Utdrag
1935
EN AFTON PÅ UDDEN
En sen kväll i början av juni 1935, när hela Stockholm stod som en ung brud i en sky av hägg och syren, låg kungen i sin säng på slottet, medan Kurt satt på sängkanten och klädde sig. Deras förhållande hade varit intensivt och mycket, mycket gott den senaste tiden, tänkte den gamle och log med hela kroppen. Kungen lade sin högra hand på Kurts nakna mage och sade lite fundersamt:
»Eugen skall ha en liten soarrré till weekenden. Med några vasande trevliga gästerr. Jag trror bestämt att det är dags ja! Nu skall Kurt få trräffa min bvor!»
»Å, Ers Majonnäs!» Kurt förstod att detta var en stor ynnest. Att få träffa prins Eugen, den berömde, beundrade Målarprinsen, det var en stor ära, som säkert icke vederfors kungens andra »jazzgossar». Kurt sköt i tankspridd avsmak bort kungens ådriga hand från magen. »Men hur? Och var? Och vad skall jag ha på mig?»
»Vi ses ute på Udden på lörrdag, till cocktailtimmen.» Nu var kungens hand tillbaka på magen igen och smekte. »Packa nu en väska för weekenden. Vi återvänderr till stan först på söndagskvällen. Packa fritidskläderr! Man vet aldvig vart det bär åstad!»
Kungen klappade till Kurt på magen, som en avslutning, och sjönk sedan tillbaka i sängen, gäspade och drog täcket ända upp till näsan: »Jag skall sova nu! Han kan komma till södrra valvet vid sextiden på kvällen så får han skjuts av Lantz till Udden.»
Kurt gick runt i sin lägenhet, febrig av spänning i flera dagar. Han hade aldrig varit så nervös, inte någonsin, tänkte Anna. Han var så irriterad att det inte gick att tala med honom utan att få huvudet avbitet.
»Du går här som en äggsjuk höna! Hur är det fatt?» frågade hon vänligt.
»Låt mig vara!» fräste han otacksamt. Den arma Anna kunde inte veta hur han våndades över alla obesvarade frågor. Han måste göra rätt! Han hade ingen att fråga! Hur packar man för en weekend? Hur ser fritidskläder ut i kungliga kretsar? Vad var cocktailtimmen, för Guds skull? Han gick till Bergmans och köpte en liten krokodilskinnsväska, dyr som fan, som han packade i. Fritidskläder? Nå, så mycket visste han, att de kungliga alltid hade kavaj, skjorta och slips eller halsduk, fritid eller ej. Han ringde Paul och försökte samråda, men när det gällde kläder var det Kurt som var mest initierad i hela bekantskapskretsen.
»Flanell? Med den lilla randen? Eller bäcke-bölja? Det kan väl inte bli fel? Och halmhatt? Eller? Paul?»
»Du er sindsyg, Kurt», var det enda svar han fick. Och det var han ju inte mycket hjälpt av.
När lördagen äntligen kom hade Kurt svarta ringar under ögonen; han hade sovit mycket oroligt. Efter att ha bytt kläder arton gånger framför spegeln, packat, ångrat sig, packat upp, ändrat sig i dagar, hade han till sist stannat för flanellkostymen, en mjuk skjorta djärvt öppen i halsen och halmhatt. Hans lilla väska var full med sidenhalsdukar, mjuka skjortor och udda byxor. Han ställde sig framför spegeln för hundrade gången och sneglade på den uppslagna Vecko-Journalen, där en helsidesannons för ett fint bilmärke lyste emot honom. Nonchalant lutad mot bilens huv i fyrfärgstryck stod en ung man i exakt likadana kläder som Haijby nu bar. Allt stämde, förutom den eleganta käppen. Borde han haft käpp, tänkte han oroligt. Nej, nu fick det vara nog!
Han tillbringade hela lördagseftermiddagen på Centralbadets finska bastu, simmade femtonhundra meter och lät sedan raka sig minutiöst på stans finaste rakstuga på Drottninggatan. På slaget sex kom Kurt raskt promenerande uppför Slottsbacken mellan slottet och Tessinska palatset. Rydén mötte honom och ledde vägen, som vanligt utan ett ord, till borggården där kungens ståtliga Cadillac stod och väntade med motorn mullrande. Kungen syntes inte till. Chauffören bevärdigade inte Kurt med en blick i backspegeln, när Rydén med en kort nick utan ett ord manade honom att ta plats till höger i baksätet. Så blev chauffören och Kurt sittande i några minuter innan bilen långsamt rullade ut ur portvalvet och nedför Slottsbacken. Det var bara de två: chauffören och Kurt. Var kungen var hade Kurt ingen aning om.
Han hade aldrig trott att han skulle sakna den gamle monarken alltså mannen själv, inte hans pengar, hans makt eller dyrbara gåvor men det gjorde han nu. Han kände att han skulle gett sin högerhand (nåja, ett finger, då) för att ha sin vän med sig, att få vistas i den självklara glans som omgav monarken. Det var med bävan Kurt rullade fram i kungens bil utmed Strandvägen. Folk på trottoarerna vände sig om och tittade och några vinkade, uppenbarligen i tron att det var kungen själv som satt i bilen. Kurt vinkade inte tillbaka, men kände hur hjärtat bankade i bröstet. Högre än så här kunde väl inte en vanlig medborgare komma! Nu skulle de se honom, mor och far och syskonen, alla som vänt honom ryggen och sagt att han var familjens svarta får, en skam, en lodare! Här åkte fiskhandlarsonen Kurt Alfred Johansson från Södermalm i konungens Cadillac, medan pöbeln vinkade och hurrade!
Bilfärden var över alltför snabbt och när det ståtliga ekipaget sakta knastrade ut på Djurgården började han röra sig oroligt på lädersätet. Kanske skulle han klätt sig i smoking ändå! Nej, nu var de framme vid uppfarten till Waldemarsudde, där en bugande betjänt hälsade honom välkommen som om han tillhörde själva kungafamiljen.
»Min väska», sade han oroligt till den livréklädde, som om han trodde att kungens chaufför tänkte stjäla hans fattiga prylar.
»Den bärs upp till ert rum», svarade betjänten utan att med en min röja vad han tänkte. »Hans kungliga höghet väntar på terrassen. Det serveras cocktails där, när vädret är så här vackert.»
Så blev Kurt Haijby ledsagad in genom portvalvet, en trappa upp och ut på slottets balkong där han svårt överväldigad hann se åtminstone sex-sju personer alla herrar som stod eller satt vårdslöst utslängda i kvällssolens sken med var sitt glas i handen. Han hade sinnesnärvaro nog att söka rätt på prins Eugen, buga djupt och mumla:
»Ers Kungliga Höghet. En ära att få »
»Så där har vi då äntligen Kurt», sade Målarprinsen nådigt. »Tag nu ett glas, välkommen till Waldemarsudde, för tusan!»
