Följ oss på sociala medier:
Elin Lindqvist

Elin Lindqvist

Fakta om Elin Lindqvist

Född: 1982
Bakgrund: Elin Lindqvist är född i Tokyo av svenska föräldrar. Hon växte upp i Paris och Madrid, och återvände till Tokyo efter skolan. Hon har arbetat som språklärare, dykinstruktör och hjälparbetare och har under tiden rest runt i världen. Idag bor hon i London.  Elin debuterade som författare 2002 med romanen tokyo natt. 2005 kom uppföljaren Tre röda näckrosor och 2009  Facklan – en roman om Leon Larsson.

Elin Lindqvist om sig själv (2009):
Jag har ett svenskt pass men detta är första gången som jag har bott flera månader i sträck i Sverige. Jag föddes i Japan men med mitt europeiska utseende skulle inte många se mig som japan. Jag växte upp i Frankrike och Spanien men tillbringade mycket tid på resande fot mellan olika kontinenter. De senaste nio åren har jag bott i Japan, Vietnam, Mexiko, Sydostasien, England, Indien och USA. Jag talar många språk, men kanske inget riktigt ordentligt. Jag har blont hår, blåa ögon och vit hud. Men vad är jag?

Jag växte upp i en mångspråkig, internationell miljö och har fortsatt att resa på egen hand sedan studenten. Mina böcker handlar bland annat om mångkulturella miljöer och jag blandar in olika språk i mina svenska texter. I min andra roman, Tre röda näckrosor, utspelar sig handlingen parallellt i Japan och Vietnam. Huvudpersonen i Vietnam är en man, Jack, som jag skriver om i tredje person. Men i Japan är berättelsen skriven i jagform. Jagets röst är dock inte min, författarens, utan Yukis, en japansk ung kvinnas. Vad betyder det att skriva om ett japanskt ”jag”? Har jag rätt till det?

Kanske skulle jag bara få svar på det om boken översattes till japanska. Vad en japanska tar för givet är inte vad en svenska eller fransyska ser som en självklar del av livet. Samtidigt är vissa känslor de samma var man än befinner sig i världen. När orden tappat sin mening, när man uppgivet söker efter läppljud och uttryck som kan förklara vad man menar på ett språk man inte behärskar är det bästa man kan göra att komma tillbaka till känslan bakom orden. Är man arg, lycklig, förälskad, irriterad, nervös? Känslorna förstås.

För mig är språket ett färdsätt för känslor, tankar och upplevelser. Och i tomrummet mellan det som kommer fram och det som går förlorat på vägen ligger kanske en annan förståelse av jaget. Men hur når man det jaget? Jaget bortom läppljuden. Har den personen också ett språk, ett eget språk som inte har några läppljud? En fråga jag ofta får är: ”Vilket språk drömmer du på?” men jag vet att jag drömmer på alla mina språk. Ofta pratar jag bättre än jag gör i verkliga livet.

I Vietnam arbetade jag som dykinstruktör och de är mycket speciella, dykbubblorna på turiststränder runt om i världen. Det är en värld med egna regler och bestämmelser, jargonger och språk. Det är inte helt okomplicerat att vara vit, ung, blond och ljusögd kvinna och bli chef över medelålders vietnamesiska män som dessutom kunde bra mycket mer om dykning än vad jag kunde. Vem man än är som person identifieras man med den grupp man tillhör, eller till synes tillhör, baserad på hur man ser ut. Av mina vänner i Vietnam och Indien fick jag ofta höra att jag betedde mig otacksamt och barnsligt genom att resa runt i Asien istället för att ta vara på de möjligheter som Sverige kunde ge mig. Gratis och bra utbildning, tillgång till arbeten och en ren bostad.

Jag har nu bott i Sverige sedan januari förra året och det känns… underligt. Jag är väldigt glad för att jag varit här ett tag. Jag känner mig som en utlänning i mitt eget land och självklart gör jag det, någon som bott här i Sverige i tio år vet bra mycket mer än mig om det dagliga svenska livet. Som utlandssvensk upphöjer man ofta hemlandet. Som liten såg min mor till exempel till att vi lussade för grannar hur skrämda de än kunde bli av vitklädda, spökliknande varelser med ljus i håren som sjöng för dem tidigt på morgonen en mörk dag i december. På nationaldagen samlades vi och sjöng nationalsången, vi ställde gärna fram en svenska flagga på matbordet och lärde oss ordentligt om den svenska historien och kulturen. Men bilden av hemlandet är ofta en romantiserad, drömlik bild som bygger på barndomens fantasier om långa sommarlov med brunbrända ben, Astrid Lindgren, smultron, bad och sagor om trollskogar och älvor.

Anledningen till att jag flyttade till Sverige var för att jag ville forska om min farmors far, Leon Larsson. Sommaren 2007 visade min faster Kerstin upp vårt familjearkiv och jag dök ner i alla bilder, dagböcker, brev och fotografier och de berättelser som fanns gömda ibland dem. Det har varit viktigt för mig att lära känna mina förfäder och att låta mig uppslukas av deras historia för den är ju också min. Den resulterande romanen Facklan är mycket olik mina två första både strukturmässigt och språkligt. Det var viktigt för mig att vara i Sverige för att stärka min svenska inför den här boken och också för att det var här som alla arkiv och all information fanns. Jag ville låta mina förfäder lära mig om det moderna Sveriges framväxt genom deras samspel i det politiska och litterära samhället.

Men det är inte lätt att stanna upp. Jag trodde nog att jag skulle bli kvar i Sverige längre. Jag trodde nog att modersmålet i färdenelandet skulle kännas rätt och riktigt och hemma. Att jag skulle vilja bo här i några år. Och visst drömmer jag fortfarande om ett eget hus i skärgården, men ännu är jag inte färdigrest: jag måste vidare.
/Elin

Bibliografi:
tokyo natt, 2002
Tre röda näckrosor, 2005
Facklan – en roman om Leon Larsson, 2009


Prenumerera på Piratförlagets nyhetsbrev!

De senaste nyheterna om våra böcker och författare. Tips på evenemang och aktiviteter.