Fakta om Olav Hergel

Olav Hergel är jurist och journalist. Han har lång erfarenhet som journalist, först på Berlingske Tidende och nu på Politiken. Han har tidigare utgivit ett par faktaböcker. Flyktingen är Olav Hergels skönlitterära debut.

Av Morten Skjoldager:
Detta porträtt av Olav Hergel publicerades ursprungligen i Politiken 13 januari 2007 i samband med att han mottagit Danmarks största journalistpris, Cavlingpriset.

Olav Hergel är känd som en av de mest välskrivande journalisterna i dansk press. Och han använder ofta sin talang till att ge de svagaste i samhället möjlighet att häva upp sina röster. Olav Hergel bor med sin hustru och två barn i Snekkersten norr om Köpenhamn, så nära havet att han kan bada året om. För ett halvår sedan fyllde Olav femtio, han har ett bra jobb på Politiken och en bakgrund som utbildad jurist. Och så älskar han välsmakande rödvin. Med andra ord har Olav Hergel själv flyttat in i det som han nyligen kallade ”det småborgerliga silverbröllopskvartsseklet”. Men när Olav Hergel sätter sig vid tangentbordet skriver han påträngande och inlevelsefullt om de svaga i samhället. Om sjuka ungdomar och alkoholister. Och om flyktingarna, som han nu har hedrats med ett Cavlingpris för att ha skrivit om. Men vad är det som får en nöjd Öresundsdansk att alltid tala för de svagas sak?

Mads Kastrup från Berlingske Tidende delade kontor och spaltutrymme med Olav i tio år, innan Olav gick till Politiken. ”Olav är ju en borgerlig man – det går inte att ta fel på – men han är en god borgerlig man. Han har en utpräglad känsla för rättvisa och har alltid haft det. Om Olav anser att någon har behandlats orättvist så ställer han upp för att försvara dem”, säger han.

Frågar man Olav Hergels före detta och nuvarande kolleger hörs ungefär samma vals: Han kämpar mot orättvisorna. ”Han är så gammaldags rättvisesökande. Och med det är han ganska unik i dansk press”, som Politikens Lea Korsgaard uttrycker det.

Men varifrån stammar den sociala indignationen? De av Olavs kolleger som har känt honom sedan han var ung pekar på att han alltid har varit sådan. I sin ungdom var Olav Hergel en rotlös lymmel som charmade alla de kvinnliga journalisterna på Berlingske och aldrig tvekade att säga sin mening. Men i motsats till många andra har Olav Hergels vildhet och behov av att försvara de svaga aldrig drunknat i förnöjsamhet och idylliskt skimmer. Och man kan vara säker på att Olav verkligen menar det när han tycker att något är orättvist.

Mads Kastrup använder ordet ”oförställd” många gånger när han beskriver sin gamle vän och kollega. Han menar att den egenskapen är en av Olav Hergels största kvaliteter som journalist eftersom hans uppriktighet gör att folk får förtroende för honom. ”Och människor kan lugnt lita på honom. Jag har aldrig upplevtatt han har fått människor att känna sig illa behandlade”, säger han.

Olavs förtroendeingivande natur är nödvändig för det sätt som han arbetar som journalist. För Olav ger sig alltid ut i den verklighet han skriver om. Med prydliga skor, kavaj och ”nordkustfärg i ansiktet, som han har året om”, som Mads Kastrup skämtsamt uttrycker det, vinner han tilliten hos de svaga och utsatta i samhället.

Nyhetschefen på Berlingske Tidende, Christian Jensen, har inte svårt att sätta fingret på vad Olav Hergel har gett dansk journalistik. ”Olav Hergel har ett glödande samhällsengagemang. Och dessutom har han en talang för att skriva som är helt i särklass”, säger nyhetschefen som också pekar på att Olavs journalistik står ut, eftersom Olav alltid, oavsett om han har skrivit om arbetsmarknaden eller integrationsfrågor, gör reportaget levande. ”I en tid med så mycketskrivbordsjournalistik ger sig Olav ut i världen. Han söker upp verkligheten i stället för att ringa till den. Det är mycket bra”, säger Christian Jensen.

Och det kan Lars Bøgegaard, jourhavande reporter på Politikens inrikesredaktion, hålla med om. Han arbetade tillsammans med Olav Hergel på 1990-talet, och kan ange exakt datum och tidpunkt när den definitiva respekten för Politikens nyutnämnde Cavlingprisvinnare föddes. Det var tisdagen den 26 september 1995 på kvällen. Lars kunde inte hitta en skrivande kollega att täcka årsdagen av Estonias förlisning, under vilken man arrangerat en minnesresa där anhöriga till de 852 skulle minnas de drunknade.

Precis när han var i färd med att ge upp träffade han Olav Hergel i en trappa. ”Varför är du så sur?” frågade Hergel och Lars Bøgegaard förklarade förtvivlat. ”Det ska vi väl fixa. Vänta lite, jag ringer till min hustru och frågar om hon kan ställa in det hon ska göra i morgon. Så åker jag”, kom svaret.

Och det kunde hon – och det gjorde han. Och Olav skrev ett reportage från Mare Balticum som fortfarande efter elva år ger Lars Bøgegaard gåshud: ”Klockan 20.00 börjar fartygets polska band spela, men när några personer börjar applådera, avbryter musikerna dem med ett svagt tack. I kväll ska det inte applåderas. I kväll ska det inte dansas. I kväll är det ett år sedan musikerna i det polska bandet på Mare Balticum förlorade tre nära musikerkolleger. Saxofonisten, basisten och bandets ledare på Estonia.”

Som Lars Bøgegaard säger: ”Det reportaget är för mig essensen av Olav: En människa som alltid kan se det stora i det lilla, som snabbt kan rycka ut och som aldrig tvekar att gå nära inpå; så nära att det gör ont i såväl dem han frågar som dem som läser – och ibland också i honom själv.”

Översättning: Per Olaisen