Kurt var som bedövad. Prins Eugen visste vem han var! Han stod på Waldemarsuddes balkong! Han hade ett cocktailglas i handen! Han såg ingenting, han var bländad. För att inte svimma eller göra något annat fånigt, tvingade sig Kurt att se på de celebra gästernas klädsel jodå, han hade klätt sig alldeles rätt för supén. Prins Eugen och de flesta övriga herrarna bar ljus sommarkostym med mjuk skjorta. Flera hade flanell och Kurt kände att han stod sig väl i konkurrensen. Han kostade på sig att pusta ut lite. Tack och lov för att han alltid förstått sig på att klä sig. Prins Eugen såg så vänlig ut med sitt alldeles snövita hår som stod rakt upp, som en snäll tomtegubbe. Under hans lika snövita mustasch skymtade ett småleende. Nu såg prinsen rakt på Kurt, och tamejfan om han inte blinkade med ena ögat!
Så kändes, snarare än hördes, ett förväntansfullt surr i luften, ännu en livréklädd kammarherre trädde in och sade med låg, diskret stämma de tre magiska orden:
»Hans Majestät Konungen!» och alla reste sig, det frasade av dyrbart skrädderi. Lätt chockerad såg Kurt att herrarna, istället för att buga, kysste kungen på kinden.
»Hej, Kurt!» ropade nu majestätet, synnerligen oceremoniellt, älgade fram till Haijby och kysste honom mitt på munnen. Kurt var så häpen att han nästan tappade kristallglaset, men fann sig snabbt och innan han hann tänka sig för hade det slunkit ur honom:
»Ers Majonnäs!» Under en kort, fasansfull sekund var det tyst i hela universum. Sedan släpptes ett rungande gapskratt loss, som en lättnadens vårflod sköljde den över Haijby, som tårögd av tacksamhet måste ta upp näsduken och låtsas snyta sig.
Nu slöt en av de andra gästerna igenkännande upp. »Men ser man på!» sade en Dramatenskolad röst, precis vid Kurts skuldra. Kurt, som gick som barn på slottet och borde vara van vid berömdheter, höll nu på att sätta sin cocktail i halsen. Var det inte Gösta Ekman som stod där och stirrade på Kurt med ögon som svarta hål! Han pratade konstigt, pressade fram orden genom käkarna: » om det inte är lille Kurt Johansson var det väl?» Herregud, Gösta Ekman visste också vem han var! Bakom den store skådespelaren släntrade ingen mindre än Karl Gerhard.
»Eh jag heter Haijby numera », svarade Kurt och kände sig enkel.
»Johansson låter väl som en fläkt av den fina världen, det! Själv heter jag egentligen Johnson», inflikade nu Karl Gerhard, fyrade av ett lascivt leende, förde elegant en cigarrett till läpparna och tittade forskande på Kurt.
»Vi har träffats förut, Kurre och jag, förstår du», sade Gösta Ekman fräckt och lät euforisk och stark, men rörde fortfarande inte en min; ansiktet var som en mask.
»Jaa », stammade Kurt, som var nervös och inte hängde med i de berömda artisternas blixtsnabba konversation, » sommaren 1922. Råsunda filmstad. Kärlekens ögon!» nickade Kurt, som inte riktigt kände igen Gösta Ekman från förr i tiden. Både blicken och ansiktsuttrycket föreföll ha förändrats på det mest förbryllande sätt.
»Du må tro», sade Gösta upphetsat och vände sig mot Karl Gerhard, »du må tro att hans lilla handarbete var bedårande!» Alla herrarna i rummet brast nu ut i skratt åt Gösta Ekmans insinuanta kommentar.
Kurt räddades av att dubbeldörrarna slogs upp till matsalen och en elegant hovmästare trädde ut.
»Ers Majestät! Ers Kungliga Höghet! Mina herrar! Middagen är serverad!»
Nu sorlade de uppsluppna herrarna in till ett vackert dukat bord med en gigantisk blomsteruppsättning i mitten. Vid varje kuvert stod ett litet handtextat kort försett med prinsens vapen i ena hörnet. Kurt såg att hans namn stod invid hans majestät konungens. Hans ögon tårades och hela hans jag blåstes upp av den otroliga ynnesten. När han såg sig omkring såg han att även de tre andra storheterna hade var sin ung bordskavaljer. Det var nog ingen vanlig middag det här, det förstod till och med Kurt. Men även om stämningen var glad och lekfull gällde det att inte trampa i klaveret. Han förstod att kung Gustaf räknade med honom och han ville inte svika den gamles förtroende. Lätt panikslagen räknade Kurt alla besticken och blicken snubblade över elfenbensskedar, fiskknivar, sex glas i olika storlekar. Så drog han efter andan. Kung Gustaf hade ju faktiskt visat honom hur man sitter till bords i de allra artigaste sällskap, hur man skålar, hur man äter soppa och i vilken ordning man tar besticken. Det gällde bara att koncentrera sig och snegla på de kungliga.
Det blev en lustiger tillställning och Kurt började koppla av lite grann. I spetsen för uppsluppenheten stod Gösta Ekman och Karl Gerhard, som anslog en glättig, slagfärdig ton i konversationen. Det var en ton som tycktes roa hans majestät och hans kungliga höghet mycket. Kurt lät andäktigt blicken vandra runt i den magnifika matsalen och såg till vänster på ena långväggen prinsens egen målning »Det gamla slottet». Som betjäningen gick ut och in genom spegeldörrarna kunde Kurt i angränsande rum ana Ernst Josephsons »Strömkarlen» infälld i väggen på det smakfullaste sätt. Kurt, som var autodidakt, hade skaffat sig gedigen kunskap om svensk konst. Han vände blicken tillbaka till bordet och tittade en lång stund i djup beundran på prins Eugen, den store konstnären och formgivaren. Det här förstod Kurt. Han öppnade munnen och började konversera sina bordsgrannar om konst på det mest eleganta och lättsamma vis:
»Var det inte en Eugène Jansson som hängde därute?»
»Känner Kurt till Eugène Jansson? Nå, vad har han för uppfattning om »
»Jo, jag måste säga att jag slogs särskilt av »
Det var som om han aldrig gjort något annat.
Efter den utsökta supén drog sig hela sällskapet in i blomsterrummet, där det blev kaffe och avec. Kurt kände sig som en svamp, där han satt och sög i sig allt han såg av smak och stil. Förvånat noterade han att den sköna blomsterprakten som omgav det runda bordet bestod av de allra enklaste vardagsblommor: pelargoner och sankt paulior bildade skummande sjöar av violett, ljusgrönt och skärt.
