankar vandrade iväg mot en historia kring vemod, ensamhet och människans villkor där på landsvägen. Faktum är att jag gick och gick och gick på den där vägen, den går runt hela ön och jag stannade inte förrän hela berättelsen var klar inom mig, och då hade jag kommit så himla långt att jag var tvungen att ta bussen tillbaka. På den tiden fanns inget internet på Rarotonga, utom på telegrafstationen inne i Avarua, huvudstaden. Där hyrde jag in mig på en dator och skickade ett tre sidor långt mejl till Ann-Marie Skarp, min förläggare, med ett synopsis på hela historien (hon har fortfarande mejlet kvar). Sedan tog det alltså femton år att skriva romanen, för det kom annat emellan.

Platserna runtomkring i världen som Kiona besöker är väldigt levande beskrivna. Jag har förstått att du har ett personligt förhållande till flera av dem. På vilket sätt?

– Hahaha, ja, Kiona tar sig ut på en resa över fyra kontinenter, och jag har gjort det lätt för mig. Hon bor, undantagslöst, i mina gamla bostäder.

För dig som författare, vilka är de lyckligaste stunderna under skrivandet?

– När researchen är gjord, berättarrösten sitter och jag får leva i mitt eget universum. Särskilt i det här fallet, jag älskade att skriva den här boken. Det är nästan en sorg att det är över.