Välkommen till Malins blogg!
Här är min sida 65 från mitt ofärdiga men alltid pågående skrivande
http://therichbitch.se/sid-65/
Marthina:
Det här händer i min novellsamling på vad som borde bli sidan 65, kanske inte riktigt samma sak som i en roman, men dock:
http://underbarochalskadavalla.wordpress.com/2010/03/11/och-pa-sidan-65-hittar-vi/
Åsa 2:
All time high, Malin. Trettiotvå kommentarer. Och detta inlägg gjorde min dag,eller två förresten, både idag och igår.
Godtyckliga gatan:
Det får mig att tänka på Kate Bushs låt "Hounds of love":
I found a fox
Caught by dogs.
He let me take him in my hands.
His little heart,
It beats so fast,
And I'm ashamed of running away
Ronnie G Lundin:
Kul
Sid 65 i min roman Hamarsman som finns i sin helhet på Kapitel 1
Botulf och Peder hade inte sett slagsmålet förrän det var slut, och de förbannade Verkas gårds innevånare under svordomar tills Båta Hans påtalade att Jens faktiskt räddat Ivar. Muttrande godtog de förklaringen, men att hans söner var rötägg förkunnade de. LansaVille, som inte heller sett bråket, förmanade Ivar att ta det lugnt med de båda bröderna. Speciellt Gunnar var hetlevrad och svår på slagsmål när ölen rann in i hans mage.
Festen var under alla omständigheter slut och mörkret tätnade över skogen. Hamarsfolket gick även de till sin båt och seglade hem över viken. Det övriga arbetsfolket hade nu upplevt kulmen på festligheterna, ett slagsmål hörde till en bra fest, och de tog sig nöjda hem till sina gårdar igen. Den här kvällen var speciell, för nu verkade det gamla bråket om Hoburga gård åter ha blossat upp mellan de båda granngårdarna. Länge skulle det talas om ännu en batalj mellan Hamars och Verkas, nu med ”ryssen” i huvudrollen. Mölner Per som var känd för att vara en god skald, hade snart förevigat kvällens slagsmål i en dikt som förlängde minnet av händelsen.
Hamarsdrängen hos peikorna var väldigt kär
Verkassorkar tyckte han var si så där
De retade drängen för hans rang
Så sinnet på drängen försvann
De slogs så blodet rann
Helt säkert ett par spann
Tills Verkasjens gav sig i lag
Han i sorkarna tog ett stadigt tag
De fick sig varsin smäll
Och sen bar det av hem.
Ivar ruvade på hämnd under hemvägen, men han sa ingenting. Botulf och Peder, stödjande sig på varandra i sitt ölrus, seglade hemåt utbringande besvärjelser över det oregerliga Verkasfolket.
På natten drömde Ivar. I drömmen var Oleg tillbaka. Han skrek och skrek som han gjort så många gånger förut. Den som högg honom var lång med ljuslockigt hår. I drömmen vände han sig mot Ivar med svärdet höjt till hugg. Ögonen lyste iskalla på honom när han måttade hugget mot honom. Ivar kände igen mannen. Det var Verkasjens.
Hastigt satte han sig upp i mörkret. Han skakade av drömmen och svetten rann nerför ryggen på honom. Vad hade han drömt egentligen? Jens hade ju räddat honom undan sina egna söner.
Mats Karlström:
Vilken rolig idé. Sidan 65 ur mitt manus: Det sista brevet.
”Det är omöjligt att bära ut sanningens fackla i ett människomyller utan att råka sveda skägget på någon” Francois de Chateaubriand
Helvetet motsvarade kanske inte riktigt vad Göran hade målat upp i sina fantasier. Han hade definitivt inte tänkt sig att han vid 42 års ålder skulle sitta i själva direktionsrummet och dricka klent te som en vinglig älva just fladdrat in med, med chefen för stället.
Med sin nyvunna stoiskhet hade han gillat läget, grävt fram det skrynkliga brevet ur fickan och äntligen levererat det till mottagaren. Att namnet råkade saknas ville han inte käbbla om för en del personer bråkar man bara inte med. Hans fingertoppskänsla sa honom att även om Hel saknade de attribut som oftast pådyvlas chefen för det ställe han just befann sig på, så var hon en sådan person.
Den lilla damen läste det skrynkliga brevet och ju längre hon läste desto djupare blev fårorna i hennes lilla mormorsansikte. Med en djup suck lade hon ifrån sig brevet och tittade på Göran med sina vattniga närsynta ögon. Hennes ådriga händer darrade lätt där de vilade på fåtöljens armstöd.
– Klockan är på väg att stanna, berättade hon för Göran. Dessutom har Nifri rymt och känner till att det är så. Det här var det sista vi behöver just nu. I både din värld och min. Jag som hade tänkt slå mig till ro en smula så här på gamla dagar.
– Jaha, sa Göran dumt. Är det något jag kan göra? Dra upp klockan kanske?
Han såg sig omkring i rummet men kunde inte se något klocka som behövde servas. Dessutom hade han en krypande känsla av att det här snacket om frälsare tidigare innebar att han snart skulle få veta att hans insats inte alls var över, i och med att han levererat brevet.
– Ja det skulle vara snällt om du ville göra det, suckade Hel. Men det är inte så lätt som det låter. Jag ska förklara lite mer för dig vad det handlar om.
Innan Hel hann säga mer knackade det på dörren. En bredaxlad dvärg stövlade in och berättade att hans vaktstyrka precis hade halat in två snokare som drällde omkring oroväckande nära ingången till Helvetet. Hel vinkade med sig Göran och stultade bort till en väggpanel där hon slog på en monitor.