Klockan var nu långt över midnatt. Karl Gerhard vandrade in i rökrummet, där tjänstefolket tänt en brasa trots att det var en vacker junikväll. Snart satt den store revykungen vid pianot och klinkade och nu satte sig Gösta Ekman bredvid på pianopallen. Karl Gerhard började spela på »I skuggan av en stövel», ett nummer från förra årets revy. Han hade bara hunnit några inledande fraser när Gustaf V, nu klart salongsberusad, kom in och satte sig och avbröt:
»Nej, föv bövelen! Ingen politik i kväll! Hela det där alltet ståvv mig upp i halsen. Nu skall vi ha voligt och sjunga voliga sånger! Sjung nu Jazzgossen och du, Kurt, du skall dansa!»
Sagt och gjort. Karl Gerhard bytte nästan omärkligt melodi och text och Gösta Ekman sjöng med i den berömda visan från 1922. Och Kurt dansade som aldrig förr. Eldigt, lätt och levande, runt, runt snurrade han, fiskhandlarsonen, i den mest utsökta krets människor, de finaste i hela Sverige, och alla hurrade de och jublade åt hans konster och skrek »Encore! Encore!».
»Och sedan den där andva! Den där andva!» hojtade kungen när »Jazzgossen» hade klingat ut.
»Jag vet, jag vet, Ers Majestät» svarade Karl Gerhard och stämde upp:
Nej han är något mitt emellan,
Det ena mest det andra sällan.
Bland Cecils bord han vet sig skicka
Han är ej gosse inte flicka.
Nej han är något mitt emellan,
Det ena mest det andra sällan.
Det är just konsten här på jordens ring,
Att vara allting, och ingenting.
»Ha, ha, ha! Kvickt! Synnerligen kvickt, min käve Karl Gerhard», skrattade kungen. Från spetsen av kungens cigarrett hängde ett långt stycke aska. Han hade så levt sig in i sången, dansen och den mångbottnade texten att han alldeles glömt att aska. Kurt, som just i kväll kände en stor ömhet för »Hans Majonnäs», höll snabbt fram ett av prins Eugens formgivna askfat. Kungen askade utan att flytta blicken från Karl Gerhard eller sluta prata.
Påföljande dag väcktes alla gästerna i riktiga svinottan av prins Eugens tjänstefolk. Det hade varit en sen afton med hela såar av champagne och Kurt, som egentligen alltid var pigg, hade ovanligt svårt att komma igång. Till slut ramlade även han nedför stora trappan till slottets entré. Han såg sig omkring med andra ögon än han hade gjort då han kom kvällen före. Vid foten av trappan tronade en imponerande, meterhög skulptur, föreställande en naken grek av något slag. Genitalierna på skulpturen exponerades tydligt för varje person som kom gående nedför trappan. Jaharu! Det är den synen som möter prins Eugen varje morgon när han går ned för att äta frukost, tänkte Kurt med ett snett leende.
»Nu skall vi till Tullgarn!» överröstade kungen hela sällskapet. »Det är ju en strrålande förrsommarmorgon. Nu skall vi ned och slanta gäddov.» Sagt och gjort. Kungen, prins Eugen och alla andra åkte i högtidlig kortege från Djurgården till Tullgarns slott i Sörmland. Först kom Gustaf V:s magnifika Cadillac. Kungen hade satt sig framtill, bredvid chauffören.
»Körr fortare! Fortare sade jag! Försök ta den därr kurrvan därr med full gas!» I baksätet satt Kurt och Gösta Ekman och Karl Gerhard och försökte hålla i sig, men ramlade hjälplöst omkring på de hala lädersätena. Bakom kom prins Eugen, som körde själv i sin öppna Bentley från 1932. När Kurt vände sig om med viss möda såg han registreringsskylten »A 8».
Det var fortfarande tidig morgon och Kurt hade nickat till en stund, när han väcktes av att Karl Gerhard petade honom hårt på överarmen och sade: »Där du, Kurre! Ser du Tullgarn!»
Han lyfte sömndrucket huvudet och såg att de var ute på riktiga landet. De hade saktat in och körde nu i en lång allé med almar och ekar. Så småningom kom de fram till några byggnader som såg ut som uråldriga stall och lador och kvarnar och små villor, alla röda med vita knutar. Kurt trodde de var framme och tittade frågande på Karl Gerhard, som småskrattade och skakade på huvudet. »Nej du, Kurre lille! De här husen hör till Tullgarns slott, det är bara ekonomibyggnader. Det förstår du väl att Sveriges statschef inte kan sova i de här rucklen! Vänta tills du ser själva slottet!»
Så svängde bilen igen och nu bredde den allra fagraste vy ut sig: till höger en absolut stilla, spegelblank havsvik, insprängd i den leende lövskogen; på vänster hand en engelsk park som såg ut att fortsätta i all oändlighet. Och där, i fonden, ett graciöst slott, kungligt skönt, med enorma stenlejon som vakade över entrén. Förundrad ramlade han ut och vandrade sakta in i den stora mörka hallen, som tycktes helt tillverkad av gamla kakelplattor. I golvet bildade mosaiken orden »CAVE CANEM». Han skulle just fråga kungen vad orden betydde när han upptäckte att hans röst ekade ensam. Ingen av de andra hade gått in. Det fanns inte en katt där och tystnaden var påtaglig.
I själva verket fanns ingen hovpersonal över huvud taget. Slottet var ännu inte öppnat för sommaren och kungens idé att åka dit var helt oplanerad. De enda som var till städes var en ganska trumpen vaktmästare och trädgårdsmästaren, som hördes gå och klippa i parken. Inte ens husfrun hade kommit, eftersom man fått besked från hovet att ingen skulle besöka slottet förrän långt in på högsommaren. Det celebra sällskapet var nu utlämnat till att klara sig helt på egen hand.
Det märkliga inträffade nu, att Sveriges, Götes och Vendes Konung fick stå, nästan med hatten i hand, och tigga en bister vaktmästare om tillträde till sjöboden, som var låst med ett ganska rostigt hänglås. Det var uppenbart att kungen stormtrivdes. Han älskade att få vara sig själv och att få leva lite enkelt och gärna lite odygdigt.
Uppsluppet rotade monarken runt i halvdunklet i boden och dök snart fram, med spindelväv på skorna, och med fyra metspön, som han höll upp i triumf med ett belåtet skratt.
Hela sällskapet gick nu runt till slottets baksida, nedför en gräsbevuxen slänt mot det klara, stilla vattnet. En kajplats i miniatyr bildades i strandkanten av tre höga brädklädda sidor, och där låg några långa ekor och gungade i morgonljuset.
Kurt hade aldrig slantat gäddor, men i dag skulle han få lära sig av en mästare. Metspöna såg vanliga ut, men spetsen bestod av en klyka av metalltråd. Sedan måste man meta småfisk till bete, förklarade kungen petigt, men det är lätt! Här skall ni se! Och så satte de sig på bryggan allihop och njöt av morgonsolen och det tog inte lång tid, så hade den gamle med van hand trätt ståltråd genom en liten abborre, från munnen till stjärten. Han klippte av alla fenor med en behändig liten sax, som han hade stoppat i västfickan.
