Liza Marklund

Liza Marklund

Personligt

Här finns basfakta om Liza Marklund och några svar på vanliga frågor hon brukar få.

Namn: Eva Elisabeth Marklund. Har enbart kallats Liza sedan 1966 då hennes lillebror började tala.

Född: 9 september 1962

Familj: Gift med Mikael Aspeborg. Tre barn: Annika, Axel och Amanda.

Bor: Villa i Stockholm och radhus utanför Marbella.

Uppvuxen: I Pålmark, en by två och en halv mil utanför Piteå i Norrbotten

Utbildning: Journalistlinjen Kalix Folkhögskola 1984-1985

CV:
Kassörska
lagerarbetare
städerska
croupier
fabriksarbetare
servitris (det var betydligt sunkigare på min tid och stället hette Adam’s Original Barbeque Rib House)
matsalsbiträde
cirkusarbetare
telefonförsäljare (av vitaminer)
statist
nyhetsreporter
Norrländska Socialdemokraten
Aftonbladet
Arbetaren
Expressen
Metro
nyhetschef
chefredaktör
tv-chef (dagchef kallades jag).

 

 

Frågor och svar

Hur gör du när du skriver en bok?
Svårt att svara kort på. Så här har jag beskrivit det i en krönika i tidningen Läsvärld:
Begynnelsen är ett runt och bländade ljus.
Det är över på ett ögonblick, men i det efterlämnade tomrummet har det bildats ett ärr, en rykande form av något nytt och okänt som tidigare aldrig funnits. Inte så här, inte på det här sättet, inte med den här tonen.
Jag inser att det låter extremt underligt, men första gången jag upplevde smällen och såg på det egendomligt formade resultatet så visste jag direkt: det här är ju en bok. Två faktorer som berör mig både djupt och personligt kraschar samtidigt i mitt huvud och där är ljuset, kabang.
Så har det varit, och så är det.
Inte bara för mig, utan också för andra författare. Stephen King upplever samma sak, det har han skrivit om i sin bok ”On Writing”.
Ur kaos stiger en klar idé om en nästan färdig roman.
Sedan är det bara jobbet kvar.
Researchen för att kolla att det märkliga scenariot från ljuset verkligen håller.
De många långa timmarna med stela axlar framför datorn där historien ska göras rättvisa, fokuseringen där karaktärerna ska förmås att tala och flyga och helst ta egna initiativ, rutinkontrollerna kring solens upp- och nedgång, hur gator går, hur platser ser ut, hur människor talar.
Alla bokstäverna som ska komma i rätt ordning, de brukar bli drygt sexhundra tusen stycken i mina romaner (inklusive blanksteg).
Inledningen och avslutningen av arbetet är värst.
Först gäller det att hitta tonen, färgen, frekvensen på berättelsen, det språk och den rytm som krävs. Det tar tid. Det tar omskrivningar. Annika Bengtzon har jag fått backa tillbaka och skriva om nästan varje gång, jag hittar henne inte till en början, hon glider undan för mig, jag måste jaga henne.
När jag väl funnit vägen så rinner det på. Att säga att det är lätt är att ljuga, det är det aldrig. Det är tungt och jävligt och riktigt tråkigt ibland, kräver tid och kraft och snabba kolhydrater.
Sedan kommer slutet och då gäller det att hålla i sig, det är likadant varenda gång, jag befinner mig i fritt fall och hela berättelsen virvlar omkring mig, allt kan skrivas om eller kompletteras eller förkastas, jag kan vartenda ord utantill i hela boken och koncentrationen är fullständigt kvävande, det är nästan outhärdligt och sedan är alltsammans plötsligt över, med ens tar det bara slut och jag ligger kvar på marken som en urvriden disktrasa och det är alldeles tyst omkring mig.
Hej mamma, säger barnen. Vad kul att du är tillbaka.
Det blev en bok i år igen.

Hur många böcker har du sålt? –

Det ändrar sig från dag till dag.
Sammanlagt landar det på drygt femton miljoner exemplar, men då har jag inte räknat med ”Postcard Killers”, min absolut mest säljande bok.

Hur mycket pengar har du tjänat? 
En sak är säker – precis allting som stått i tidningarna om mina pengar har varit uppåt väggarna galet. Första gången jag beskrevs som ”en miljardindustri” var i en finanstidning i september 1999. När jag läste det började jag faktiskt att gapskratta. Vid den tidpunkten hade jag inte tjänat ett öre på mina böcker utan levde på att skriva krönikor och tala på olika bibliotek.
Något år senare skrev Dagens Industri en artikel om vinsten och omsättningen i mina företag. Det är faktiskt häpnadsväckande, men de lyckades få varenda siffra fel, till och med procentsatsen av min ägarandel i Piratförlaget.
Våren 2007 skrev Aftonbladet att jag tagit ut 14 miljoner i aktieutdelning ur något bolag, oklart vilket – ett påstående som är helt absurt.
Däremot hade jag nyligen gjort en skatteinbetalning på 14 miljoner, vilket de möjligen kan ha förväxlat med en aktieutdelning.
Så här är det nämligen: mina aktiebolag är från 1999 respektive 2000. Reglerna för så nya företag innebär att jag inte tjänar något extra på att ta aktieutdelning, det beskattas på samma sätt som lön.
Detta orkade Aftonbladets slarviga reporter givetvis inte ta reda på. I stället hittade hon på en lögn, antagligen för att visa på hur girig jag är.
Sådana här saker är det aldrig någon idé att påpeka för tidningarna. Det blir ändå aldrig rätt, det har jag lärt mig.
När det gäller hur mycket pengar jag faktiskt tjänat så är det väldigt mycket, fördelat enligt följande: På böckerna – massor. På förlaget – en del. På mina krönikor – en god journalistlön. På filmerna – marginellt. På ambassadörskapet i Unicef – absolut ingenting.