När skärmen lyste upp visade den upp ett naket rum med bara en lång träbänk längs väggen. Fyra dvärgar med mordiskt glimmande svärd omringade två smutsiga mänskliga varelser som satt hopkurade på bänken. Att helvetet uppenbarligen var datoriserat numera var inget Göran reagerade på, men för första gången på ett bra tag blev han riktigt förvånad igen när han tittade på skärmen.
– Det där är ju vår statsminister, utbrast han häpet. Är den karlen inblandad i det här stället också?
– Är du snäll och hämtar hit dem, bad Hel dvärgen utan att låtsas om hans fråga. Dvärgen, som ställt in sig på lite slabbigt huvudkapande och tortyr, grymtade missbelåtet men eftersom han visste betydligt mer om Hel än vad Göran gjorde så protesterade han inte utan lommade snällt iväg.
Paperback Lover:
Malin, vilka är det här? Har du ljugit om att du bara har 12 läsare?
Liz Wennberg:
Jag har i min blogg lagt ut sid 65. Dock inte på mitt antagna manus, utan på ett helt annat. Oredigerat dessutom.
http://www.lizwennberg.blogspot.com
Helena Dahlstrand:
(Sid 65)
Jakob letar efter en parkeringsplats i närheten av ån. Ceasar sitter bredvid honom i framsätet. Helt regelvidrigt, förstås, men det hade inte Jakob gett sig tid att tänka på. Han står precis i begrepp att utföra regelvidrigheter som vida överstiger trafikbrott.
Han är arg. Arg på Erik som måste ha gjort något för att riskera Sophia och Kim. Arg på sig själv som tillåtit sig att bli kär i Sophia och glömma bort att vara vaksam. Fan också! Att det aldrig kan vara enkelt att leva, tänker han. Nu är det upp till honom att få hem Sophia levande. Och han tänker inte ge sig så länge han har livet i behåll!
När han parkerat bilen tar han med sig Ceasar och går nedför gatan. Där ligger den, nattklubben Blue Moon. Den är ökänd för att drivas av mc-gänget Black Angels som etablerat sig i stan på senare tid. Polisen har gjort ett flertal razzior i lokalen, men ännu har de inte hittat några bevis för brottslig verksamhet.
De har naturligtvis inte öppnat ännu men Jakob bultar på dörren tills det kommer en ung kille med rader av nitbälten släntrandes.
”Va’ fan vill du? Vi har…”
Jakob trycker upp honom mot väggen och Ceasar morrar hotfullt i bakgrunden.
”Släpp in mig. Jag vill snacka med Jerko. NU!”
Det sista vrålar Jakob rakt i killens ansikte så att saliven stänker. Killen slaknar direkt och visar vägen ner till klubben. Ceasar håller sig tätt intill Jakob och ser mycket hotfull ut. Vid baren står ägaren Jerko och räknar växelkassan. Han är en obehagligt anabolastinn typ med ärrig hy och fett hår. Hans armar är fulltatuerade som den kåkfarare han är och hans blick är kall när han ser Jakob komma. De har träffats förut när Jakob varit i tjänst.
”Vad vill du? Vi öppnar snart och då vill jag inte ha några plitar hängande här.”
”Så snart jag fått veta det jag vill så är jag borta.”
”Vaddå? Det skulle aldrig falla mig in att snacka med en snutjävel!”
Jakob slänger sig upp på bardisken och vrider sig över i en oväntad rörelse. Han dänger Jerkos huvud mot bardisken och håller fast honom så att hans fötter sprattlar en decimeter ovanför golvet. Klubbens personal börjar närma sig men Ceasar vaktar och de tvekar.
”Vem i helvete är Skyddsängeln?”
”Va´ snackar du om? Jag vet inget…”
”Kom igen!” skriker Jakob medan Ceasar tar ett stadigt grepp i Jerkos ena ben.
”Aj, för i helvete. Jag vet inte något om nån skyddsängel. Ta bort hunden!”
anitha Östlund:
Utdrag från TRE ÄNGLAR OCH TRE MIRAKEL som handlar om svårigheterna att få barn och nyss blivit rescenserad av pocketblogg.
3 november 2004
Frukost, sedan ut på en 3-timmars promenad. Får stanna ofta pga sammandragningar, men man vänjer sig efter ett tag, och jag har ju inte bråttom. Jag har inga tider att passa, och skall ingenstans. Ute sken solen, men det ven iskalla vindar.
Hem och lekte med en snorig Raz.
Ann ringde och ville träffas.
Det spänner i magen.
Peter jobbade över, och kom hem lite senare.
På kvällen lade vi oss tidigt. Jag mådde illa som vanligt.
4 november 2004
FÖRKYLD!
Tvättar.
Razzel snorar och hostar massor, stackars liten. Vilade lite. Hade superont i ryggen.
Peter kom hem med en varsin pizza som vi smällde i oss. Fick en massa sura uppstötningar efteråt. Urrk!
På natten kunde jag inte sova pga ryggsmärtorna.
Idag gick Razmus fyra steg, själv!
8 november 2004
Fostret 21v och 3 dgr
Min vikt 56,2 kg.
Öm i korsryggen, och det spänner i magen.
Razzel hostar och snorar.
Hundarna får komma ut en snabbis
17 november 2004
4 år med Peter. Vad tiden gått fort!
Razmus har 39,6 grader feber vid sju på morgonen och får panodilsuppar i rumpan.
Han somnar om, och sover medan vi äter frukost. När han vaknar har febern gått ner.