»Ta nu var sin roddbåt, gubbarr!» skrattade kungen lyckligt. Det gick åt fyra ekor, två herrar i varje. »Nu skall vi ut på sjön, min jazzgosse», blinkade den gamle till Kurt. Det var ingen tvekan om vem som skulle ro.
»Vo tyst! Vo tyst!» viskade kungen, som stod på knä i aktern. Roddturen gick på kungens order rakt in i de snårigaste vassruggarna i den mest igenväxta viken. Kurt beordrades att hela tiden ro baklänges med aktern först där kungen stod på knä med metspöt i handen. Där bland nate och vass doppade kungen metspöt med abborren upp och ned i det svarta vattnet och Kurt uppmanades gång på gång att ro tystare. Så småningom lärde sig Kurt hantverket och ekan gled helt ljudlöst baklänges in i vassen i den ena viken och ut igen och så in i nästa. Kungen visste precis var gäddorna brukade stå någonstans. Kungen slantade gäddor i »friluftskläder», det vill säga kostym, vit skjorta med halsduk och halmhatt med svart brätte. Kurt rodde och tittade rakt in i bakdelen på Sveriges konung och kände till sin egen överraskning i den gröna sommarmorgonen något som han aldrig känt förut för kungen, något som nästan liknade kärlek.
Plötsligt fick kungen napp! Kurt uppmanades nu att omedelbart stoppa båten, linan som låg lös på ekans botten svirrade ut och kungen lät den löpa fritt mellan sina händer. Metspöt med klyka hade nu tjänat ut sitt syfte att doppa betesfisken upp och ned i vattnet och lades åt sidan. Nästan all lina löpte ut. Gäddan hade bytet mellan tänderna och simmade nu iväg för att i lugn och ro svälja sin frukost. Kungen satt med darrande händer med linan mellan fingrarna, beredd att göra mothugg så snart han kände hur gäddan började svälja betet; nu gällde att kroka gäddan. Kungen gjorde ett jätteryck i linan i exakt rätt ögonblick och det började sprattla och plaska å det förfärligaste femtio meter bort i viken, långt in bland vassen. Det tog säkert en kvart att landa gäddan i ekan, eftersom linan var så intrasslad i växter. Gäddan var inte stor, men vacker, och såg väldigt elak ut, med alldeles svart rygg, ett säkert kännetecken på att det var en riktig vassgädda, förklarade kungen med sakkunnig min.
»Det du, Kurt! Nu kan du slanta gäddov!» sade kungen med den förnöjsamhet som kännetecknar varje framgångsrik fiskare. »Rov fan så brra gör han också!» tillade kungen nådigt.
Tillbaka på slottet skulle man så fira weekenden med en pick-nick, lät kungen nu tillkännagiva.
»Då måste vi ha Tullgavnspaj!» tillade han.
»Men Gustaf, är du tokig», skrattade prins Eugen. »Vi har ju ingen kock här ännu!»
»Det hjälps inte. Vi skall ha Tullgavnspaj, annavs blir det ingen picknick.» Tonen hade blivit lite hotfull.
De övriga i sällskapet nickade artigt instämmande.
»Du, Kurt! Du är ju för tusan hakar vestaurangdirrektör», slog det nu kungen.
»Jo, Ers Majo estät», svarade Kurt som förstod vartåt det barkade hän.
»Du kan ta monsieur Arbins receptbok. Den liggerr säkert i köket. Kom så går vi dit och tittav!»
Hela sällskapet troppade nu iväg till slottsköket, där kungen efter visst letande och rumsterande hittade en mjölig pärm med många handskrivna recept. Karl Gerhard hade hittat en flaska isad punsch som han började slå upp i punchbägare.
»Punsch? På morgonen? Har du förlorat förståndet?» skrattade någon, men alla lät sig väl smaka.
»Titta här, här står det Tullgavnspaj!» ropade kungen muntert och gav Kurt receptet.
Han ögnade hastigt igenom det. »Men det är ju på franska», mumlade Kurt förläget.
»Nå, nå, det är inte franskan som är bekymret här denna vackra morgon. Det är kalvbrässen!» sade nu Gösta Ekman gravallvarligt. Han hade läst över Kurts axel. Kurt kände sig osäker när Ekman stirrade på honom med de svarta ögonen och stenansiktet och vände sig till kungen.
»Seså, det häv skall vi klarra», sade kungen vänligt och Kurt tyckte han såg väldigt ogillande på Gösta Ekman. Den berömde filmstjärnan hade vitt puder runt näsan, såg Kurt, men vågade inte fråga. Här pågick ett spel i det fördolda, något som inte Kurt förstod. Mat, det förstod han. Och nog för att han kunde franska, efter alla sina resor. Men det var krångliga ord i receptet. Kalvbräss, spaghetti, salt kött, tjock grädde, smördeg och parmesanost, det skulle man nu trolla fram, för de höga gästerna skulle ha Tullgarnspaj.
»Kära nån. Det här är ett komplicerat recept», klagade Kurt, men ingen ville höra på det örat. Medan gästerna stojade ute i parken någon hade hittat ett krocketspel arbetade Kurt febrilt i köket. Det var ett väldans fint kök och någon hade nyligen fyllt på förråden vaktmästaren och trädgårdsmästaren behövde väl utfodras och när det hade gått några timmar stod en vacker gyllenbrun paj i ugnen, medan Kurt packade ned svalt vitt vin, tallrikar, bestick, glas och linneservetter i en gigantisk engelsk pick-nickkorg, som han hittade inne i det stora skafferiet.
Så stod han, svettig men stolt, framför alla de fina herrarna, med sin läckra lunchpicknick och en rutig filt under armen. Han hälsades som en återvändande krigshjälte av alla, och så bar det iväg, långt genom parken, ut och in i en tokig labyrint som bara de kungliga tycktes hitta ordentligt i, förbi orangeriet och ut till en slät klipphäll ned mot havet. Det var söndag förmiddag i nådens år 1935 och det hade varit en helg som Kurt aldrig skulle glömma. Kungen åt pajen med god aptit och ingen tycktes märka att Kurt i all hemlighet hade bytt ut ett kilo kalvbräss mot lika mycket gäddfilé.
På söndag kväll bar det av tillbaka till kungliga huvudstaden. Den här gången satt kungen bredvid Kurt i baksätet på Cadillacen tillsammans med Karl Gerhard och Gösta Ekman. Kungen var närgången och lade sin ena hand alldeles för högt upp på Kurts lår. Kungen log liderligt, men Kurt skämdes och sade spontant: »Men Ers Majestät! Jag är ju gift!» Gösta Ekman och Karl Gerhard svarade blixtsnabbt med en mun: »Det är vi också!»
