Läsarnas frågor & Lizas svar
Har du möjligen några bekanta i krokarna?
Tack så mycket för en toppen bok, kunde inte sluta läsa den utan tog hela storyn på två dar.
Hälsningar Göte Andersson Garphyttan
Lizas svar:
Vad kul att du har noterat min research, Göte! Faktum är att jag aldrig varit i vare sig Garphyttan eller Nytorp. Ett av skälen att jag valde just de här trakterna är Örebro kommuns utomordentliga hemsida! Varenda kvadratmeter i kommunen finns tillgänglig som flygfoton med detaljerade tomtgränser, gatunamn och en massa annat. Hela den passagen i boken skrev jag i Marbella i södra Spanien, uteslutande med hjälp av uppgifter från Internet.
Hälsning från Outi:
Hej Liza!
Jag ville bara säga, att jag har just läst din bok Livstid – och innan dess Nobels testamente. Och nu är jag helt beroende… Alltså nu väntar jag ivrigt på din nästa bok!
Med vänliga hälsningar från Finland :-),
Outi
Lizas svar:
Hej Outi!
Vad kul att du gillade boken!
Jag har precis börjat jobba med nästa roman i serien. Den blir en direkt fortsättning på ”Livstid” och ska delvis utspela sig i södra Spanien, där jag bor numer. Jag har inte bestämt mig för titeln ännu, aningen ska den heta ”Kokainkusten” eller ”En plats i solen”.
Vad tycker du?
Mejl från Birgitta:
Hej Liza
Har precis läst färdigt Livstid och tackar för en bra bok.
Jag är bosatt i Eskilstuna och undrar över färdvägen till Örebro. På sid 375 väljer hon om hon ska köra den norra eller södra vägen. Och efter att ha valt den södra vägen över Södertälje och vidare förbi Mariefred, Åkers Styckebruk och Eskilstuna är hon helt plötsligt i Köping? Normalt brukar man köra över Kungsör och Arboga för att komma till Örebro. En liten anmärkning bara.
Hoppas det kommer fler bra böcker från dig.
Hälsningar
Birgitta Andersson
Lizas svar:
Hej Birgitta!
Du är den andra läsaren som ställer samma fråga, och nu har jag tittat efter för att försöka se vad som blivit fel. Jag skrev det där stycket medan jag befann mig i södra Spanien, och jag tog hjälp av www.hitta.se. Den enda förklaring jag kan komma på är att jag blandat ihop Köping och Kungsör! Jag kommer att ändra det till följande upplagor. Tack för att du är så uppmärksam!
Mejl från Marina:
Först och främst grattis till all din framgång!
Ok, en fråga.
Jag har ett deckarmanus på 300 sidor. Jag har gått skrivarkurser och manuset har blivit läst av en frilansande lektör som gillade det men nu kommer jag inte vidare. Bom stopp hos förlagen som dränks i manus.
Har du förslag? Ska jag trycka den själv?
Ha det gott!
Hälsningar Marina Englund
Lizas svar:
Först och främst: tusen tack!
Jo, jag vet att förlagen får mängder med manuskript. Vi på Pirat får uppemot 1000 per år. Av dem ger vi ut ungefär ett vartannat år. Så hårt är det.
Ändå är jag förvånad över att det ges ut så många böcker som det faktiskt gör. De flesta går knappt runt rent ekonomiskt.
Men visst kan du ge ut boken själv. Det är en bra idé. Tryck och sälj den själv. Du säger inte var du bor, men bor du på en mindre ort har du större chans att få komma i lokaltidningen och hålla föredrag på biblioteket och ha en boksignering i bokhandeln – eller varför inte på Ica.
Men gå igenom texten en gång till först, och låt någon annan läsa. Var säker på att den verkligen är bra.
För riktigt bra manus brukar bli utgivna på etablerade förlag till slut…
Lycka till!
Mejl från Rickard:
Hej Liza!
Jag undrar om du har läst Stieg Larssons romaner och i så fall vad tycker du om dem?