Peter dammsuger, och jag tar ut vovvarna.
anitha Östlund:
Utdrag från LIVET, INGEN ENKEL HISTORIA
Petra flyttar som blyg tjugoåring från sin egen lilla pyttestad till Stockholm. Nu är hon på tillfälligt besök i hemstaden och träffar sina väninnor. Den är just nu under första redigeringen och kan följas och kommenteras på http://www.kapitel1.se/anitha-ostlund
Kvällen fortsatte med att de for till Långnäsparken några mil bort där de mötte en massa grabbar som de dansade och skojade med. Petra såg Åke, flirten från Folkan. Han kom gåendes hand i hand med en tjej och såg mycket förälskad ut. Jaså du, det var det som var hemligheten. Du hade tjej redan din rackare.
Det var tråkigt på festplatsen tyckte tjejerna och Petra vände bilen mot Söderhamn igen. Frusna både till händer och fötter (trots att det var Maj) återvände de efter en timme till hemstan.
På hemvägen plockade de upp en kille som liftade. Han kallades för ”Bäsen” och var ganska okänd för Petra. Hon släppte av tjejerna och for sedan upp mot hans hemtrakter. Det visade sig att han visste massor om Petra, och att han länge haft ett gott öga till henne. ”Jag har alltid gillat dig.” sade han och lade sin hand på Petras lår. ”Du verkar vara en skitgo tjej, och jag har spanat på dig nere på folkan. ”Det hade jag ingen aning om. Varför sade du inget?” sade hon och lyfte bort hans hand. ”Bäsen” tittade i instrumenbrädan och mumlade något. ”Vad sade du?” Petra lutade sig mot honom för att höra bättre. ”Jag vågade inte. Du var alltid så omsvärmad av killar och verkade inte se mig.” Plötsligt tog han hennes ansikte mellan sina händer och gav henne en smällkyss. Något förvånad lät hon sina läppar mjukna och kysstes tillbaka. Hans tunga var mjuk och smakade en blandning av snus och brännvin. ”Får jag en kram också?” frågade han och räckte fram sina armar. Petra kramade om honom och skrattade. Bäsen verkar vara en go kille. Undrar varför jag missat honom? Petra huvud var fullt av tankar när hon backade ut från parkeringen och åkte iväg.
När Petra återvänder till barndomshemmet lyser bara en enda liten lampa i köksfönstret. Hon försöker smyga in, men naturligtvis vaknar alla hundarna och skäller som besatta. Några sekunder senare hör Petra sin mammas röst. ”Låser du?” Hon låter sömndrucken och tillägger. ”God natt gumman! Sov gott!” Petra tvättar av sig sminket och kryper ned i sin säng efter att hon letat reda på Jesper som kurrande stryker sig mot hennes ansikte så att hon får en massa katthår i munnen. ”Sov nu gubben.” säger hon och trycker ned honom bredvid sig. Snart snarkar de ikapp.
Sandra:
Min 65:a
http://sandragustafsson.se/blog/2010/03/11/65/
Paperback Lover:
Jesus, att läsa sånt här kl 8 på morgonen gav konstiga effekter. Simona äger.
Pernilla:
Precis. The nuppmaster. :)
OCh Åsa 2, jag tror att din chefs son är min syssling. :)
$msg.getProperty("name"):
Min fegversion finns i bloggen.
http://skrivarmamma.blogspot.com/2010/03/sidan-65.html
malin persson giolito:
Ser ni, mina vänner? The Nuppmaster has spoken. Och ingenting annat behöver sägas.
$msg.getProperty("name"):
Nu Greys.
Simona:
s. 65
David stod i dörröppningen. Han höll en immig flaska Stolichnaya och två enkla glas i handen. Han satte sig bredvid henne i soffan. ”Skål”, sa han.
”Na zdaróvje”, svarade hon.
De drack under tystnad. Vodkan var så kall att den var trögflytande. Tatiana slöt ögonen. Hon drack sällan vodka men hon tyckte om den brännande känslan i magen. Hon såg på David över vodkaglasets kant. Hon hade aldrig träffat en man som kunde sitta naken i en soffa och ändå se ut som om han utövade total kontroll över tillvaron. David ställde ifrån sig glaset. Långsamt drog han med handen över hennes ben, strök cashmerepläden åt sidan. Tatiana slöt ögonen och lät sig svepas med av sensationen. Han hade otroliga händer, starka och smidiga. Han masserade hennes fötter, drog med händerna längs hennes vader.
”Så mjuk”, mumlade han.
Tatiana hörde ett ljud, som ett spinnande och tänkte att det måste komma från henne själv. Hans händer letade sig upp för vaderna och hon hörde själv hur hennes andhämtning förändrades.
”Jag tycker om dina ben”, sa han utan att sluta med sitt masserande. Han drog undan filten och hon låg naken framför honom. Hon svalde och motade undan lusten att krypa in under pläden igen. Hon var inte pryd. Men hon blundade. Det var en automatisk reflex.
”Sära på benen Tatiana”, sa han lågt.
Hon svalde.
Okej.
Hon gjorde som han sagt; drog isär benen. Och knep ihop ögonen ännu hårdare.
”Mer”, sa han.
Tatianas puls galopperade och hjärtat slog när hon långsamt fällde ut benen inför hans blick. Att lämna kontrollen till någon annan, det var bland det mest erotiska hon, med sin – det var hon den första att påpeka – högst begränsade erfarenhet varit med om.
”Bra”, sa han. ”Mycket bättre. Nu kan jag se dig. Under alla de där korrekta kläderna finns det en väldigt sexig kvinna. Jag minns inte när jag kom som jag gjorde med dig.” Medan han pratade smekte han henne på insidan av låren, högre och högre upp och Tatiana började skaka.
”Så känslig”, mumlade han.
Han nöp henne, inte hårt, men inte heller löst och hon ryckte till.