EN AFTON PÅ UDDEN
En sen kväll i början av juni 1935, när hela Stockholm stod som en ung brud i en sky av hägg och syren, låg kungen i sin säng på slottet, medan Kurt satt på sängkanten och klädde sig. Deras förhållande hade varit intensivt och mycket, mycket gott den senaste tiden, tänkte den gamle och log med hela kroppen. Kungen lade sin högra hand på Kurts nakna mage och sade lite fundersamt:
»Eugen skall ha en liten soarrré till weekenden. Med några vasande trevliga gästerr. Jag trror bestämt att det är dags ja! Nu skall Kurt få trräffa min bvor!»
»Å, Ers Majonnäs!» Kurt förstod att detta var en stor ynnest. Att få träffa prins Eugen, den berömde, beundrade Målarprinsen, det var en stor ära, som säkert icke vederfors kungens andra »jazzgossar». Kurt sköt i tankspridd avsmak bort kungens ådriga hand från magen. »Men hur? Och var? Och vad skall jag ha på mig?»
»Vi ses ute på Udden på lörrdag, till cocktailtimmen.» Nu var kungens hand tillbaka på magen igen och smekte. »Packa nu en väska för weekenden. Vi återvänderr till stan först på söndagskvällen. Packa fritidskläderr! Man vet aldvig vart det bär åstad!»
Kungen klappade till Kurt på magen, som en avslutning, och sjönk sedan tillbaka i sängen, gäspade och drog täcket ända upp till näsan: »Jag skall sova nu! Han kan komma till södrra valvet vid sextiden på kvällen så får han skjuts av Lantz till Udden.»
Kurt gick runt i sin lägenhet, febrig av spänning i flera dagar. Han hade aldrig varit så nervös, inte någonsin, tänkte Anna. Han var så irriterad att det inte gick att tala med honom utan att få huvudet avbitet.
»Du går här som en äggsjuk höna! Hur är det fatt?» frågade hon vänligt.
»Låt mig vara!» fräste han otacksamt. Den arma Anna kunde inte veta hur han våndades över alla obesvarade frågor. Han måste göra rätt! Han hade ingen att fråga! Hur packar man för en weekend? Hur ser fritidskläder ut i kungliga kretsar? Vad var cocktailtimmen, för Guds skull? Han gick till Bergmans och köpte en liten krokodilskinnsväska, dyr som fan, som han packade i. Fritidskläder? Nå, så mycket visste han, att de kungliga alltid hade kavaj, skjorta och slips eller halsduk, fritid eller ej. Han ringde Paul och försökte samråda, men när det gällde kläder var det Kurt som var mest initierad i hela bekantskapskretsen.
»Flanell? Med den lilla randen? Eller bäcke-bölja? Det kan väl inte bli fel? Och halmhatt? Eller? Paul?»
»Du er sindsyg, Kurt», var det enda svar han fick. Och det var han ju inte mycket hjälpt av.
När lördagen äntligen kom hade Kurt svarta ringar under ögonen; han hade sovit mycket oroligt. Efter att ha bytt kläder arton gånger framför spegeln, packat, ångrat sig, packat upp, ändrat sig i dagar, hade han till sist stannat för flanellkostymen, en mjuk skjorta djärvt öppen i halsen och halmhatt. Hans lilla väska var full med sidenhalsdukar, mjuka skjortor och udda byxor. Han ställde sig framför spegeln för hundrade gången och sneglade på den uppslagna Vecko-Journalen, där en helsidesannons för ett fint bilmärke lyste emot honom. Nonchalant lutad mot bilens huv i fyrfärgstryck stod en ung man i exakt likadana kläder som Haijby nu bar. Allt stämde, förutom den eleganta käppen. Borde han haft käpp, tänkte han oroligt. Nej, nu fick det vara nog!
Han tillbringade hela lördagseftermiddagen på Centralbadets finska bastu, simmade femtonhundra meter och lät sedan raka sig minutiöst på stans finaste rakstuga på Drottninggatan. På slaget sex kom Kurt raskt promenerande uppför Slottsbacken mellan slottet och Tessinska palatset. Rydén mötte honom och ledde vägen, som vanligt utan ett ord, till borggården där kungens ståtliga Cadillac stod och väntade med motorn mullrande. Kungen syntes inte till. Chauffören bevärdigade inte Kurt med en blick i backspegeln, när Rydén med en kort nick utan ett ord manade honom att ta plats till höger i baksätet. Så blev chauffören och Kurt sittande i några minuter innan bilen långsamt rullade ut ur portvalvet och nedför Slottsbacken. Det var bara de två: chauffören och Kurt. Var kungen var hade Kurt ingen aning om.
Han hade aldrig trott att han skulle sakna den gamle monarken alltså mannen själv, inte hans pengar, hans makt eller dyrbara gåvor men det gjorde han nu. Han kände att han skulle gett sin högerhand (nåja, ett finger, då) för att ha sin vän med sig, att få vistas i den självklara glans som omgav monarken. Det var med bävan Kurt rullade fram i kungens bil utmed Strandvägen. Folk på trottoarerna vände sig om och tittade och några vinkade, uppenbarligen i tron att det var kungen själv som satt i bilen. Kurt vinkade inte tillbaka, men kände hur hjärtat bankade i bröstet. Högre än så här kunde väl inte en vanlig medborgare komma! Nu skulle de se honom, mor och far och syskonen, alla som vänt honom ryggen och sagt att han var familjens svarta får, en skam, en lodare! Här åkte fiskhandlarsonen Kurt Alfred Johansson från Södermalm i konungens Cadillac, medan pöbeln vinkade och hurrade!
Bilfärden var över alltför snabbt och när det ståtliga ekipaget sakta knastrade ut på Djurgården började han röra sig oroligt på lädersätet. Kanske skulle han klätt sig i smoking ändå! Nej, nu var de framme vid uppfarten till Waldemarsudde, där en bugande betjänt hälsade honom välkommen som om han tillhörde själva kungafamiljen.
»Min väska», sade han oroligt till den livréklädde, som om han trodde att kungens chaufför tänkte stjäla hans fattiga prylar.
»Den bärs upp till ert rum», svarade betjänten utan att med en min röja vad han tänkte. »Hans kungliga höghet väntar på terrassen. Det serveras cocktails där, när vädret är så här vackert.»
Så blev Kurt Haijby ledsagad in genom portvalvet, en trappa upp och ut på slottets balkong där han svårt överväldigad hann se åtminstone sex-sju personer alla herrar som stod eller satt vårdslöst utslängda i kvällssolens sken med var sitt glas i handen. Han hade sinnesnärvaro nog att söka rätt på prins Eugen, buga djupt och mumla:
»Ers Kungliga Höghet. En ära att få »
»Så där har vi då äntligen Kurt», sade Målarprinsen nådigt. »Tag nu ett glas, välkommen till Waldemarsudde, för tusan!»