/Rickard
Lizas svar:
Jo, jag har läst dem och tycker de är bra och roliga. De har samma kvalitéer som böckerna om Harry Potter, som jag också gillar. Alla karaktärer är antingen superonda eller supergoda och alla har superkrafter, är rika eller kan trolla (Lisbeth Salanders datamixtrande, tex).
När det gäller böckernas upplägg är de väldigt lika mina egna, så det kanske inte är så konstigt att jag gillar dem. Både jag och Stieg Larsson har en journalist i rollen som deckarhjälte, vi beskriver samhället och olika organisationer inifrån, vi fokuserar på mäns våld mot kvinnor…
Fråga:
Hej Liza Marklund,
Jeg er vild med dine bøger både dem med Annika Bengtsson og ”Forelskede sig til et mareridt” og ”Asyl”. Jeg glæder mig rigtig meget til at ”Livstid” kommer på dansk, jeg har de andre bøger.
Nu til spørgsmålet:
Er der en fortsættelse til ”Asyl”? Og e den evt. oversat til dansk?
Mange hilsner fra en stor fan
Marianne Wichmann, Danmark
Lizas svar:
Hej Marianne,
så skojigt att du gillar mina böcker.
Jag har inte skrivit någon fortsättning på Asyl. Däremot har en journalist som heter Kerstin Weigl skrivit om ett råmanus som Maria Eriksson själv gjort. Boken är publicerad i Sverige under titeln ”Mias hemlighet”. Jag har inte läst den, och jag vet inte om den är översatt till danska.
Livstid kommer ut på danska i slutet av oktober,
hälsar Liza
Mejl till Liza:
Grattis!
Till Liza Marklund!
Jag är en trägen deckarläsare och har nu njutit av Din senaste (jag hoppas inte sista) bok om Annika B.
Jag hoppas att Du högaktningsfullt skiter i vad avundsjuka recensenter som den i Svenska dagbladet skriver om Dina böcker!
Stort TACK!
David Englund
Lizas svar:
Tack för gratulationer och uppmuntrande ord!
När det gäller recensioner kan de vara av olika slag. Vissa kritiker läser faktiskt inte böckerna de skriver om, det vet vi av erfarenhet (Kristian Lundberg till exempel). Andra försöker bara profilera sig själva genom att hylla eller såga vissa böcker eller författare. Själv har jag klarat mig ganska bra. Efter tio böcker har det utkristalliserat sig ett mönster i kritiken. Tidningarna i Dalarna hatar allt jag gör. Punkt slut. Frågan är om de ens läser, för den här gången fick en av tidningarna inte ens boktiteln rätt inne i texten. Den kvällstidning jag INTE skriver krönikor i för tillfället sågar också alltid (den andra kan också såga, men inte per automatik). Svenskan tycker allt jag gör är värdelöst. Deras förra kulturchef Peter Luthersson har hållit föredrag där han stått och vräkt ur sig en massa lögner om mig, så jag är inte förvånad. DN har kört en lätt hånfull von oben-attityd i flera år nu. Andra kritiker läser och reflekterar med olika saker i fokus, oftast med något som ligger nära dem själva. Därför finns givetvis inga ”objektiva” recensenter.
Mejl från Gun:
”Det skrivs alldeles för lite om mobbning i vuxenvärlden. Vi kan inte kräva att barnen inte mobbar när vi vuxna gör det. Barn gör inte vad man säger att de skall göra utan de gör samma sak som vi vuxna gör. Kvinnor som i grupp mobbar bort en kollega för att hon är framgångsrik.”
Lizas kommentar:
Jag har kortat ditt mejl lite, Gun, och du ska veta att jag sympatiserar med dig. Jag vet hur vidrigt det är när man får en hel arbetsgrupp emot sig, det har hänt mig också. Att det skulle vara just kvinnor som mobbar andra kvinnor är en riktig iakttagelse. Dock har det egentligen inte med kön att göra, utan med strukturell underordning. När en grupp befinner sig längst ner i hierarkin så uppstår en överlevnadsstrategi bland medlemmarna – man bestämmer sig för att det är bäst att vara där man är. Så länge alla är överens om detta rubbas inte balansen i gruppen, men om någon vill vidareutbilda sig, bli chef eller fackligt aktiv så bryts ju konsensus och personen i fråga blir ett hot mot gruppen, och ska därför ”plockas ner”. Mobbning uppstår. Detta är alltså inte könsrelaterat. Det händer i alla grupper på golvet, även bland män. Men det är förmodligen vanligare bland kvinnor – inte för att vi är kvinnor, utan för att vi är underordnade i högre utsträckning än män.
