Intervju Vi ses i öknen

Hej Danny, vad handlar din nya bok ”Vi ses i öknen” om?
– Ja, den som ändå visste det. En del läser den som en saga och andra som en färd in i vansinnet, det är väldigt olika. På ett plan handlar den om en ny sorts själslig nöd som verkar sprida sig genom samhället och på ett annat om modern galenskap, kärlek med förhinder och svärande husdjur. Det kanske allra bästa är om vi väntar och ser vad recensenterna säger.

Hur växte boken fram?
– Ursprungstanken var att skriva om vad som händer när man förlorar alla de yttre attribut som definierar oss som människor i dag – våra titlar, vår mobiltelefonadressbok, våra märkeskläder, vår bostad. Fast det blev inte riktigt så. Sedan ville jag skriva en sorts lögnaktig skattjaktshistoria som gick ut på att lura på världen falska värderingar, och efter det en tillskruvad släkthistoria om falsk identitet och lögner som sprider sig som ringar på vattnet. Fast det blev inte så heller.
Så det blev ett par olika versioner innan jag var klar. Det första utkastet var på över 500 sidor, men det var för utflippat, med alldeles för många bihandlingar. Mer som en Stockholmssägner 2 – och det ville jag inte skriva. Jag ville berätta en helt annan sorts historia den här gången, där form och idéer fick stå tillbaka för själva berättelsen. Så jag började om från början och skrev om till dess att jag var nöjd.

Historien är ändå rätt skruvad och väldigt underhållande med alltifrån jättar till talande katter och en hel del övernaturliga inslag, hur kommer det sig att du skriver så absurt?
– Jag vet inte, men misstänker starkt att det har med min hjärna att göra. Och så gillar jag förstås att vrida och vända på verkligheten. För det finns så mycket normalt mänskligt beteende som vid en närmare granskning visar sig vara spritt språngande galet. Dessutom kan man fråga sig vad det är det för mening med att skriva realistiskt när verkligheten i de flesta fall ändå är så absurd att ingen skulle tro på den.

Din tidigare bok var en novellsamling, var det svårt att skriva en hel roman?
– Ja, jättesvårt. Den tidigare boken ”Stockholmssägner” skrev jag mer för min egen skull och gav ut själv, på mina egna villkor. Med den här boken kände jag en annan press. För här hade jag fått en chans att skriva för ett etablerat förlag, och det ville jag verkligen inte sumpa. Samtidigt ville jag inte skriva en Stockholmssägner 2, utan göra någonting helt annorlunda. Och med två små barn och ett jobb att sköta hade jag rätt begränsat med skrivtid, så jag var tvungen att vara väldigt strukturerad. Vilket inte var det lättaste, med tanke på att jag har en tendens att flumma ut och att den första versionen av ”Vi ses i öknen” var ungefär som 12 böcker i en.

Huvudpersonen Adam Anderzon har ett rätt slitigt liv och springer på i ett snabbt ekorrhjul för att hålla flickvänner och chefer och svärmödrar lyckliga, finns det självbiografiska inslag?
– Ja det är klart att det finns, men jag brukar se det lite som att Adam är personen jag hade kunnat bli om jag hade valt en annan väg genom livet efter gymnasiet. Men visst har han ärvt vissa av mina drag, och drag från vänner, släktingar och intet ont anande människor jag tjuvlyssnat på på fik. Fast det mesta som har verklighetsanknytning har jag vridit och vänt på så mycket att det inte borde föreligga någon risk för stämning. Fast farsan muttrade förstås lite och undrade vad det där med Adams pappas besatthet av att förmedla pensionsförsäkringsinformation kom från. Fast jag blånekade såklart till att det hade någon koppling till honom.

Det finns rätt många komplicerade relationer i boken både till besvärliga släktingar levande och döda men också till chefen och jobbiga och översexuella arbetskamrater, varför valde du att skriva om så komplicerade relationer?
– Komplicerade? Tycker du? Inte om man jämför med min släkt. Och är det inte så med mänskliga relationer att när man väl börjat skrapa på ytan så finns det alltid en hemlighet dold någonstans. Och där det finns en hemlighet så kan man ge sig katten på att den och arbetet med att dölja den sprider sig genom generationerna och ger upphov till de mest underliga beteenden. Dessutom är jag övertygad om att det även i den mest välanpassade av familjer lurar mer skandaler och melodraman än den värsta såpopera. Fast det klart, det kan ju också vara så att det är jag som är paranoid.

Varifrån får du dina idéer?
– Jag tror mycket bottnar i en vilja att förstå världen. För det finns så mycket som jag för mitt liv inte kan fatta. Som när man träffar en kompis som säger att allt är hur bra som helst och samtidigt ser att han bitit ner naglarna så att det blöder. Eller när kommunen säger att dom har högt i tak och sedan censurerar och/eller skäller ut en när man skriver ironiska krönikor om ansvarsrädsla för deras tidning. Sånt kan få mig att börja fundera. Så skrivandet kanske är mitt sätt att skapa ordning i kaoset. Eller inte. Inte vet jag.

Innan du blev utgiven på Piratförlaget kämpade du i många år själv och gav till och med ut på eget förlag, varifrån får du din drivkraft som författare?
– Jag vet inte riktigt men vi har ju en del mani i släkten, och det ska man väl göra det mesta man kan av antar jag. Dessutom har jag accepterat att jag är rätt envis och att jag har förmågan att, om ingen vänlig själ stoppar mig, köra huvudet i väggen om och om igen till dess att jag kommer igenom. Jag har dock jobbat en del på att bli mindre envis på senare år, men lurar nog ingen förutom mig själv.

Blir det fler böcker om Adam Anderzon?
– Nej, jag känner mig rätt färdig med honom nu. Adam får klara sig själv. Jag har andra berättelser på gång. Om liv och död, nya och gamla skapelseberättelser, mänsklig hybris. Såna grejer. Har inte hunnit komma igång ännu. Det har kommit jobb i vägen, men kanske efter utgivningen av den här boken.

Vad läser du själv just nu?
– ”The history of love” av Nicole Krauss, en helt fantastiskt berättelse som varmt rekommenderas till alla som kan läsa.

Läs mer om Danny på:
www.visesioknen.se