Följ oss på sociala medier:
”Det här är en klassiker ... om man verkligen vill lära sig...”Läs mer
”Samtidsfrågor i ruggig bladvändare.”Läs mer
”Det är lätt att älska grammatik under författaren och sfi-läraren Sara...”Läs mer
”Marie-Louise Ekmans pregnanta noteringar har en poetisk kvalitet som s...”Läs mer
”Nu har "Pärlfarmen" fängslat mig under ett antal timmar. Timmar man ön...”Läs mer
”Älskar Vanessa. Iskall och envis! Riktigt bra bok som jag tycker mycke...”Läs mer
”En rättsröta av stora mått, historien är så osannolik att den måste va...”Läs mer
”Författaren är en fena på tidsmarkörer och detta tillsammans med bra s...”Läs mer
”Det är driv i berättelsen.”Läs mer
”Jag tyckte den var skojig. Underhållande, lättläst och, precis som inn...”Läs mer
”Det är inte språket som gör att jag fängslas, utan beskrivningen av va...”Läs mer
”En rysligt trovärdig spänningsroman fylld med skam, sorg och mörker. ....”Läs mer
”Denna gång hamnar skrupellösa flyktingsmugglare och andra samtida feno...”Läs mer

Verkligheten bakom – Studio sex

Sommaren 1994 jobbade jag som reporter på tidningen Expressen.
De flesta minns nog den sommaren som den rekordvarma då fotbollslandslaget grävde guld i USA.
För mig domineras minnena av helt andra saker. Den var min sjätte sommar på Expressen, och det kom att bli min sista.
Jag hade varit barnledig med mitt tredje barn och var en av få ordinarie reportrar som var kvar på tidningen mitt i värmeböljan. Därför föll det på min lott att bevaka turerna kring TCO-basen Björn Rosengrens besök på porrklubben Tabu tre år tidigare.
Den historien började på försommaren med att Dagens Nyheter publicerade en stor artikel om just porrklubben Tabu. Någon dag senare följde man upp sitt reportage med en nyhetsartikel på första sidan. I sitt researcharbete hade reportern Peter Bratt nämligen stött på en nota på 55 600 kronor, utställd på tjänstemannafackens ordförande Björn Rosengren och betald med medlemmarnas kontokort, och nu förklarade sig TCO-basen.
Det var ju väldigt olyckligt att han varit på porrklubb, och det var ju hemskt tråkigt att medlemmarna fått betala, men allting hade retts ut till det bästa.
Björn Rosengren berättade att han, på kvällen den 3 september 1991, varit ute på Café Opera och ätit middag med en amerikansk affärsman i ventilationsbranschen. När krogen stängde ville amerikanen gå vidare, varpå man hoppade in i en taxi, och taxichauffören släppte sedan av männen vid en nattklubb som hette Tabu.
Björn Rosengren och amerikanen beställde champagne.
Efter ungefär tre kvart på klubben kom en naken kvinna fram till dem, och då förstod Björn Rosengren att det här inte var något bra ställe att vara på, så han betalade och gick.
Först dagen därpå insåg han att klubben skinnat honom på pengar. I stället för 600 kronor var notan på 55 600 kronor. Med hjälp av advokat Björn Rosengren (vilken sammanträffande!) förhandlade han så småningom ner summan till ”under 10000 kronor” och betalade med egna pengar.
Sedan skrevs inget mer i media. Det såg ut som att saken var ur världen.
Men så flera veckor senare publicerade plötsligt tidningen Aftonbladet en helt annan version av händelserna på natten mellan den 3 och 4 september 1991. En blond, ung kvinna stod med ryggen mot kameran och en slips på ryggen. Hon hade följande att berätta:
Kvinnan, som var svenska, hade varit på Café Opera tillsammans med en amerikansk väninna. Efter en stund kom en amerikansk man och slog sig ned hos dem, och ytterligare en stund senare kom Björn Rosengren. Han var glad och full och gav bort sin slips. Efter att krogen stängt klockan tre på morgonen hoppade hela sällskapet in i en jättestor, vit limousin. De åkte till en nattöppen korvkiosk på Östermalm och åt köttbullar med mos, sedan körde de vidare till porrklubben Tabu. Björn Rosengren ramlade nedför hela trappan ned till klubben och försvann sedan in på ett poseringsrum med en helnaken asiatiska. Tjejerna och den amerikanske mannen tyckte historien var pinsam och skjutsades hem av limousinchauffören, som senare skulle åka tillbaka och hämta Björn.
Artikeln var skriven av reportern Bengt Michanek.
På tidningen Expressen inträdde nu Panik. Vi var hopplöst efter i den här historien, och det blev alltså jag som skulle se om jag kunde gå vidare och hitta något nytt.
Jag gick in på mitt rum och funderade.
Antingen ljög den unga kvinnan eller Björn Rosengren, så mycket var klart.
Vem skulle kunna bekräfta eller dementera vad som egentligen var sant?
Serveringspersonalen på Café Opera visste ju inte vad som hänt efter att de stängt. Gubben i korvmacken på Östermalm kunde kanske komma ihåg en stor vit limousin, men tre år senare? Knappast troligt, och han kunde inte heller veta vart de åkt efteråt. Den helnakna asiatiskan mindes nog, men var fanns hon? Och hur trovärdig var hon?
Återstod en person som garanterat varit nykter: limousinchauffören. Dessutom borde det finnas någon form av kvitto som betalning av färden.
Jag började ringa runt, fråga mig fram, höra mig för.
Till min egen förvåning fick jag napp nästan direkt.
Björn Rosengren visade sig var storkund på limousinföretaget Freys Hyrverk. Han åkte limo för uppemot en kvarts miljon per år, trots att han hade tjänstebil.