Hoppas det löser sig för dig!
Fråga från Jenny:
Hej,
Jag undrar om slutet i senaste boken Livstid. Sista meningen i epilogen lyder ”Det gjorde vi alla tre”. Och då är min fråga, vem är den tredje?
Mvh Jenny
Lizas svar:
Det är fler än du som ställt samma fråga, Jenny! Läs om sidan 406 och högst upp på sidan 407 så ska du se att det klarnar!
Fråga från Henric K:
Hej Liza!
Jag har precis läst ut Livstid och tyckte den var den bästa boken hittills om Annika Bengtsson. I sommar har jag också läst två av Stieg Larssons böcker som jag också tycker är jättebra. Det var ju hemskt synd att han dog, fast fantastiskt med alla rekordupplagor. Har du läst dom? Läser du mycket deckare?
Hälsningar
henric K
Lizas svar:
Hej Henric,
vad kul att du gillade Livstid.
Ja, jag har läst Stieg Larssons böcker och gillar dem. På ett sätt är de ganska lika mina egna – de innehåller samma mix av journalistik, rättsröta, polisarbete och medvetenhet och kvinnligt och manligt. Den uppskattas tydligen av bokköparna. Fast några ”rekordupplagor” har det egentligen inte varit tal om i Stieg Larssons fall, de uppgifterna kommer från överentusiastiska journalister och marknadsförare på Norstedts förlag. Millennium-serien har sålt strax under min och Jan Guillous normalförsäljning.
Mejl från Micke L:
Hej Liza,
Jag vill bara tacka dej för din grymt bra bok, Den röda vargen, den är helt fantastisk, jag kommer till hälften från Norrland, det är min Pappa som kommer från Norrland… och så har jag gjort min militärutbildning i Boden… Och min Pappa gjorde faktiskt sin militärtjänst på F21…:)
Jag gillar verkligen Norrland… Och det är en spännande miljö att skriva om, Och göra research I… Människorna där uppe är på något sätt mer spännande… Jag gillar verkligen din hemsida med research bilder etc…
Jag har nu själv börjat skriva… Som avkoppling från mitt vanliga tråkiga jobb på Skivbolag här i Helsingfors:)
Tusen tack.
Ha det bäst,
Micke
Lizas svar:
Hej Micke!
Du skickade ditt mejl till min kontakt på förlaget, men jag blev så glad att jag måste ta med det här på sidan också. Tusen tack! Vargen var nog den bok som varit svårast att skriva, den var verkligen otroligt tung men blev till sist en av dem jag gillar mest.
Lycka till med ditt eget skrivande! Du vet att Sverigeaktuella Paulo Coelho började sin bana på ett skivbolag i Brasilien, och det gick ju bra…
Fråga från Karin:
Hej Liza!
Jag ar en 30-arig svenska som bor i Milano. Jag har last alla dina bocker och alskar sattet du beskriver situationer och relationer pa. Dina bocker paminner mig ocksa mycket om Sverige och Stockholm.
Jag har nyss last ut ”Nobels testamente” och kanner att jag maste fa tag pa ”Livstid”. Finns det nagot satt att bestalla boken pa for mig som bor har i Italien? Kan nog inte vanta tills jag kommer till Sve i jul.
Tack for bra bocker!
Med vanlig halsning,
Karin.
Lizas svar:
Hej Karin! Så kul att du gillade Nobel och vill fortsätta med Livstid. Du kan beställa den på internet på www.bokus.com. De skickar böcker utomlands. På Bokus kan du också köpa boken som mp3-bok och ladda ner den direkt till din dator. Klicka på ”mp3-böcker” och sedan på ”nedladdning”. Uppläsare är fantastiska Katarina Ewerlöf.
