Hamiltonböckerna
Det var självklart att jag skulle skriva spionromaner, men det som inte var självklart var hur jag skulle skriva och varför.
Som framgått tidigare hade jag ju ägnat omkring fyra år på heltid av min journalistik åt ämnet spioner och säkerhetspolis. Det innebar bland annat att jag hade stora kunskaper som aldrig hamnat i tryck. Som journalist skriver man för det första bara det som man är övertygad om är sant. Men sen man väl dragit den gränsen finns det en stor zon av material som man tror sig ha så gott som helt säker kunskap om. Därefter sånt som man tror sig förstå eller, längst ut i den här kunskapscirkeln, sånt som man på mer eller mindre goda grunder tror sig kunna gissa.
Dessutom finns det andra journalistiska begränsningar. I ett reportage förväntas man till exempel avslöja ett konkret missförhållande. Då håller man sig till det ämnet och flummar inte omkring med sådant som bara nästan hör dit och som skulle göra storyn alldeles för lång och invecklad.
Dessutom bör man rimligtvis skriva om något aktuellt, inte om något som det fanns skäl att vara upprörd över för tio år sen.
På den tiden jag var en ung vänsterjournalist som kämpade med att avslöja israeliskt spioneri i exempelvis Palestinagrupperna, vilket jag lyckades med vid några tillfällen, var jag alldeles för okänd för att få in någon text i någon stor tidning om något så kontroversiellt.
Långt senare, när det hindret var passerat, var historierna för gamla.
Kort sagt, här fanns ett väldigt kunskapsmaterial. Och mitt yrke var att skriva, även romaner. Alltså måste det bli spionromaner.
Det insåg jag redan när jag satt i fängelse 1974 och just hade upplevt någonting så exklusivt som sex månaders förhör med Säpo och en spionprocess från insidan.
Men detta räckte inte för att skriva romaner, det var ju inte några förtäckta socialreportage jag skulle göra.
Jag kunde inte undgå att lägga märke till att det på de flesta flygplatser och järnvägsstationer jag passerade fanns en stor mängd spionromaner till salu. Jag försökte ofta läsa i de där böckerna, men tröttnade i regel efter 30–40 sidor. Ingenting var ju sant, så här gick det inte till, historierna var omöjliga och hade ingenting med den politiska verkligheten att göra.
Nästa slutsats var att jag skulle kunna skriva ”sannare” spionromaner, alltså mer realistiska berättelser.
Men en avgörande erfarenhet just nu, i fängelse 1973–74, var att jag beställde in Maj Sjöwalls och Per Wahlöös romanserie. Det var en påtaglig brist i min allmänbildning att jag inte läst deras böcker; bland annat innebar det ett socialt handikapp i umgängeslivet. Ungefär så som jag tror att mina egna böcker kan fungera idag.
Maj Sjöwall och Per Wahlöö hade gjort något teoretiskt mycket enkelt. De hade tagit den amerikanska polisromanen och flyttat den rakt över till svenska förhållanden. Men det intressantaste var att de dessutom gjort om den amerikanska polisromanens traditionella högerbudskap till egenhändig VPK-propaganda. Därmed visade de att ingen genre är ”given” och att till och med en Clint Eastwood-berättelse, vanligtvis extremt högerinriktad, kan vändas i sin motsats.
Slutsatsen är självklar: så kan man göra med spionromaner också. Det finns ingen lag som säger att en spionroman måste vara högerpropaganda av brittisk eller amerikansk typ.
Att sen Maj Sjöwall och Per Wahlöö använde sig av ett grodperspektiv i berättandet var självklart i förhållande till deras egna politiska utgångspunkter och den tidens politiska ideal. Martin Beck och hans kolleger är ”folket”, relativt maktlösa medborgare som då och då känner det kalla vinddraget av Makten men som själva saknar makt.
Det var ett naturligt berättarperspektiv för en vänsterförfattare på 60-talet. Men detta bestämde jag mig för att vända på. Mina spionromaner skulle berättas i örnperspektiv, från maktens korridorer, från Rosenbad och försvarsstaben och utrikespartementet.