”Sch”, sa han med ett leende. ”Jag ska inte göra dig illa. Jag ska göra det skönt för dig.” Han nöp henne igen, högre upp den här gången och Tatiana kved. ”Och du tycker om det här, eller hur?”
Paperback Lover:
Det skall dock tilläggas att jag aldrig hållit på MoDo utan faktiskt Färjestad. Indoktrinering sedan ung ålder genom killkompisar och pojkvän.
Åsa 2:
PBL: Se där! Jag har också bott i Örnsköldsvik men jag är fullständigt och totalt ointresserad av att titta på sport i allmänhet och hockey i synnerhet.
Det var rätt kul att kunna vara helt ensam på affären när det var matchkväll. Sen har jag en hel del "då-gjorde-jag-bort-mig"-stories från min tid i Övik. Min chef var far till en av Sveriges genom tiderna störste hockeyspelare. Det började redan när chefens sekreterare presenterade chefen som "pappa till xxx". Tack och lov väntade jag tills vi kommit ut från chefens rum med att fråga "och vem är xxx".
Paperback Lover:
Haha, jag är från Kramfors så jag har varit i Övik många gånger :-) Senast i somras var jag där men då åt jag på MAX.
Har bevistat en och annan MoDo-match under mina första 20 levnadsår också.
Om boken utspelar sig i Övik blir jag väldigt nyfiken
Jag hittade lite St Agur i kylskåpet som försvann illa kvickt!
Åsa 2:
PBL: Precis, snett till höger om hoppbacken sett norrifrån. Har du googlemappat eller har du verkligen varit i Örnsköldsvik? Korvkön vid Okmacken en torsdagkväll efter hemmamatch (MODO hockey) är ett litet lokalt fenomen som kanske inte är så kul att läsa om annat än för de som känner igen sig. Men det händer andra saker i korvkön också, förstås. Och det där om osten - om du befinner dig i Frankrike förstår jag verkligen att osten är slut.
Paperback Lover:
Övik minsann, det tyckte jag nog lät rätt spännande ändå. Alldeles nedan hoppbacken eller?
Åsa 2:
Sidan 65 handlar om en korvkö. Varm korv. En korvkö vid OKmacken i Örnsköldsvik. Och hur kul lät det i jämförelse med poliser, mordoffer, nakna damer och rävar?
PBL: Om du hade mitt manus skulle du nog inte kalla det manus.
Suck. Eller, äsch, jag har roligt när jag skriver. Gott så.
Paperback Lover:
I lägenheten där jag tillbringar mina dagar fanns det faktiskt inte så mycket ost just för tillfället. Och eftersom jag glömde plånboken på restaurangen vi var på igår så kan jag inte köpa nån heller förrän pojkvännen behagar komma hem från jobbet.
Jag tror Dolly sover på sidan ibland.
malin persson giolito:
Är inte du i Frankrike? Och undrar om det finns ost? Sover Dolly på rygg, som en av mina favoritförfattare skulle ha sagt.
$msg.getProperty("name"):
Jag har inget manus. Nu känner jag mig utanför. Går och tröstäter lite ost om det finns nån.
malin persson giolito:
Kristina: Rävar får mycket ofta skabb. Särskilt i min ålder. Min man sover, jag tar hand om barnen, det var nog mest det jag menade. Även om det inte är riktigt sant, bara på nätterna. Och dagarna.
Åsa2: jag tog helt enkelt sidan 65 i mitt word-manus.
Kristina Ohlsson:
Minus växlingarna och motorsågarna men inte rävarna? Foxy Persson!
Åsa 2:
Kan novisen få fråga den gamla räven hur jag räknar ut ungefär var sidan 65 är? Jag skriver i word med 1,5 radavstånd och 11 punkter Calibri. Är varje sådan sida ungefär två boksidor, eller? En och en halv?
malin persson giolito:
hmm. jag får fundera på det där... minus växlingarna och motorsågarna låter det nämligen väldigt likt min och min mans nuvarande arbetsfördelning.
Kristina Ohlsson:
Fan heller. Vi växelskriver - du om rävar och jag om motorsågar. Sedan sover jag och då tar du hand om dina barn. Deal? ;-)
$msg.getProperty("name"):
ok. Du skriver, jag sover.
Kristina Ohlsson:
Känns som en stabil sidan 65! En räv och en naken kvinna - mycket...öh...fantasifullt. Själv fantiserar jag för närvarande om lik som styckas med motorsåg. Tänk om vi skulle skriva en bok tillsammans. ;-)
Sidan 65
10 mars 15:52
Kristina Ohlsson (nu så, borde jag väl ha stavat rätt?), min bloggande författarkollega gratulerar till att jag befinner mig på sidan 65 i min genomgång (hrm, omskrivning) av manuset. Hon tror att det är något magiskt med just den sidan (och jag tror faktiskt att jag vet vad hon menar, det ligger mycket i det, något dramaturgiskt speciellt är det med sidan 65-75 som liksom antingen händer eller inte händer). Kristina berättar vad som händer på just denna sida i hennes böcker.
Vad som händer på sidan 65 i min bok?
Huvudpersonen somnar. Hon tenderar att göra det ibland, framför tv-n och så, när hon borde göra annat.
Mitt problem är väl att jag också känner mig ganska sömnig just däromkring. Men ni kan få ett citat.
"Hon drömde om öl och våta löv, murgröna och en jagad räv. Räven kastade sig i hennes famn, hon var alldeles naken och slöt sina armar om den vassa pälsen. Djuret andades snabbt, hjärtat syntes rött genom den vita buken. Medan den spann som en nöjd katt rev den henne på bröstet och slickade henne på halsen med sträv tunga. Tassarna knöts och klorna spärrades ut, om och om igen. Sophia ville inte ha räven där, hon fick så svårt att andas, men hon vågade inte släppa taget."
