Jan Guillou skriver själv om KGB-historien

Somliga journalistkollegor anser, ibland påfallande högljutt, att jag varit alldeles för diskret när jag berättat om mina journalistiska äventyr i spionerivärlden i min nyutkomna memoarbok. Det tycker jag är en orättvis kritik.

För trots allt berättar jag rätt ingående, på nio sidor, hur jag skrev agentrapporter till en av världens mest blodbesudlade underrättelsetjänster, hur jag använde mig av utpressning för att tvinga en mellanhand till samarbete, och hur Säpo därefter förhörde mig som misstänkt spion, inte minst därför att betalningen uppgått till tusentals dollar.

Samtliga medier i Sverige bedömde denna historia som fullkomligt ointressant.

Det kan jag förstå. Det handlade nämligen om den amerikanska spionorganisationen CIA. Dessutom ledde detta, okonventionella, det medges, journalistiska projekt till ett alldeles utmärkt avslöjande i Folket i Bild/Kulturfront och till att två amerikanska diplomater (spioner) utvisades. Därför skulle inte ens Expressen komma på tanken att göra mig till CIA-AGENT på sin löpsedel.

I samband med ClA-historien berättar jag mer i förbigående, på tio rader, om hur jag sysslat med ett liknande projekt med KGB, också under lång tid, men att det på grund av olika omständigheter misslyckades.

Det lyckade avslöjandet av CIA tyckte jag alltså var värt nio sidor, det misslyckade avslöjandet av sovjetiska, KGB på sin höjd tio rader. Därtill kommer en del gamla spionhistorier som jag helt utelämnade. Exempelvis ett absurt mellanhavande med spionen Stig Bergling, eller ett då och då återkommande men grundfalskt avslöjande om hur jag skulle ha varit ”Säpoagent”. Eller mitt mellanhavande med den palestinska underrättelsetjänsten, eller med den västtyska säkerhetstjänsten Verfassungsschutz i samband med tillkomsten av min roman Den demokratiske terroristen.

Dessa historier skulle möjligen fylla en funktion i en memoarbok med en helt annan inriktning, exempelvis om bakgrunden till mina spionromaner om Hamilton. Men den här gången koncentrerade jag mig på en journalistisk historisk utveckling i Sverige och det gällde dessutom att få ett hanterligt format på boken.

Nu uppstår alltså frågan om nyhetsvärdering. Historien om CIA som jag ansåg vara värd nio boksidor värderade Expressen till noll rader. Historien om KGB som jag ansåg vara värd tio rader blev femtio helsidor i Expressen. Någon av parterna har följaktligen gjort en dramatisk journalistisk felbedömning. Jag anser att det är Expressen.

Men det finns en viktig sak att säga till Expressens försvar. De hade fått fram ett hemligstämplat dokument som jag inte ens anade att det existerade. I så fall hade jag förstås ägnat historien mer än tio rader.

Dokumentet visar hur min tilltänkte avslöjarkompanjon på FiB/aktuellt år 1967 gick till Säpo och angav mig, men inte sig själv, för de lovande kontakter jag fått med en KGB-officer. Vi drömde, helt orealistiskt, om det riktigt stora avslöjandet (som ingen hittills, trots att somliga har försökt, lyckats med). Hans tanke tycks ha varit att han genom sin anmälan skulle kunna få vara med om scoopet, men utan att själv ta någon juridisk risk. Det är en helt riktig tanke, det var så vi skulle ha gjort. Visste jag långt senare. Exempelvis tio år senare, när jag var väldigt mycket bättre rustad med spionkunskaper och kunde ge mig på CIA.

Men om en tidning får tag på ett sånt här dokument, som berättar hur en journalist anmäler sin bäste vän för skumma spionkontakter, så blir upphetsningen lika stor som naturlig. I all synnerhet om den utpekade sedermera blev mycket känd. Så långt är jag med. Men inte upp till femtio helsidor.

Det handlar faktiskt om en kunskap som Säpo har haft sen 1967 utan att tillmäta någon betydelse. För en gångs skull är jag överens med Säpo.
Mest obehagligt i Expressens kampanj var chefredaktörens förklaring till de väldiga dimensioner man gav saken, att här kunde min roll under IB-affären från 1973 på något sätt hamna i ny belysning. Något som förstås också sagts av hämndlystna gamla spioner, spionwannabes och allehanda ledarskribenter och privatspanare.

Som tur är finns knappast någon kontroversiell samtidshändelse vars historik och uppkomst är så noga belyst i varje detalj som IB-affären. Inte av journalister utan av den statliga Säkerhetskommissionen. Där finns inte ringaste utrymme att klämma in någon anknytning till KGB. Mina kontakter åt det hållet avbröts naturligt nog så fort jag anade vart detta IB-spår kunde leda. Liksom för övrigt en del andra likaledes olämpliga kontakter med USA:s ambassad och den svenska regeringskretsen.

Det skulle ha sett ut det, om någon sådan utomstående intressent kunnat associeras mod IB-avslöjandet i Folket i Bild/Kulturfront. Problemet är bara att en del skumma krafter, och möjligen Expressen, vill kasta sådana skuggor över IB-affären. Det är lika lättbegripligt som osympatiskt. Liksom den skadeglada förtjusningen hos de kolleger som vill använda min valhänthet som avslöjare under mina fem första år som journalist till att fördöma hela min livsgärning. Men deras förhoppning om min moraliska och journalistiska död finner jag fortfarande, efter två veckors drev, något överoptimistisk.

Jan Guillou
(Publicerat 8 november 2009)