Alperna, en vecka, massvis med snö, helpension och hålla handen med maken i liften medan fransyskorna går i skidskola. Det ska bli underbart. 

Men.

Jag vet inte vad ni tycker men det finns något djupt obehagligt med de här två bilderna. Och då avser jag inte i första hand att jag lägger upp något så trivialt som hur det ser ut medan jag packar (jag har ju en sån vecka, det har vi redan etablerat).

Nej, det är för att de här bilderna skulle kunna vara en installation på Konstfack, det är ett porträtt inte bara av min personlighet (ser ni de fyra små raderna av kläder, vikta och strukna, lika många av varje och med tillhörande, liten påse var med underkläder och strumpor?) och min familj (borgerligt och tryggt, helt och rent och alldeles för mycket), utan också en gestaltning av vårt västerländska samhälle.

Vi är fem stycken i vår familj. Jag packar till fyra stycken av oss (och jag lägger inga jämlikhetsvärden i det, C har inget emot att det är jag som står och packar åt våra barn) och värdet på det vi ska ta med oss för att åka skidor en vecka motsvarar väl BNP för någon gammal fransk koloni. Och då har jag inte ens tagit med mig mina Prada-dojor som vi har pratat om så mycket under veckan som gått. 

Det är helt enkelt för mycket. Beaucoup trop. Too much. Multo tropo grejissimo. 

Lista på irriterande grejor (i ett globalt värdeetiskt perspektiv)

1. Vi ska ha med oss tre ds-spel med tillhörande nitton ds-speldisketter. Tjejerna kommer att gräla (till blodvite uppstår) om ett specifikt Mario-jag-vet-inte-vem av de nitton och det hjälper inte att just det spelet går att spela med tre spelare samtidigt. Jag kommer då att bli galen, konfiskera alla spelen och barnen inte ha något annat att göra i bilen än att kräkas i kapp. 

2. Oavsett hur länge jag än håller på och packar så kommer jag att märka - när vi väl är framme - att jag är den enda i familjen utan fleecetröja och varmt underställ och därför kommer jag att tvingas låna av min man och lyssna på hur han ännu en gång får klaga på hur slarvigt jag packar.

3. Det spelar ingen roll att jag har packat motsvarande ett helt franskt pharmacie, vi kommer ändå att spendera (på plats) ännu en månadslön på nya solkrämer, kräkmediciner, febernedsättande tabletter och värkdämpande krämer.

Men. Som sagt. GUD vad jag längtar!

När jag pluggade i Uppsala, kokade sönder ris på nationsrestaurangen på kvällarna, stod i baren på nätterna och studerade däremellan, då var det mesta kul men kanske inte så roligt alla gånger.

Mina studiekamrater var festliga typer. De klädde ut sig till sköna jungfrur (mest de manliga kompisarna), spexade på grötrim och tog i från tårna för att sjunga en och annan frackklädd duett om dryckenskapen (fortfarande mest de manliga kompisarna). Det var kanske inte riktigt min grej. Om jag säger så. 

Men jag brukade också läsa den här mannen i UNT. Nu jobbar han för SVD och är fortfarande bland det roligaste jag vet. När Berglin talar finkultur då skrattar jag högt.

Men, men. Bidrottningsgele eller rovor, horeri eller snabba cash. Oavsett vilket: Tallyho, tallyhoo, jag tänkte nu sätta mig vid datorn och försöka skjuta min dront, om jag tillåts tolka Löwenhjelm helt fritt så här till morgonkaffet. 

PS. Jag tror att Berglin och jag bodde nästan grannar under den natt då lasermannen sköt en medecine forskarstudent på Studentvägen. Vad nu en av nittiotalets mest obehagliga och mänskligt fasansfulla saker har med roliga saker att göra, ingenting naturligtvis. Nu jobbar vi. 

Det var värst vad det var upphetsande att tala om Skavlan och baseballträn, inte minst för mig själv, jag tror aldrig jag har skrivit så långa och meningslösa kommentarer till något av mina inlägg. Möjligen märktes det att jag hade barnen hemma hela eftermiddagen i går och sålunda inte kunde skriva klart Romanen utan mest surfade på nätet medan barnen slogs bakom stängda dörrar. Och apropå kommentarer går det också att observera att nyheten att jag bara har några sidor kvar på mitt mästerverk, det lämnade er däremot i en rent cybermässig mening helt kalla. Kul, kul, jättekul, jätte! 

Men så kanske det blir när man tror att man liksom är lite finare än andra bloggare och minsann inte tänker sänka sig så lågt som att börja prata om det alla andra pratar om, jag är väl smartare än så liksom. Och så gör man det ändå, fast ändå inte, och då blir det som när man tänker "jag får absolut inte tänka på det" för då är det ju redan för sent, hela huvudet är ju redan fullt av bara det och inget annat. Om ni förstår vad jag menar. 