Kurt var som bedövad. Prins Eugen visste vem han var! Han stod på Waldemarsuddes balkong! Han hade ett cocktailglas i handen! Han såg ingenting, han var bländad. För att inte svimma eller göra något annat fånigt, tvingade sig Kurt att se på de celebra gästernas klädsel jodå, han hade klätt sig alldeles rätt för supén. Prins Eugen och de flesta övriga herrarna bar ljus sommarkostym med mjuk skjorta. Flera hade flanell och Kurt kände att han stod sig väl i konkurrensen. Han kostade på sig att pusta ut lite. Tack och lov för att han alltid förstått sig på att klä sig. Prins Eugen såg så vänlig ut med sitt alldeles snövita hår som stod rakt upp, som en snäll tomtegubbe. Under hans lika snövita mustasch skymtade ett småleende. Nu såg prinsen rakt på Kurt, och tamejfan om han inte blinkade med ena ögat!
Så kändes, snarare än hördes, ett förväntansfullt surr i luften, ännu en livréklädd kammarherre trädde in och sade med låg, diskret stämma de tre magiska orden:
»Hans Majestät Konungen!» och alla reste sig, det frasade av dyrbart skrädderi. Lätt chockerad såg Kurt att herrarna, istället för att buga, kysste kungen på kinden.
»Hej, Kurt!» ropade nu majestätet, synnerligen oceremoniellt, älgade fram till Haijby och kysste honom mitt på munnen. Kurt var så häpen att han nästan tappade kristallglaset, men fann sig snabbt och innan han hann tänka sig för hade det slunkit ur honom:
»Ers Majonnäs!» Under en kort, fasansfull sekund var det tyst i hela universum. Sedan släpptes ett rungande gapskratt loss, som en lättnadens vårflod sköljde den över Haijby, som tårögd av tacksamhet måste ta upp näsduken och låtsas snyta sig.
Nu slöt en av de andra gästerna igenkännande upp. »Men ser man på!» sade en Dramatenskolad röst, precis vid Kurts skuldra. Kurt, som gick som barn på slottet och borde vara van vid berömdheter, höll nu på att sätta sin cocktail i halsen. Var det inte Gösta Ekman som stod där och stirrade på Kurt med ögon som svarta hål! Han pratade konstigt, pressade fram orden genom käkarna: » om det inte är lille Kurt Johansson var det väl?» Herregud, Gösta Ekman visste också vem han var! Bakom den store skådespelaren släntrade ingen mindre än Karl Gerhard.
»Eh jag heter Haijby numera », svarade Kurt och kände sig enkel.
»Johansson låter väl som en fläkt av den fina världen, det! Själv heter jag egentligen Johnson», inflikade nu Karl Gerhard, fyrade av ett lascivt leende, förde elegant en cigarrett till läpparna och tittade forskande på Kurt.
»Vi har träffats förut, Kurre och jag, förstår du», sade Gösta Ekman fräckt och lät euforisk och stark, men rörde fortfarande inte en min; ansiktet var som en mask.
»Jaa », stammade Kurt, som var nervös och inte hängde med i de berömda artisternas blixtsnabba konversation, » sommaren 1922. Råsunda filmstad. Kärlekens ögon!» nickade Kurt, som inte riktigt kände igen Gösta Ekman från förr i tiden. Både blicken och ansiktsuttrycket föreföll ha förändrats på det mest förbryllande sätt.
»Du må tro», sade Gösta upphetsat och vände sig mot Karl Gerhard, »du må tro att hans lilla handarbete var bedårande!» Alla herrarna i rummet brast nu ut i skratt åt Gösta Ekmans insinuanta kommentar.
Kurt räddades av att dubbeldörrarna slogs upp till matsalen och en elegant hovmästare trädde ut.
»Ers Majestät! Ers Kungliga Höghet! Mina herrar! Middagen är serverad!»
Nu sorlade de uppsluppna herrarna in till ett vackert dukat bord med en gigantisk blomsteruppsättning i mitten. Vid varje kuvert stod ett litet handtextat kort försett med prinsens vapen i ena hörnet. Kurt såg att hans namn stod invid hans majestät konungens. Hans ögon tårades och hela hans jag blåstes upp av den otroliga ynnesten. När han såg sig omkring såg han att även de tre andra storheterna hade var sin ung bordskavaljer. Det var nog ingen vanlig middag det här, det förstod till och med Kurt. Men även om stämningen var glad och lekfull gällde det att inte trampa i klaveret. Han förstod att kung Gustaf räknade med honom och han ville inte svika den gamles förtroende. Lätt panikslagen räknade Kurt alla besticken och blicken snubblade över elfenbensskedar, fiskknivar, sex glas i olika storlekar. Så drog han efter andan. Kung Gustaf hade ju faktiskt visat honom hur man sitter till bords i de allra artigaste sällskap, hur man skålar, hur man äter soppa och i vilken ordning man tar besticken. Det gällde bara att koncentrera sig och snegla på de kungliga.
Det blev en lustiger tillställning och Kurt började koppla av lite grann. I spetsen för uppsluppenheten stod Gösta Ekman och Karl Gerhard, som anslog en glättig, slagfärdig ton i konversationen. Det var en ton som tycktes roa hans majestät och hans kungliga höghet mycket. Kurt lät andäktigt blicken vandra runt i den magnifika matsalen och såg till vänster på ena långväggen prinsens egen målning »Det gamla slottet». Som betjäningen gick ut och in genom spegeldörrarna kunde Kurt i angränsande rum ana Ernst Josephsons »Strömkarlen» infälld i väggen på det smakfullaste sätt. Kurt, som var autodidakt, hade skaffat sig gedigen kunskap om svensk konst. Han vände blicken tillbaka till bordet och tittade en lång stund i djup beundran på prins Eugen, den store konstnären och formgivaren. Det här förstod Kurt. Han öppnade munnen och började konversera sina bordsgrannar om konst på det mest eleganta och lättsamma vis:
»Var det inte en Eugène Jansson som hängde därute?»
»Känner Kurt till Eugène Jansson? Nå, vad har han för uppfattning om »
»Jo, jag måste säga att jag slogs särskilt av »
Det var som om han aldrig gjort något annat.
Efter den utsökta supén drog sig hela sällskapet in i blomsterrummet, där det blev kaffe och avec. Kurt kände sig som en svamp, där han satt och sög i sig allt han såg av smak och stil. Förvånat noterade han att den sköna blomsterprakten som omgav det runda bordet bestod av de allra enklaste vardagsblommor: pelargoner och sankt paulior bildade skummande sjöar av violett, ljusgrönt och skärt.
