Omslagsgalleri

Här har jag samlat ihop några omslag från mina förlag runt om i världen. En del ser jag faktiskt första gången i den här utställningen. Vissa är verkligen otroligt knepiga. Eftersom titlarna är översatta och nästan alltid utbytta så vet jag faktiskt inte alltid vilken bok det gäller. Jag menar – Raj? Vilken bok är det?
Eller Rewanz?
Eller Delitto a Stockholma?
Och kolla in bilderna! Vad fasen gör surfingbrädan på omslaget av holländska (tror jag) upplagan av Paradiset?!?

   

När det gäller de svenska omslagen så är jag alltid själv med på originalupplagan (den som kallas hard cover på branschspråk).
Skälet är följande:

Min första kriminalroman, Sprängaren, kom ut på Sveriges minsta förlag. Förläggaren, Sigge Sigfridsson, hade aldrig givit ut någon deckare, jag hade aldrig skrivit någon, Fredrik Hjerling som tog omslagsbilden hade aldrig plåtat bokomslag och layoutaren Mi Johansson hade aldrig designat något. Alla hade vi däremot jobbat massor med år med tidningar och tidskrifter.
Vi gjorde därför det vi kunde – ett tidningsomslag. Det viktigaste för ett tidningsmagasin är att läsaren möter en människa: ett ansikte och en blick. Därför står jag där, kutryggig och krullhårig för det regnade rätt rejält när vi tog bilden, och blänger lite surt in i kameran. Som färg till boken valde vi kvällstidningarnas löpsedlar, den bjärt neongula.

Det låter självklart i efterhand, men jag var djupt skeptisk när idén fördes fram.
Bilden i Södra hammarbyhamnen (där mordet faktiskt äger rum) med min kutiga rygg och lockiga hår är egentligen tagen för att vara en författarbild på bakre fliken, men layotaren Mi tog den som omslagsbild i stället. Jag vägrade – tills jag sett den kräkgula färgen i mitt eget ansikte. Då kapitulerade jag. Omslaget var så fult att ingen människa någonsin skulle kunna tro att jag stod där för att vara tjusig.
Så har det fortsatt.

Jag står på bokens mordplats och ser allmänt konstig ut – i Studio sex är jag exempelvis avklippt på mitten.

I Paradiset har jag blått hår.

I Prime time ser man mest mina skitfula glasögon och en armhåla.

På Vargen har jag röda ögon.

På Nobel står jag barfota i marmortrappan i Blå hallen.

På omslaget till Livstid sitter jag i en korridor på Kronobergshäktet med trasiga jeans.

På senare år har jag försökt ta mig ur det här med min egen medverkan, och på en del av pocketböckerna har jag lyckats. Eric Thunfors, som gör alla mina omslag nuförtiden, har gjort nya pocketomslag som alla innehåller någon typ av ljud – det sprakar eller blåser eller ylas.

   

När vi valde orginalomslag till Nobels testamente ville jag egentligen att det skulle föreställa Stockholms stadshus, men det blev ju jag igen, i trappan.
På pocketen skulle jag dock få min vilja igenom, och Eric gjorde en jättesnygg vinterbild där man riktigt känner hur kallt det är.

Till sist så blev det inte så, utan det blev jag på pocketen också.
Men visst är bilden superläcker?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Utländska omslag