Fråga:
Hej! Jag är jättesugen på att skriva en självbiografi, mitt problem är att jag aldrig har gjort det förut så jag vet inte hur jag ska börja eller gå tillväga. Har du lust att ge mig lite tips och vägledning. Vore evigt tacksam för svar.
Mvh: Alessandra
Liza svar:
Hej Alessandra! Jag har aldrig heller skrivit någon självbiografi, tror inte jag skulle våga. Du är väldigt modig om du försöker!
När det gäller alla långa berättelser tycker jag man ska börja med att strukturera sin historia. Vad vill jag säga? Vad är viktigt? I vilken ordning ska jag säga det? Hur detaljerad ska jag vara?
Dela upp historien i kapitel och skriv sedan ner vad varje del ska innehålla.
Sedan är det bara sätta igång. Det är väldigt slitsamt och bitvis ganska tråkigt, kan jag meddela.
När det gäller biografier måste du också tänka på ett par andra saker. Du har givetvis rätt till din egen historia, men tänk på att du kan såra andra med det du skriver.
Om du vill studera hur andra har gjort kan du läsa Inger Frimanssons ”Ligga som ett O”, ”Svinalängorna” av Susanna Alakoski eller Maja Lundgrens ”Myggor och tigrar”. Lycka till!
Fråga:
Hej Liza!
Jag är en tjej på 17 år som läst nästan alla dina böcker om Annika Bengtzon (har inte läst ”Livstid” än) och jag tycker att de är mycket bra och griper tag i en nästan med en gång. Jag blir alltid lika imponerad och lite avundsjuk varje gång jag lägger ifrån mig en bok jag verkligen tyckte om.
Jag tycker att det är så fantastiskt att man kan komma på en historia, så intressant att andra faktiskt vill läsa den. Själv har jag skrivit berättelser ända sedan jag var liten och man skrev sagor om tomtar och troll. Dock har jag aldrig prövat att skriva deckare, utan håller mig mest till fantasy (eller i alla fall sådant som inte finns i vår värld). Egentligen skulle jag bara vilja veta vad dina främsta knep är. Hur lyckades just du? Vad vill du säga till ungdomar med författarambitioner?
Med Vänliga Hälsningar
Hanna Bäverstrand
Lizas svar:
Hej Hanna! Vad roligt att du gillar mina böcker!
När det gäller strukturering och det hantverksmässiga kring ett romanbygge så kan du läsa vad jag svarade Alessandra ovan.
Själv skrev jag massvis med noveller, berättelser och romaner innan jag skickade in en färdig historia till ett förlag. Det var ”Gömda”, som handlar om Maria Eriksson.
Framför allt måste man ha något att säga när man skriver en roman, och man måste göra det på ett noggrant och fängslande sätt. Be någon läsa och komma med synpunkter. Det gör mina kompisar med mina böcker!
Fråga:
Hej Liza,
Jag har precis läst ut Livstid, jag fick lämpligt nog semester precis när jag fick boken hem, så jag kunde koncentrera mig helt och hållet på boken. När jag få hem dessa böcker kan jag verkligen inte släppa taget och sluta läsa, jag vill veta lösningen på en gång.
Jag tycker att denna var absolut den bästa boken om Annika Bengtzon (men alla är såklart hur bra som helst)
(Här har jag strukit lite i din fråga, Marie, för att inte avslöja för de andra hur boken slutar)
Ha en bra dag
Mvh
Marie Berggren
Hängiven Liza Marklund och Annika Bengtzon fan 😉
Lizas svar:
Hej Marie! Vad glad jag blir när du säger att du gillar böckerna!
Angående din fråga som jag censurerade lite: läs på sidan 406 och högst upp på sidan 407 så klarnar det nog! Detsamma gäller dig, Ann, som frågande om samma sak! Och ja – det kommer en fortsättning på den här historien! Den ska heta ”Kokainkusten” och kommer förhoppningsvis någon gång nästa år (jag ska börja researcha den på måndag).
Fråga:
Hej Liza,
Först vill jag säga att dina böcker är toppen – man slukar dem på en gång och det går inte att göra något uppehåll. Min man tycker jag är tråkig om jag har med dem på semestern – då han inte får kontakt med mig!