Klockan var nu långt över midnatt. Karl Gerhard vandrade in i rökrummet, där tjänstefolket tänt en brasa trots att det var en vacker junikväll. Snart satt den store revykungen vid pianot och klinkade och nu satte sig Gösta Ekman bredvid på pianopallen. Karl Gerhard började spela på »I skuggan av en stövel», ett nummer från förra årets revy. Han hade bara hunnit några inledande fraser när Gustaf V, nu klart salongsberusad, kom in och satte sig och avbröt:
»Nej, föv bövelen! Ingen politik i kväll! Hela det där alltet ståvv mig upp i halsen. Nu skall vi ha voligt och sjunga voliga sånger! Sjung nu Jazzgossen och du, Kurt, du skall dansa!»
Sagt och gjort. Karl Gerhard bytte nästan omärkligt melodi och text och Gösta Ekman sjöng med i den berömda visan från 1922. Och Kurt dansade som aldrig förr. Eldigt, lätt och levande, runt, runt snurrade han, fiskhandlarsonen, i den mest utsökta krets människor, de finaste i hela Sverige, och alla hurrade de och jublade åt hans konster och skrek »Encore! Encore!».
»Och sedan den där andva! Den där andva!» hojtade kungen när »Jazzgossen» hade klingat ut.
»Jag vet, jag vet, Ers Majestät» svarade Karl Gerhard och stämde upp:
Nej han är något mitt emellan,
Det ena mest det andra sällan.
Bland Cecils bord han vet sig skicka
Han är ej gosse inte flicka.
Nej han är något mitt emellan,
Det ena mest det andra sällan.
Det är just konsten här på jordens ring,
Att vara allting, och ingenting.
»Ha, ha, ha! Kvickt! Synnerligen kvickt, min käve Karl Gerhard», skrattade kungen. Från spetsen av kungens cigarrett hängde ett långt stycke aska. Han hade så levt sig in i sången, dansen och den mångbottnade texten att han alldeles glömt att aska. Kurt, som just i kväll kände en stor ömhet för »Hans Majonnäs», höll snabbt fram ett av prins Eugens formgivna askfat. Kungen askade utan att flytta blicken från Karl Gerhard eller sluta prata.
Påföljande dag väcktes alla gästerna i riktiga svinottan av prins Eugens tjänstefolk. Det hade varit en sen afton med hela såar av champagne och Kurt, som egentligen alltid var pigg, hade ovanligt svårt att komma igång. Till slut ramlade även han nedför stora trappan till slottets entré. Han såg sig omkring med andra ögon än han hade gjort då han kom kvällen före. Vid foten av trappan tronade en imponerande, meterhög skulptur, föreställande en naken grek av något slag. Genitalierna på skulpturen exponerades tydligt för varje person som kom gående nedför trappan. Jaharu! Det är den synen som möter prins Eugen varje morgon när han går ned för att äta frukost, tänkte Kurt med ett snett leende.
»Nu skall vi till Tullgarn!» överröstade kungen hela sällskapet. »Det är ju en strrålande förrsommarmorgon. Nu skall vi ned och slanta gäddov.» Sagt och gjort. Kungen, prins Eugen och alla andra åkte i högtidlig kortege från Djurgården till Tullgarns slott i Sörmland. Först kom Gustaf V:s magnifika Cadillac. Kungen hade satt sig framtill, bredvid chauffören.
»Körr fortare! Fortare sade jag! Försök ta den därr kurrvan därr med full gas!» I baksätet satt Kurt och Gösta Ekman och Karl Gerhard och försökte hålla i sig, men ramlade hjälplöst omkring på de hala lädersätena. Bakom kom prins Eugen, som körde själv i sin öppna Bentley från 1932. När Kurt vände sig om med viss möda såg han registreringsskylten »A 8».
Det var fortfarande tidig morgon och Kurt hade nickat till en stund, när han väcktes av att Karl Gerhard petade honom hårt på överarmen och sade: »Där du, Kurre! Ser du Tullgarn!»
Han lyfte sömndrucket huvudet och såg att de var ute på riktiga landet. De hade saktat in och körde nu i en lång allé med almar och ekar. Så småningom kom de fram till några byggnader som såg ut som uråldriga stall och lador och kvarnar och små villor, alla röda med vita knutar. Kurt trodde de var framme och tittade frågande på Karl Gerhard, som småskrattade och skakade på huvudet. »Nej du, Kurre lille! De här husen hör till Tullgarns slott, det är bara ekonomibyggnader. Det förstår du väl att Sveriges statschef inte kan sova i de här rucklen! Vänta tills du ser själva slottet!»
Så svängde bilen igen och nu bredde den allra fagraste vy ut sig: till höger en absolut stilla, spegelblank havsvik, insprängd i den leende lövskogen; på vänster hand en engelsk park som såg ut att fortsätta i all oändlighet. Och där, i fonden, ett graciöst slott, kungligt skönt, med enorma stenlejon som vakade över entrén. Förundrad ramlade han ut och vandrade sakta in i den stora mörka hallen, som tycktes helt tillverkad av gamla kakelplattor. I golvet bildade mosaiken orden »CAVE CANEM». Han skulle just fråga kungen vad orden betydde när han upptäckte att hans röst ekade ensam. Ingen av de andra hade gått in. Det fanns inte en katt där och tystnaden var påtaglig.
I själva verket fanns ingen hovpersonal över huvud taget. Slottet var ännu inte öppnat för sommaren och kungens idé att åka dit var helt oplanerad. De enda som var till städes var en ganska trumpen vaktmästare och trädgårdsmästaren, som hördes gå och klippa i parken. Inte ens husfrun hade kommit, eftersom man fått besked från hovet att ingen skulle besöka slottet förrän långt in på högsommaren. Det celebra sällskapet var nu utlämnat till att klara sig helt på egen hand.
Det märkliga inträffade nu, att Sveriges, Götes och Vendes Konung fick stå, nästan med hatten i hand, och tigga en bister vaktmästare om tillträde till sjöboden, som var låst med ett ganska rostigt hänglås. Det var uppenbart att kungen stormtrivdes. Han älskade att få vara sig själv och att få leva lite enkelt och gärna lite odygdigt.
Uppsluppet rotade monarken runt i halvdunklet i boden och dök snart fram, med spindelväv på skorna, och med fyra metspön, som han höll upp i triumf med ett belåtet skratt.
Hela sällskapet gick nu runt till slottets baksida, nedför en gräsbevuxen slänt mot det klara, stilla vattnet. En kajplats i miniatyr bildades i strandkanten av tre höga brädklädda sidor, och där låg några långa ekor och gungade i morgonljuset.
Kurt hade aldrig slantat gäddor, men i dag skulle han få lära sig av en mästare. Metspöna såg vanliga ut, men spetsen bestod av en klyka av metalltråd. Sedan måste man meta småfisk till bete, förklarade kungen petigt, men det är lätt! Här skall ni se! Och så satte de sig på bryggan allihop och njöt av morgonsolen och det tog inte lång tid, så hade den gamle med van hand trätt ståltråd genom en liten abborre, från munnen till stjärten. Han klippte av alla fenor med en behändig liten sax, som han hade stoppat i västfickan.