Är det någon annan med färdiga eller ofärdiga manus som har lust att dela med sig? Vad händer på sidan 65 i ert manus?
Vad som händer på sidan 65 i min bok?
Huvudpersonen somnar. Hon tenderar att göra det ibland, framför tv-n och så, när hon borde göra annat.
Mitt problem är väl att jag också känner mig ganska sömnig just däromkring. Men ni kan få ett citat.
"Hon drömde om öl och våta löv, murgröna och en jagad räv. Räven kastade sig i hennes famn, hon var alldeles naken och slöt sina armar om den vassa pälsen. Djuret andades snabbt, hjärtat syntes rött genom den vita buken. Medan den spann som en nöjd katt rev den henne på bröstet och slickade henne på halsen med sträv tunga. Tassarna knöts och klorna spärrades ut, om och om igen. Sophia ville inte ha räven där, hon fick så svårt att andas, men hon vågade inte släppa taget."
Är det någon annan med färdiga eller ofärdiga manus som har lust att dela med sig? Vad händer på sidan 65 i ert manus?
| Skriv ett inlägg: | |
 |
|
Comments:
Cinna TRB:Här är min sida 65 från mitt ofärdiga men alltid pågående skrivande
http://therichbitch.se/sid-65/
Marthina:
Det här händer i min novellsamling på vad som borde bli sidan 65, kanske inte riktigt samma sak som i en roman, men dock:
http://underbarochalskadavalla.wordpress.com/2010/03/11/och-pa-sidan-65-hittar-vi/
Åsa 2:
All time high, Malin. Trettiotvå kommentarer. Och detta inlägg gjorde min dag,eller två förresten, både idag och igår.
Godtyckliga gatan:
Det får mig att tänka på Kate Bushs låt "Hounds of love":
I found a fox
Caught by dogs.
He let me take him in my hands.
His little heart,
It beats so fast,
And I'm ashamed of running away
Ronnie G Lundin:
Kul
Sid 65 i min roman Hamarsman som finns i sin helhet på Kapitel 1
Botulf och Peder hade inte sett slagsmålet förrän det var slut, och de förbannade Verkas gårds innevånare under svordomar tills Båta Hans påtalade att Jens faktiskt räddat Ivar. Muttrande godtog de förklaringen, men att hans söner var rötägg förkunnade de. LansaVille, som inte heller sett bråket, förmanade Ivar att ta det lugnt med de båda bröderna. Speciellt Gunnar var hetlevrad och svår på slagsmål när ölen rann in i hans mage.
Festen var under alla omständigheter slut och mörkret tätnade över skogen. Hamarsfolket gick även de till sin båt och seglade hem över viken. Det övriga arbetsfolket hade nu upplevt kulmen på festligheterna, ett slagsmål hörde till en bra fest, och de tog sig nöjda hem till sina gårdar igen. Den här kvällen var speciell, för nu verkade det gamla bråket om Hoburga gård åter ha blossat upp mellan de båda granngårdarna. Länge skulle det talas om ännu en batalj mellan Hamars och Verkas, nu med ”ryssen” i huvudrollen. Mölner Per som var känd för att vara en god skald, hade snart förevigat kvällens slagsmål i en dikt som förlängde minnet av händelsen.
Hamarsdrängen hos peikorna var väldigt kär
Verkassorkar tyckte han var si så där
De retade drängen för hans rang
Så sinnet på drängen försvann
De slogs så blodet rann
Helt säkert ett par spann
Tills Verkasjens gav sig i lag
Han i sorkarna tog ett stadigt tag
De fick sig varsin smäll
Och sen bar det av hem.
Ivar ruvade på hämnd under hemvägen, men han sa ingenting. Botulf och Peder, stödjande sig på varandra i sitt ölrus, seglade hemåt utbringande besvärjelser över det oregerliga Verkasfolket.
På natten drömde Ivar. I drömmen var Oleg tillbaka. Han skrek och skrek som han gjort så många gånger förut. Den som högg honom var lång med ljuslockigt hår. I drömmen vände han sig mot Ivar med svärdet höjt till hugg. Ögonen lyste iskalla på honom när han måttade hugget mot honom. Ivar kände igen mannen. Det var Verkasjens.
Hastigt satte han sig upp i mörkret. Han skakade av drömmen och svetten rann nerför ryggen på honom. Vad hade han drömt egentligen? Jens hade ju räddat honom undan sina egna söner.
Mats Karlström:
Vilken rolig idé. Sidan 65 ur mitt manus: Det sista brevet.
”Det är omöjligt att bära ut sanningens fackla i ett människomyller utan att råka sveda skägget på någon” Francois de Chateaubriand
Helvetet motsvarade kanske inte riktigt vad Göran hade målat upp i sina fantasier. Han hade definitivt inte tänkt sig att han vid 42 års ålder skulle sitta i själva direktionsrummet och dricka klent te som en vinglig älva just fladdrat in med, med chefen för stället.
Med sin nyvunna stoiskhet hade han gillat läget, grävt fram det skrynkliga brevet ur fickan och äntligen levererat det till mottagaren. Att namnet råkade saknas ville han inte käbbla om för en del personer bråkar man bara inte med. Hans fingertoppskänsla sa honom att även om Hel saknade de attribut som oftast pådyvlas chefen för det ställe han just befann sig på, så var hon en sådan person.
Den lilla damen läste det skrynkliga brevet och ju längre hon läste desto djupare blev fårorna i hennes lilla mormorsansikte. Med en djup suck lade hon ifrån sig brevet och tittade på Göran med sina vattniga närsynta ögon. Hennes ådriga händer darrade lätt där de vilade på fåtöljens armstöd.