Min fråga är: Hur får man information om människor så lätt som journalisterna verkar få. Jag vet att vi lever i ett samhälle där man kan ta reda på nästan vad som helst men jag går bet.
Försökte exempelvis få fram vad en gammal kompis hade för arbete/arbetsplats för att komma dit och ”kidnappa” henne på lite roligheter. Jag har namn och adress och personnummer – men sedan kommer jag inte vidare och jag vill inte kontakta henne då det skulle förstöra överraskningen. Måste ju veta om hon finns ”i stan” när jag kommer.
Hälsningar Ann-Louise
Lizas svar:
Hej Ann-Louise!
En undersökande reporters viktigaste instrument är telefonen. Använd den! Ring hennes man eller mamma eller granne på mobilen och förklara läget! När du har fått reda på hennes arbetsplats – ring en kollega och förklara igen. Alla uppgifter om telefonnummer finns på nätet eller hos Telia på 118188. Om du har hennes adress kan du ringa och be att få numret till någon i samma portuppgång, till exempel.
Mejl från SB:
Hej.
Jag har gått igenom ett helvete i mitt liv.
Jag träffade en man för 16 år sedan vilken jag fick två barn i hop med. Jag har blivit förföljd av honom o känner igen mig precis i boken Gömda.
Jag och min familj med min man och 5 barn har tagit steget att lämna Sverige pga denna man. Men nu är vi tillbaka igen Och jag vet ej vart jag ska vända mig – polisen, socialtjänsten, BUP, men dom kan ej hjälpa mig. Jag har precis legat inne på psyk för en överdos av tabletter. Vi kom tillbaka till Sverige i april och ar sedan dess bara fått hot och anmälningar och förföljelse.
Jag är desperat, vill bara fly, men mina barn behöver mig.
Jag får inget besöksförbud för att han ej har orsakat något kroppsligt denna gång. Han är dömd för kvinnomisshandel, barnmisshandel och mängder av olika andra brott. Han förföljer mina barn o min man och mina bästa vänner.
Jag vet ej vilken väg jag ska gå och vet ej hur länge man orkar? Jag är rädd varje dag jag vaknar o tänker hela tiden hur livet ska se ut.
Bara ett litet ord på vägen önskar jag mig.
Som du förstår har jag många frågor till dig. Hur orkar man? Vem ska man vända sig till? Ska man gå ut i pressen eller tv? Jag känner att jag greppar varje halmstrå nu för att jag ska få rätt hjälp. Jag vet att jag ej är ensam vart ska man gå för att möta andra i samma situation.
Jag bara avgudar dig att du skrivit sådana underbara böcker men jag känner så igen mig så det är tufft att läsa. Det tar tid för mig jag orkar bara en bit i taget.
Jag hoppas bara på ett ord eller några i min situation så jag kan skydda mina barn min man o mig själv.
SB
Lizas svar:
Hej S! (jag har medvetet utelämnat ditt namn).
Genom åren har jag fått drygt 4000 brev med exakt samma innehåll som ditt – från förtvivlade kvinnor som jagas av män som de en gång älskat. Alla upplever samma sak som du beskriver – att samhället står handfallet och inte alls kan hjälpa. Polis, socialtjänst och rättsväsende är okunniga, ointresserade och nonchalanta – och vi börjar vara fler och fler som faktiskt inser att det är så. Kunskap, insikt och vilja är det första som måste till om något ska kunna förändras.
Att politiker och beslutsfattare långsamt börjar få upp ögonen för sådant här är naturligtvis ingen tröst för dig i din akuta situation.
Det enda jag kan råda dig till är att ta kontakt med en åklagare och försök förklara ditt problem för honom. Det första du måste få är ett besöksförbud. Samhället är faktiskt till för att hjälpa dig! Du har rätt att kräva stöd och skydd!
Kvinnojouren brukar kunna fungera som ett bra stöd i kontakten med myndigheterna, ta kontakt med dem!
En tröst är att de flesta jagade kvinnor faktiskt får lugn och ro till sist, fast vägen dit är lång och gropig.
Hoppas det reder sig för dig snart!