Förvirrat? Genialt? Jag vet inte. Vad jag vet är att jag har hela dagen för mig själv om inget oförutsett inträffar. 

JIIIIIIIHA! som vi säger i prosans vilda västern. 

Minns ni hur det var när man var liten och var sjuk? 

Jag minns det. Det var underbart. 

Då fick man stanna hemma helt ensam och bara läsa böcker och äta rostbröd med smör till lunch och kakao, socker och gräddröra till mellanmål. Godis fanns det aldrig hemma hos oss, men om mamma var på särdeles gott humör kunde det hända att man fick röra ihop en äggtoddy (utan sprit) eller en sån där chokladsmet. Det var gott. 

När lugnet i huset infann sig, när lillasyster gått till skolan och mamma till jobbet då staplade jag en trave böcker vid sängen och började läsa: Kulla Gulla, Lilla huset på prärien, Narnia, Blå Prinsen, Lotta-böckerna, Svarta Hingsten, Röda Nejlikan, Greven av Monte Christo, fem-böckerna (som man blev hungrig av), Kitty, Puss och kram, Lejonhjärta, Mio min Mio...  

Det var så fantastiskt underbart att vara hemma sjuk att jag till och med accepterade att bli utsatt för den grova förnedring som ändtermometern innebar. Den kommer ni väl ihåg? Med en generös klick vaselin kontrollerades febern noggrant av mamma sjuksystern. Utan feber blev det nämligen skola, utan pardon. Det var regeln. Febern var nödvändig för att njutningen skulle kunna iscensättas. 

I mina yngre tonår hade ändtermometern ersatts av en muntermometer och jag hade blivit förslagen nog att stoppa den i min sänglampa när jag kände att jag höll på att ... hrm... gå in i väggen... eller vad nu trettonåringar gjorde på den tiden. Bara en gång somnade jag och vaknade av att termometern spruckit och jag hade kvicksilver över hela kudden. Mamma lät inte mig ta tempen själv efter den lilla incidenten.

Nåja.

Numera är det inte alls lika kul att vara sjuk. Christophe tar visserligen hand om både mig och barnen, men det är ändå alldeles för många läxor som ska förhöras och diskmaskiner som ska tömmas och middagar som ska lagas.

Men febertermometern slipper jag ju nuförtiden. Det närmaste feberkontroll jag kommer numera är när Christophe trycker sin grova näve på min kallsvettiga panna och säger "nej, imorgon får fanimej du hämta barnen för jag måste faktiskt jobba".   

Kanske ska jag värma pannan på nattlampan innan jag låter Christophe känna? 

Det vore något... Och så staplar jag lite böcker vid sängen, vispar ihop en äggtoddy och kryper ner under duntäcket. 

Söndagsmiddagen i går var inte en av de bättre.

Treåringen som aldrig varit direkt stor i maten vägrade att ens sätta sig ner vid matbordet och medan hon låg i hallen och gallskrek så att jag trodde att hon skulle spy, berättade sexåringen för mig vilken obeskrivligt äcklig mat jag hade lagat (krämigt potatismos, möra fläskschnitslar och tomatsallad med färsk vitlök). "Maaaaammaaa! Det är det äckligaste jag har sett i hela mitt liiiiiiv!" Så när även hon skickats ut i hallen storgråtandes fick vi tid att gräla lite med äldsta dottern som tyckte att vi varit FRUKTANSVÄRT elaka som krävt att hon gjorde läxorna INNAN hon gick till swimmingpoolen.

Nåja.

Jag bröt ihop, maken exploderade och vi kastade alla vidriga ungar i säng efter en bad-dusch-borsta-tänderna-session som kändes som om den hämtats från en illa redigerad skräckfilm. "Jag vill ha musse-pigg-handduken, inte det nattlinnet, jag HAAATAR dig, du är DEN ÄCKLIGASTE JAG VET, jag VILL INTE BORSTA TÄNDERNA! Du fattar INGENTING!"

Alla barnen somnade gråtandes.

Sedan såg jag och maken en fruktansvärt långtråkig film som jag tror handlade om att en kvinna inte kan bli riktigt lycklig utan att först bli nära-på-våldtagen av en vidrig man som inte bryr sig om henne alls. Till råga på eländet var den inte det minsta porrig, bara (vad brukar det kallas?) intellektuell.

Jag vaknade genomsvettig i vargtimmen och gick och la mig i treåringens säng. Drog henne intill mig, så tätt som det bara går att komma, och somnade om någon timme senare med gråten i halsen. När hon vaknade i morse tittade hon på mig där jag låg på sidan med armen rakt upp och kolsyra i bägge benen:

"Drömde du cauchemar, mamma?"

"Ja, älskling. Mamma drömde mardröm. Fick jag sova hos dig då?"

"Mmm... mamma sover hos Bea. Fast det luktar inte så gott mamma. Vad är det som luktar inte så gott?"