– Klockan är på väg att stanna, berättade hon för Göran. Dessutom har Nifri rymt och känner till att det är så. Det här var det sista vi behöver just nu. I både din värld och min. Jag som hade tänkt slå mig till ro en smula så här på gamla dagar.
– Jaha, sa Göran dumt. Är det något jag kan göra? Dra upp klockan kanske?
Han såg sig omkring i rummet men kunde inte se något klocka som behövde servas. Dessutom hade han en krypande känsla av att det här snacket om frälsare tidigare innebar att han snart skulle få veta att hans insats inte alls var över, i och med att han levererat brevet.
– Ja det skulle vara snällt om du ville göra det, suckade Hel. Men det är inte så lätt som det låter. Jag ska förklara lite mer för dig vad det handlar om.
Innan Hel hann säga mer knackade det på dörren. En bredaxlad dvärg stövlade in och berättade att hans vaktstyrka precis hade halat in två snokare som drällde omkring oroväckande nära ingången till Helvetet. Hel vinkade med sig Göran och stultade bort till en väggpanel där hon slog på en monitor.
När skärmen lyste upp visade den upp ett naket rum med bara en lång träbänk längs väggen. Fyra dvärgar med mordiskt glimmande svärd omringade två smutsiga mänskliga varelser som satt hopkurade på bänken. Att helvetet uppenbarligen var datoriserat numera var inget Göran reagerade på, men för första gången på ett bra tag blev han riktigt förvånad igen när han tittade på skärmen.
– Det där är ju vår statsminister, utbrast han häpet. Är den karlen inblandad i det här stället också?
– Är du snäll och hämtar hit dem, bad Hel dvärgen utan att låtsas om hans fråga. Dvärgen, som ställt in sig på lite slabbigt huvudkapande och tortyr, grymtade missbelåtet men eftersom han visste betydligt mer om Hel än vad Göran gjorde så protesterade han inte utan lommade snällt iväg.
Paperback Lover:
Malin, vilka är det här? Har du ljugit om att du bara har 12 läsare?
Liz Wennberg:
Jag har i min blogg lagt ut sid 65. Dock inte på mitt antagna manus, utan på ett helt annat. Oredigerat dessutom.
http://www.lizwennberg.blogspot.com
Helena Dahlstrand:
(Sid 65)
Jakob letar efter en parkeringsplats i närheten av ån. Ceasar sitter bredvid honom i framsätet. Helt regelvidrigt, förstås, men det hade inte Jakob gett sig tid att tänka på. Han står precis i begrepp att utföra regelvidrigheter som vida överstiger trafikbrott.
Han är arg. Arg på Erik som måste ha gjort något för att riskera Sophia och Kim. Arg på sig själv som tillåtit sig att bli kär i Sophia och glömma bort att vara vaksam. Fan också! Att det aldrig kan vara enkelt att leva, tänker han. Nu är det upp till honom att få hem Sophia levande. Och han tänker inte ge sig så länge han har livet i behåll!
När han parkerat bilen tar han med sig Ceasar och går nedför gatan. Där ligger den, nattklubben Blue Moon. Den är ökänd för att drivas av mc-gänget Black Angels som etablerat sig i stan på senare tid. Polisen har gjort ett flertal razzior i lokalen, men ännu har de inte hittat några bevis för brottslig verksamhet.
De har naturligtvis inte öppnat ännu men Jakob bultar på dörren tills det kommer en ung kille med rader av nitbälten släntrandes.
”Va’ fan vill du? Vi har…”
Jakob trycker upp honom mot väggen och Ceasar morrar hotfullt i bakgrunden.
”Släpp in mig. Jag vill snacka med Jerko. NU!”
Det sista vrålar Jakob rakt i killens ansikte så att saliven stänker. Killen slaknar direkt och visar vägen ner till klubben. Ceasar håller sig tätt intill Jakob och ser mycket hotfull ut. Vid baren står ägaren Jerko och räknar växelkassan. Han är en obehagligt anabolastinn typ med ärrig hy och fett hår. Hans armar är fulltatuerade som den kåkfarare han är och hans blick är kall när han ser Jakob komma. De har träffats förut när Jakob varit i tjänst.
”Vad vill du? Vi öppnar snart och då vill jag inte ha några plitar hängande här.”
”Så snart jag fått veta det jag vill så är jag borta.”
”Vaddå? Det skulle aldrig falla mig in att snacka med en snutjävel!”
Jakob slänger sig upp på bardisken och vrider sig över i en oväntad rörelse. Han dänger Jerkos huvud mot bardisken och håller fast honom så att hans fötter sprattlar en decimeter ovanför golvet. Klubbens personal börjar närma sig men Ceasar vaktar och de tvekar.
”Vem i helvete är Skyddsängeln?”
”Va´ snackar du om? Jag vet inget…”
”Kom igen!” skriker Jakob medan Ceasar tar ett stadigt grepp i Jerkos ena ben.
”Aj, för i helvete. Jag vet inte något om nån skyddsängel. Ta bort hunden!”
anitha Östlund:
Utdrag från TRE ÄNGLAR OCH TRE MIRAKEL som handlar om svårigheterna att få barn och nyss blivit rescenserad av pocketblogg.
3 november 2004
Frukost, sedan ut på en 3-timmars promenad. Får stanna ofta pga sammandragningar, men man vänjer sig efter ett tag, och jag har ju inte bråttom. Jag har inga tider att passa, och skall ingenstans. Ute sken solen, men det ven iskalla vindar.
Hem och lekte med en snorig Raz.
Ann ringde och ville träffas.
Det spänner i magen.