»Ta nu var sin roddbåt, gubbarr!» skrattade kungen lyckligt. Det gick åt fyra ekor, två herrar i varje. »Nu skall vi ut på sjön, min jazzgosse», blinkade den gamle till Kurt. Det var ingen tvekan om vem som skulle ro.
»Vo tyst! Vo tyst!» viskade kungen, som stod på knä i aktern. Roddturen gick på kungens order rakt in i de snårigaste vassruggarna i den mest igenväxta viken. Kurt beordrades att hela tiden ro baklänges med aktern först där kungen stod på knä med metspöt i handen. Där bland nate och vass doppade kungen metspöt med abborren upp och ned i det svarta vattnet och Kurt uppmanades gång på gång att ro tystare. Så småningom lärde sig Kurt hantverket och ekan gled helt ljudlöst baklänges in i vassen i den ena viken och ut igen och så in i nästa. Kungen visste precis var gäddorna brukade stå någonstans. Kungen slantade gäddor i »friluftskläder», det vill säga kostym, vit skjorta med halsduk och halmhatt med svart brätte. Kurt rodde och tittade rakt in i bakdelen på Sveriges konung och kände till sin egen överraskning i den gröna sommarmorgonen något som han aldrig känt förut för kungen, något som nästan liknade kärlek.
Plötsligt fick kungen napp! Kurt uppmanades nu att omedelbart stoppa båten, linan som låg lös på ekans botten svirrade ut och kungen lät den löpa fritt mellan sina händer. Metspöt med klyka hade nu tjänat ut sitt syfte att doppa betesfisken upp och ned i vattnet och lades åt sidan. Nästan all lina löpte ut. Gäddan hade bytet mellan tänderna och simmade nu iväg för att i lugn och ro svälja sin frukost. Kungen satt med darrande händer med linan mellan fingrarna, beredd att göra mothugg så snart han kände hur gäddan började svälja betet; nu gällde att kroka gäddan. Kungen gjorde ett jätteryck i linan i exakt rätt ögonblick och det började sprattla och plaska å det förfärligaste femtio meter bort i viken, långt in bland vassen. Det tog säkert en kvart att landa gäddan i ekan, eftersom linan var så intrasslad i växter. Gäddan var inte stor, men vacker, och såg väldigt elak ut, med alldeles svart rygg, ett säkert kännetecken på att det var en riktig vassgädda, förklarade kungen med sakkunnig min.
»Det du, Kurt! Nu kan du slanta gäddov!» sade kungen med den förnöjsamhet som kännetecknar varje framgångsrik fiskare. »Rov fan så brra gör han också!» tillade kungen nådigt.
Tillbaka på slottet skulle man så fira weekenden med en pick-nick, lät kungen nu tillkännagiva.
»Då måste vi ha Tullgavnspaj!» tillade han.
»Men Gustaf, är du tokig», skrattade prins Eugen. »Vi har ju ingen kock här ännu!»
»Det hjälps inte. Vi skall ha Tullgavnspaj, annavs blir det ingen picknick.» Tonen hade blivit lite hotfull.
De övriga i sällskapet nickade artigt instämmande.
»Du, Kurt! Du är ju för tusan hakar vestaurangdirrektör», slog det nu kungen.
»Jo, Ers Majo estät», svarade Kurt som förstod vartåt det barkade hän.
»Du kan ta monsieur Arbins receptbok. Den liggerr säkert i köket. Kom så går vi dit och tittav!»
Hela sällskapet troppade nu iväg till slottsköket, där kungen efter visst letande och rumsterande hittade en mjölig pärm med många handskrivna recept. Karl Gerhard hade hittat en flaska isad punsch som han började slå upp i punchbägare.
»Punsch? På morgonen? Har du förlorat förståndet?» skrattade någon, men alla lät sig väl smaka.
»Titta här, här står det Tullgavnspaj!» ropade kungen muntert och gav Kurt receptet.
Han ögnade hastigt igenom det. »Men det är ju på franska», mumlade Kurt förläget.
»Nå, nå, det är inte franskan som är bekymret här denna vackra morgon. Det är kalvbrässen!» sade nu Gösta Ekman gravallvarligt. Han hade läst över Kurts axel. Kurt kände sig osäker när Ekman stirrade på honom med de svarta ögonen och stenansiktet och vände sig till kungen.
»Seså, det häv skall vi klarra», sade kungen vänligt och Kurt tyckte han såg väldigt ogillande på Gösta Ekman. Den berömde filmstjärnan hade vitt puder runt näsan, såg Kurt, men vågade inte fråga. Här pågick ett spel i det fördolda, något som inte Kurt förstod. Mat, det förstod han. Och nog för att han kunde franska, efter alla sina resor. Men det var krångliga ord i receptet. Kalvbräss, spaghetti, salt kött, tjock grädde, smördeg och parmesanost, det skulle man nu trolla fram, för de höga gästerna skulle ha Tullgarnspaj.
»Kära nån. Det här är ett komplicerat recept», klagade Kurt, men ingen ville höra på det örat. Medan gästerna stojade ute i parken någon hade hittat ett krocketspel arbetade Kurt febrilt i köket. Det var ett väldans fint kök och någon hade nyligen fyllt på förråden vaktmästaren och trädgårdsmästaren behövde väl utfodras och när det hade gått några timmar stod en vacker gyllenbrun paj i ugnen, medan Kurt packade ned svalt vitt vin, tallrikar, bestick, glas och linneservetter i en gigantisk engelsk pick-nickkorg, som han hittade inne i det stora skafferiet.
Så stod han, svettig men stolt, framför alla de fina herrarna, med sin läckra lunchpicknick och en rutig filt under armen. Han hälsades som en återvändande krigshjälte av alla, och så bar det iväg, långt genom parken, ut och in i en tokig labyrint som bara de kungliga tycktes hitta ordentligt i, förbi orangeriet och ut till en slät klipphäll ned mot havet. Det var söndag förmiddag i nådens år 1935 och det hade varit en helg som Kurt aldrig skulle glömma. Kungen åt pajen med god aptit och ingen tycktes märka att Kurt i all hemlighet hade bytt ut ett kilo kalvbräss mot lika mycket gäddfilé.
På söndag kväll bar det av tillbaka till kungliga huvudstaden. Den här gången satt kungen bredvid Kurt i baksätet på Cadillacen tillsammans med Karl Gerhard och Gösta Ekman. Kungen var närgången och lade sin ena hand alldeles för högt upp på Kurts lår. Kungen log liderligt, men Kurt skämdes och sade spontant: »Men Ers Majestät! Jag är ju gift!» Gösta Ekman och Karl Gerhard svarade blixtsnabbt med en mun: »Det är vi också!»