Varför brukar du själv finnas med på omslagen av dina böcker?

Min första kriminalroman, Sprängaren, kom ut på Sveriges minsta förlag. Förläggaren, Sigge Sigfridsson, hade aldrig givit ut någon deckare, jag hade aldrig skrivit någon, Fredrik Hjerling som tog omslagsbilden hade aldrig plåtat bokomslag och layoutaren Mi Johansson hade aldrig designat något. Alla hade vi däremot jobbat massor med år med tidningar och tidskrifter.
Vi gjorde därför det vi kunde – ett tidningsomslag. Det viktigaste för ett tidningsmagasin är att läsaren möter en människa: ett ansikte och en blick. Därför står jag där, kutryggig och krullhårig för det regnade rätt rejält när vi tog bilden, och blänger lite surt in i kameran. Som färg till boken valde vi kvällstidningarnas löpsedlar, den bjärt neongula.
sprangaren_omslag2.jpgDet låter självklart i efterhand, men jag var djupt skeptisk när idén fördes fram.
Bilden i Södra Hammarbyhamnen (där mordet faktiskt äger rum) med min kutiga rygg och lockiga hår är egentligen tagen för att vara en författarbild på bakre fliken, men layotaren Mi tog den som omslagsbild i stället. Jag vägrade – tills jag sett den kräkgula färgen i mitt eget ansikte. Då kapitulerade jag. Omslaget var så fult att ingen människa någonsin skulle kunna tro att jag stod där för att vara tjusig.
Så har det fortsatt.
Jag står på bokens mordplats och ser allmänt konstig ut.
Fast på det senaste bokomslaget, Lyckliga gatan, har jag en stenängel i stället.
Läs mer om böckernas omslag, både i Sverige och utomlands, här!

Varför började du skriva deckare?
Som barn älskade jag mysterieböcker, den första bok jag läste var ”Kitty och spöket på Stora Skuggan”. Så snart jag började kunna stava mig igenom böcker började jag skriva egna. Jag satt i lekstugan och skrev i min pappas rutade kollegieblock. Min hjältinna hette faktiskt Annika redan då.

Är du och Annika Bengtzon samma person?
Absolut inte! Fast å andra sidan – ja, kanske. Alla karaktärer i mina böcker bär drag av mig själv. Annika har fått låna mitt sätt att arbeta journalistiskt (när jag var som värst, ska jag väl tillägga).

Varför började du med den fjärde boken i serien rent tidsmässigt?
Jag vet inte riktigt. Jag hade flera historier klara i huvudet. För min egen del spelade det ingen roll vilken jag började med. Berättelserna var ju färdiga, gick i och ur varandra. Att jag började med Sprängaren, fyran, var framförallt för att den låg närmast mig själv just då.

Vilken är hemligheten bakom din succé?
Tur, timing och hårt arbete, tror jag, i den ordningen. Uppriktigt sagt tror jag att framgången är en lyckosam förening av nytänkande i förlagsbranschen, handlingen och drivet i historierna, alla fina priser och utmärkelser jag fått, kloka bokinköpare – och på läsarna, som tagit böckerna till sina hjärtan och bokhyllor.

Tillsammans med Jan Guillou och Ann-Marie Skarp äger du Piratförlaget. Vad var tanken när ni startade?
Vi ville förändra de ekonomiska villkoren för författarna i grunden. Vi tycker man ska kunna leva på sitt författarskap. Piratförlaget betalar odiskutabelt högst royalty i branschen, uppåt 40 procent beroende på upplaga.
För mig var skälet också att jag ville styra över mitt egna projekt, jag ville arbeta tillsammans med människor som jag tycker om och respekterar. Med åren har det blivit det allra viktigaste för mig.

Är det kul att vara kändis?
Inte ett dugg. Jag lider inte av det, men jag har aldrig haft några ambitioner att bli en offentlig person. Jag är inte rädd för offentligheten, men den är inget självändamål – lika lite som makt eller pengar. Alla dessa företeelser är helt poänglösa om de inte används till att göra något vettigt. Jag går aldrig på premiärer eller kändisfester (om det inte är någon god vän som har premiär eller vinner pris eller något liknande).