Därmed är hela det tekniska receptet för den kommande romanserien om Hamilton färdigt.
Men det här räckte fortfarande inte, det var inte skäl nog. Det måste handla om någonting också, och då menar jag inte nödvändigtvis det yttre, helst spännande, förloppet. Biljakter och sånt där är det enklaste som finns att skriva. Men varför?
Åren gick och jag tycktes inte nå fram till svaret på den frågan. Men så var jag i Oslo och blev till min stora förvåning förföljd av norsk säkerhetspolis. Det var så länge sen jag varit med om det där att jag först blev närmast sentimentalt road av det jag såg.
Hela den här händelsen är det som ”Erik Ponti” – jag själv alltså – råkar ut för i den första romanen, Coq Rouge.
De där förvecklingarna i Oslo slutade alltså med att jag överräckte en hälsning till de förföljande poliserna där jag skämtsamt önskade god jul och förklarade att jag förstått varför de börjat förfölja mig; israeler var på väg att ta in på samma hotell där jag hade bott, säkerhetspolisen hade bevakat hotellet och jag är för evigt efter IB-affären registrerad av all världens säkerhetspolis som terrorist och spion.
På planet hem började jag tänka. Poliserna och jag hade bokstavligt talat varit med om precis samma händelser. Vi hade varit tillsammans större delen av en dag. Allt jag hade sett hade de sett. Vi hade garanterat levt i samma verklighet, i samma tid, i samma stad. Och nu hade jag förklarat misstaget för dem och berättat att jag skojat med dem.
Skulle de gå upp till sin chef med sänkta huvuden och medge att de hade blivit lurade av nån jäkla journalist?
Naturligtvis inte. De skulle beskriva saken på ett helt annat, och för mig inte särskilt smickrande sätt.
Innan planet hade landat i Stockholm var den första romanen, Coq Rouge, färdigplanerad.
Berättelsen handlar om hur säkerhetspolisen lever i en helt annan verklighet än vi andra, och syftet med berättelsen är att förklara varför det kan bli så.
Ett annat syfte är att berätta om det jag aldrig kunde berätta, om allt spionerande på Palestinagrupperna på den tiden jag inte kunnat få någon sån berättelse tryckt. Jag ville att denna lilla pusselbit svensk historia skulle bli berättad, åtminstone i romanform.
Nu visste jag varför.
Frågan om hur var delvis besvarad, självklart skulle jag skriva ytterst realistiskt, alldeles inpå verkligheten, gärna med verkliga personer i lätt maskering i berättelsen.
Men en viktig fråga återstod. Hur skulle huvudpersonen se ut? Skulle jag förresten ha någon huvudperson?
Den sista frågan var lättast att besvara. Ja, om det skulle bli flera böcker var det praktiskt med en huvudperson.
Nästa fråga, hur skulle han se ut?
Det fanns två alternativ: antingen göra en typisk svensk hjälte av huvudpersonen eller också en mera traditionell hjälte. En svensk hjälte är en sådan som har ont i magen, problem med övervikten och dagisproblem, en ”grå vardagsmänniska” och allt vad det brukar kallas. Jag övervägde inte det alternativet länge. Dels tycker jag det är lite inställsamt att göra så, som om man skrev för svenska recensenter i stället för läsare (recensenter föredrar hjältar som är mera lika dem själva).
Dessutom skulle jag faktiskt skriva med underrättelsetjänstens hemligaste operativa avdelning som utgångspunkt. En gång hade den avdelningen som bekant hetat IB, nu hette den SSI (Sektionen för särskild inhämtning). Det är klart att det fanns skrivbordsspioner inom SSI, numera MUST, men för berättandets skull gällde det att kunna ta sig ut på fältet så mycket som möjligt. Då var det orimligt att göra någonting annat än en huvudperson som var väl bevandrad i spioneriets hemliga krigskonst.