Dessutom fick jag reda på något mycket intressant: bara tre veckor efter den numer berömda Tabunatten gick Freys Hyrverk i konkurs. Jag fick tag i konkursförvaltaren på hans lantställe i Skåne och fick bekräftat att det inte förelåg några misstankar om skattebrott eller andra oegentligheter i konkursen, vilket innebar att alla handlingar i ärendet var offentliga. De stod i ett jättelager i södra Hammarbyhamnen och samlade damm.
Jag åkte dit nästa dag och möttes av tjugosex hyllmeter fakturor och andra handlingar. Efter bara någon timme hittade jag den: beställningen och räkningen hos Freys hyrverk där det framgick att en Rosengren beställt en limousin till Café Opera den 4 september 1991 klockan 03.22.
Sedan gick allting ganska fort.
Björn Rosengren hade uppenbarligen inte talat sanning om Tabunatten, men det var inte därför han tvingades avgå.
TCO-styrelsen visste inte om att han haft ett kontrakt med Freys. De visste inte att ordföranden, hans familj och delar av den socialdemokratiska partitoppen i åratal åkt omkring i limousiner på TCO-medlemmarnas bekostnad, och det var egentligen detta som var droppen.
Den 19 juli 1994 avgick Björn Rosengren som TCO:s ordförande.
Presskonferensen där han meddelade sin avgång var välbesökta, alla stora medier var där.
Jag såg TCO:s dåvarande informationschef gå runt och hälsa: han log lite vemodigt och skakade hand med Peter Bratt från DN och Bengt Michanek från Aftonbladet, och sedan kom han till mig.
När jag sa mitt namn blev hans ansikte alldeles svart och förvridet. Han slet åt sig sin hand och skrek:
– BEGRIPER DU VAD DU HAR STÄLLT TILL MED?!
Jag tog två steg bakåt och försökte säga något, men innan jag hittat orden hade han vänt sig om och marscherat iväg genom rummet, med en bildlig krans av smådjävlar dansande runt sitt huvud.
Efteråt tänkte jag mycket på detta.
Varför var informationschefen så arg på just mig?
Bratt skrev att Rosengren gått på porrklubb.
Michanek att han försvunnit in på ett poseringsrum med en helnaken asiatiska.
Jag skrev ju faktiskt bara att karln hade åkt bil.
Min slutsats blev denna: det var lättast att hoppa och skälla ut mig. Jag var tjugo år yngre än de andra och dessutom tjej.
Men det värsta kom faktiskt efteråt.
Sedan Björn Rosengren avgått inleddes en stor kampanj för att frisera sanningen kring mediabevakningen.
Någon spred ut att jag och Bengt Michanek varit utsatta för ”planteringar” – att vi hade blivit lurade eller mutade att skriva våra artiklar. Ryktena spreds allt ihärdigare och blev så småningom till en etablerad sanning.
Värst var som vanligt radioprogrammet Studio ett.
Jag befann mig i Göteborg för att bevaka mordet av en ung kvinna på en kyrkogård när en programledare där ringde för att ställa mig till svars för det jag skrivit. Sedan släppte man fram den ena lögnhalsen efter den andra som fick sitta och fabulera i radion.
Då gjorde jag och Bengt Michanek något som reportrar från konkurrerande tidningar aldrig brukar göra: vi träffades och lade korten på bordet för varandra.
Så här var det egentligen:
Redan på morgonen den 4 september, alltså dagen efter Tabunatten, kände Aftonbladets redaktion till hela historien.
Tjejen med slipsen var nämligen tillsammans med en medarbetare på tidningen och berättade alltsammans samma morgon hon kom hem.
Det skrevs också en artikel om att TCO-bossen gått på porrklubb, texten låg för publicering i flera dagar, men man beslutade sig till sist för att inte trycka den. Skälen var att historien ansågs alltför sjaskig och privat. Björn Rosengren hade varit full och omdömeslös, det fanns inget uppenbart allmänintresse i hans misär.
Tre år senare, när det visade sig att han betalat hela kalaset med TCO-medlemmarnas pengar, kom plötsligt historien i en helt ny dager.
Problemet var bara att tjejen med slipsen flyttat till USA och ingen visste vart hon fanns.
Det tog ett par veckor att spåra henne.
Det var därför artikeln dröjt så länge.
Vad gäller mina texter talade jag inte med en enda människa om vad jag skulle göra eller vad jag tänkte skriva. Inte ens mina nyhetschefer vid desken visste vem jag ringde eller vad jag sysslade med.
Ingen påverkade mig att skriva det jag gjorde, inte ens mina överordnade. Alltsammans var helt och hållet mitt eget initiativ, sprunget ur mitt eget huvud.
Tillsammans skrev jag och Bengt Michanek en stor debattartikel i vår facktidning Journalisten där vi beskrev hur allting egentligen gått till, och den fick faktiskt tyst på lögnerna.
Nu gick det alltså bra till slut, men jag tänkte mycket efteråt på de krafter som satte igång under och efter Björn Rosengrens Tabuhistoria.
Männens makt är tydligen beredda att göra precis vad som helst för att behålla sin makt, så mycket stod klart.
Nu klarade jag trycket, därför att jag jobbat i tio år och visste precis vad jag höll på med, men vad hade hänt om jag skrivit de där artiklarna under mitt första sommarvikariat? Hur hade jag då hanterat påhoppen och anklagelserna?
Dessa händelser och funderingar ligger till grund för den här boken, Studio sex.
När den publicerades, på hösten 1999, valdes jag av TCO-facket xxx till Årets Författare.
Så kan det gå.

Liza Marklund
Hälleforsnäs i mars 2005