Peter jobbade över, och kom hem lite senare.
På kvällen lade vi oss tidigt. Jag mådde illa som vanligt.
4 november 2004
FÖRKYLD!
Tvättar.
Razzel snorar och hostar massor, stackars liten. Vilade lite. Hade superont i ryggen.
Peter kom hem med en varsin pizza som vi smällde i oss. Fick en massa sura uppstötningar efteråt. Urrk!
På natten kunde jag inte sova pga ryggsmärtorna.
Idag gick Razmus fyra steg, själv!
8 november 2004
Fostret 21v och 3 dgr
Min vikt 56,2 kg.
Öm i korsryggen, och det spänner i magen.
Razzel hostar och snorar.
Hundarna får komma ut en snabbis
17 november 2004
4 år med Peter. Vad tiden gått fort!
Razmus har 39,6 grader feber vid sju på morgonen och får panodilsuppar i rumpan.
Han somnar om, och sover medan vi äter frukost. När han vaknar har febern gått ner.
Peter dammsuger, och jag tar ut vovvarna.
anitha Östlund:
Utdrag från LIVET, INGEN ENKEL HISTORIA
Petra flyttar som blyg tjugoåring från sin egen lilla pyttestad till Stockholm. Nu är hon på tillfälligt besök i hemstaden och träffar sina väninnor. Den är just nu under första redigeringen och kan följas och kommenteras på http://www.kapitel1.se/anitha-ostlund
Kvällen fortsatte med att de for till Långnäsparken några mil bort där de mötte en massa grabbar som de dansade och skojade med. Petra såg Åke, flirten från Folkan. Han kom gåendes hand i hand med en tjej och såg mycket förälskad ut. Jaså du, det var det som var hemligheten. Du hade tjej redan din rackare.
Det var tråkigt på festplatsen tyckte tjejerna och Petra vände bilen mot Söderhamn igen. Frusna både till händer och fötter (trots att det var Maj) återvände de efter en timme till hemstan.
På hemvägen plockade de upp en kille som liftade. Han kallades för ”Bäsen” och var ganska okänd för Petra. Hon släppte av tjejerna och for sedan upp mot hans hemtrakter. Det visade sig att han visste massor om Petra, och att han länge haft ett gott öga till henne. ”Jag har alltid gillat dig.” sade han och lade sin hand på Petras lår. ”Du verkar vara en skitgo tjej, och jag har spanat på dig nere på folkan. ”Det hade jag ingen aning om. Varför sade du inget?” sade hon och lyfte bort hans hand. ”Bäsen” tittade i instrumenbrädan och mumlade något. ”Vad sade du?” Petra lutade sig mot honom för att höra bättre. ”Jag vågade inte. Du var alltid så omsvärmad av killar och verkade inte se mig.” Plötsligt tog han hennes ansikte mellan sina händer och gav henne en smällkyss. Något förvånad lät hon sina läppar mjukna och kysstes tillbaka. Hans tunga var mjuk och smakade en blandning av snus och brännvin. ”Får jag en kram också?” frågade han och räckte fram sina armar. Petra kramade om honom och skrattade. Bäsen verkar vara en go kille. Undrar varför jag missat honom? Petra huvud var fullt av tankar när hon backade ut från parkeringen och åkte iväg.
När Petra återvänder till barndomshemmet lyser bara en enda liten lampa i köksfönstret. Hon försöker smyga in, men naturligtvis vaknar alla hundarna och skäller som besatta. Några sekunder senare hör Petra sin mammas röst. ”Låser du?” Hon låter sömndrucken och tillägger. ”God natt gumman! Sov gott!” Petra tvättar av sig sminket och kryper ned i sin säng efter att hon letat reda på Jesper som kurrande stryker sig mot hennes ansikte så att hon får en massa katthår i munnen. ”Sov nu gubben.” säger hon och trycker ned honom bredvid sig. Snart snarkar de ikapp.
Sandra:
Min 65:a
http://sandragustafsson.se/blog/2010/03/11/65/
Paperback Lover:
Jesus, att läsa sånt här kl 8 på morgonen gav konstiga effekter. Simona äger.
Pernilla:
Precis. The nuppmaster. :)
OCh Åsa 2, jag tror att din chefs son är min syssling. :)
$msg.getProperty("name"):
Min fegversion finns i bloggen.
http://skrivarmamma.blogspot.com/2010/03/sidan-65.html
malin persson giolito:
Ser ni, mina vänner? The Nuppmaster has spoken. Och ingenting annat behöver sägas.
$msg.getProperty("name"):
Nu Greys.
Simona:
s. 65
David stod i dörröppningen. Han höll en immig flaska Stolichnaya och två enkla glas i handen. Han satte sig bredvid henne i soffan. ”Skål”, sa han.
”Na zdaróvje”, svarade hon.
De drack under tystnad. Vodkan var så kall att den var trögflytande. Tatiana slöt ögonen. Hon drack sällan vodka men hon tyckte om den brännande känslan i magen. Hon såg på David över vodkaglasets kant. Hon hade aldrig träffat en man som kunde sitta naken i en soffa och ändå se ut som om han utövade total kontroll över tillvaron. David ställde ifrån sig glaset. Långsamt drog han med handen över hennes ben, strök cashmerepläden åt sidan. Tatiana slöt ögonen och lät sig svepas med av sensationen. Han hade otroliga händer, starka och smidiga. Han masserade hennes fötter, drog med händerna längs hennes vader.
”Så mjuk”, mumlade han.
Tatiana hörde ett ljud, som ett spinnande och tänkte att det måste komma från henne själv. Hans händer letade sig upp för vaderna och hon hörde själv hur hennes andhämtning förändrades.
