”En nyskapande och mångbottnad roman”

Nu utkommer Sanning med modifikation. En nyskapande detektivroman av Sara Lövestam som hon själv beskriver som spännande och psykologisk.

18 mars utkommer Sara Lövestams nya roman Sanning med modifikation. Det är Sara Lövestams femte roman och den första boken i en ny serie om Kouplan som lever som papperslös i Stockholm, och hans överlevnad.

Sanning med modifikation har redan fått fina recensioner och romanen har bland annat kallats ”nyskapande och mångbottnad” (BTJ) medan Kouplan beskrivits som ”inte traditionell på en fläck och en välkommen frisk fläkt i den svenska kriminallitteraturen” (QX).

Vi ställde några frågor till Sara Lövestam om hennes nya roman:

Hur skulle du beskriva Sanning med modifikation:

– Det är en spännande och psykologisk roman som börjar med att en sexårig flicka försvinner. Hennes mamma, Pernilla, blir förtvivlad och desperat men kan inte kontakta polisen. Därför svarar hon i stället på en annons av en privatdetektiv, som kommer att hjälpa henne att söka efter hennes dotter. Detektiven är 25-årige Kouplan, som själv lever i rädsla och desperation, men som trotsar sina omständigheter för att hjälpa Pernilla och förhoppningsvis dra in lite pengar.

Hur kom berättelsen till?

– Det började med att jag kom på den sexåriga flickans öde. Jag hittade på det, och fascinerades över det. Jag tänkte: ”om det här skulle hända, så skulle hennes mamma börja leta efter henne. Jag undrar hur det skulle gå till”. Sedan började jag skriva.

Boken är klassad som en skönlitterär roman och har även kallats en ”mångbottnad detektivroman”. Hur ser du på detta med genrer?

– Det är jätteknepigt med genrer, särskilt i Sverige. En deckare är inte bara en historia om ett brott, utan också föreställningar om tempo, karaktärer, upplösningar, dramaturgi och så vidare. Ur litterär aspekt är min bok inte en traditionell deckare, och därför har vi på förlaget kallat den ”en roman som råkar handla om en privatdetektiv”. Men när boken väl är ute lever den sitt eget liv. Det som läsarna tolkar in i boken är det som boken är. Hela genrediskussionen är egentligen så abstrakt. Deckarnormen är en norm, och själv tycker jag att den gärna får breddas.

Kouplan, som är romanens hjälte, är ingen traditionell hjälte. Hur skulle du beskriva honom?

– Han är en försiktig akademiker, som kommit till Sverige, tvingats gå under jorden och bli modigare än han egentligen är. Hans bror är försvunnen och hans föräldrar kan han inte ha kontakt med. Han tänker på ordspråk, psykologi, filosofi, men befinner sig i en värld där akademiska intressen inte hjälper. Förutom språkintresset, kan man säga. Han är lite av ett språkligt geni, plockar upp ord, uttryck och uttal som hjälper honom att överleva i Sverige.

Hur hittar du dina karaktärer?

– Runt omkring mig och inuti mig. Kouplans yttre omständigheter påminner om många livsberättelser jag fått ta del av som lärare i svenska för invandrare. I Kouplan kan jag även känna igen delar av vissa elever jag har haft, men jag hittar också mig själv i honom. Pernilla är också inspirerad av människor jag träffat, och så en kvinna jag sett på bussen. Man börjar sätta ihop en person, undra över hennes personlighet och drivkrafter, och plötsligt stiger hon fram.

Du har gjort bokomslaget själv – berätta hur du har gått tillväga och vilken teknik du har använt.

– Jag var på jobbet och funderade över mitt bokomslag och ifall jag eventuellt skulle göra ett försök själv. Jag funderade i många riktningar, men det var min kollega som yttrade det uppenbara: ”Du klipper ju.” Det är sant, jag klipper silhuetter, figurer, texter, det är en udda egenskap jag har. Så jag klippte helt enkelt Globen, och satte mot en bakgrund som jag tyckte passade bokens tema och årstiden den utspelar sig i. Då föll det på plats. Den utklippta människan nedanför Globen är lite av en antydan om Kouplans situation, att vara där men inte finnas.

Hur har det varit att skriva denna roman jämfört med dina tidigare böcker?

– Det har gått ganska friktionsfritt att skriva den, och den har gett mig utrymme att använda tankar som jag har burit på, men också givit mig nya tankar. Böcker både ger och tar, medan man skriver dem. Sedan var det speciellt att skriva första delen i en serie. Mina tidigare romaner är ju alla fristående. I den här boken visste jag att vissa trådar skulle knytas ihop i slutet, medan andra skulle gå vidare till nästa del i serien. Därför var jag tvungen att ha en större historia i huvudet, än bara den historia jag skrev. Även den andra delen är nu klar, och efter en paus för annat skrivande kommer jag att börja på den tredje. Det roliga med ett större projekt med flera böcker är att man kan fördjupa sig mer i olika delar av en människa. Man får möjlighet att låta det handla om mycket, precis som livet gör.

>> Läs mer om Sanning med modifikation