”Jag tycker om dina ben”, sa han utan att sluta med sitt masserande. Han drog undan filten och hon låg naken framför honom. Hon svalde och motade undan lusten att krypa in under pläden igen. Hon var inte pryd. Men hon blundade. Det var en automatisk reflex.
”Sära på benen Tatiana”, sa han lågt.
Hon svalde.
Okej.
Hon gjorde som han sagt; drog isär benen. Och knep ihop ögonen ännu hårdare.
”Mer”, sa han.
Tatianas puls galopperade och hjärtat slog när hon långsamt fällde ut benen inför hans blick. Att lämna kontrollen till någon annan, det var bland det mest erotiska hon, med sin – det var hon den första att påpeka – högst begränsade erfarenhet varit med om.
”Bra”, sa han. ”Mycket bättre. Nu kan jag se dig. Under alla de där korrekta kläderna finns det en väldigt sexig kvinna. Jag minns inte när jag kom som jag gjorde med dig.” Medan han pratade smekte han henne på insidan av låren, högre och högre upp och Tatiana började skaka.
”Så känslig”, mumlade han.
Han nöp henne, inte hårt, men inte heller löst och hon ryckte till.
”Sch”, sa han med ett leende. ”Jag ska inte göra dig illa. Jag ska göra det skönt för dig.” Han nöp henne igen, högre upp den här gången och Tatiana kved. ”Och du tycker om det här, eller hur?”
Paperback Lover:
Det skall dock tilläggas att jag aldrig hållit på MoDo utan faktiskt Färjestad. Indoktrinering sedan ung ålder genom killkompisar och pojkvän.
Åsa 2:
PBL: Se där! Jag har också bott i Örnsköldsvik men jag är fullständigt och totalt ointresserad av att titta på sport i allmänhet och hockey i synnerhet.
Det var rätt kul att kunna vara helt ensam på affären när det var matchkväll. Sen har jag en hel del "då-gjorde-jag-bort-mig"-stories från min tid i Övik. Min chef var far till en av Sveriges genom tiderna störste hockeyspelare. Det började redan när chefens sekreterare presenterade chefen som "pappa till xxx". Tack och lov väntade jag tills vi kommit ut från chefens rum med att fråga "och vem är xxx".
Paperback Lover:
Haha, jag är från Kramfors så jag har varit i Övik många gånger :-) Senast i somras var jag där men då åt jag på MAX.
Har bevistat en och annan MoDo-match under mina första 20 levnadsår också.
Om boken utspelar sig i Övik blir jag väldigt nyfiken
Jag hittade lite St Agur i kylskåpet som försvann illa kvickt!
Åsa 2:
PBL: Precis, snett till höger om hoppbacken sett norrifrån. Har du googlemappat eller har du verkligen varit i Örnsköldsvik? Korvkön vid Okmacken en torsdagkväll efter hemmamatch (MODO hockey) är ett litet lokalt fenomen som kanske inte är så kul att läsa om annat än för de som känner igen sig. Men det händer andra saker i korvkön också, förstås. Och det där om osten - om du befinner dig i Frankrike förstår jag verkligen att osten är slut.
Paperback Lover:
Övik minsann, det tyckte jag nog lät rätt spännande ändå. Alldeles nedan hoppbacken eller?
Åsa 2:
Sidan 65 handlar om en korvkö. Varm korv. En korvkö vid OKmacken i Örnsköldsvik. Och hur kul lät det i jämförelse med poliser, mordoffer, nakna damer och rävar?
PBL: Om du hade mitt manus skulle du nog inte kalla det manus.
Suck. Eller, äsch, jag har roligt när jag skriver. Gott så.
Paperback Lover:
I lägenheten där jag tillbringar mina dagar fanns det faktiskt inte så mycket ost just för tillfället. Och eftersom jag glömde plånboken på restaurangen vi var på igår så kan jag inte köpa nån heller förrän pojkvännen behagar komma hem från jobbet.
Jag tror Dolly sover på sidan ibland.
malin persson giolito:
Är inte du i Frankrike? Och undrar om det finns ost? Sover Dolly på rygg, som en av mina favoritförfattare skulle ha sagt.
$msg.getProperty("name"):
Jag har inget manus. Nu känner jag mig utanför. Går och tröstäter lite ost om det finns nån.
malin persson giolito:
Kristina: Rävar får mycket ofta skabb. Särskilt i min ålder. Min man sover, jag tar hand om barnen, det var nog mest det jag menade. Även om det inte är riktigt sant, bara på nätterna. Och dagarna.
Åsa2: jag tog helt enkelt sidan 65 i mitt word-manus.
Kristina Ohlsson:
Minus växlingarna och motorsågarna men inte rävarna? Foxy Persson!
Åsa 2:
Kan novisen få fråga den gamla räven hur jag räknar ut ungefär var sidan 65 är? Jag skriver i word med 1,5 radavstånd och 11 punkter Calibri. Är varje sådan sida ungefär två boksidor, eller? En och en halv?
malin persson giolito:
hmm. jag får fundera på det där... minus växlingarna och motorsågarna låter det nämligen väldigt likt min och min mans nuvarande arbetsfördelning.
Kristina Ohlsson:
Fan heller. Vi växelskriver - du om rävar och jag om motorsågar. Sedan sover jag och då tar du hand om dina barn. Deal? ;-)
$msg.getProperty("name"):
ok. Du skriver, jag sover.
Kristina Ohlsson:
Känns som en stabil sidan 65! En räv och en naken kvinna - mycket...öh...fantasifullt. Själv fantiserar jag för närvarande om lik som styckas med motorsåg. Tänk om vi skulle skriva en bok tillsammans. ;-)
