Välkommen till Malins blogg!
Fotot är hämtat från dollmyface.com
Kommentera |
Läs kommentarer (5)
Gissa var
31 juli 20:40
Under en ganska lång stund trodde vi att vi för all framtid skulle behöva slå ner våra bopålar ett par hundra meter framför Sankt Gotthardstunneln. Men vi slapp.
Eftersom vi åkte nästan ett dygn innan vi hade planerat, ville vi ta in på ett trevligt hotell med ungefär den här utsikten:
Men allt var fullt. Så ungarna fick somna i baksätet medan vi växelkörde genom den europeiska natten.
Klockan sex i morse kom vi fram. Somnade därför i stället i ett rum med ungefär den här utsikten:
Kommentera |
Inga kommentarer
Eftersom vi åkte nästan ett dygn innan vi hade planerat, ville vi ta in på ett trevligt hotell med ungefär den här utsikten:
Men allt var fullt. Så ungarna fick somna i baksätet medan vi växelkörde genom den europeiska natten.
Klockan sex i morse kom vi fram. Somnade därför i stället i ett rum med ungefär den här utsikten:
Casa nostra, journée noire
30 juli 09:54
I morgon bär det av. Mot Europas regnigaste huvudstad. Vi ska ta oss över vatten (färja från Elba till fastlandet), bort från Berlusconi till Sarkozy, ut från EU och tillbaka igen. Fransmännen har annonserat att morgondagen är SVART. Det har ingenting med terroristlarm att göra utan är något ännu värre. Fransmännen går nämligen på semester och kommer därför att göra gemensam sak och allesammans åka med bil någon annanstans än där de fast befinner sig. Och bilkö är inte detsamma vid en fransk "peage" som en tidig fredageftermiddag vid Roslagstull. Bilkö i Frankrike kan innebära att bilar sitter fast på motorvägen i dagar utan att kunna åka vare sig fram eller tillbaka.
Därför vågar jag inte säga att vi kommer att sova i våra egna sängar natten till söndag. Det kan lika gärna bli Jolly Roger, Chateau Volvo V70 eller en schweizisk parkeringsplats.
Oavsett vilket kan det bli svårt att blogga. Om ni bryr er? Vänder jag upp och ner på mina fyra (det är sommarkvoten) läsares internätvardag? I sådana fall är jag ledsen för det. Hade jag varit lagd på det viset hade jag lovat att återkomma med bilder på resan genom Europa. Men jag är ju inte det som bekant. Lagd på det där bloggviset alltså.
Kommentera |
Läs kommentarer (8)
Därför vågar jag inte säga att vi kommer att sova i våra egna sängar natten till söndag. Det kan lika gärna bli Jolly Roger, Chateau Volvo V70 eller en schweizisk parkeringsplats.
Oavsett vilket kan det bli svårt att blogga. Om ni bryr er? Vänder jag upp och ner på mina fyra (det är sommarkvoten) läsares internätvardag? I sådana fall är jag ledsen för det. Hade jag varit lagd på det viset hade jag lovat att återkomma med bilder på resan genom Europa. Men jag är ju inte det som bekant. Lagd på det där bloggviset alltså.
Allt är hans fel
29 juli 12:56
Nej. Restaurangbesöket i går kväll var ingen höjdare. Det blir sällan det när man anländer utsvulten med tre trötta och möjligen ännu mer utsvultna barn. Till en överfull och underbemannad restaurang. Vissa fick sin mat (Christophe och grannbordets barn). Vissa fick inte sin mat (jag och mina barn). Så jag blev allt surare, barnen allt skrikigare och personalen allt fulare. Och visst. Jag vet att det inte hjälper att skälla ut personalen. Och att barnen knappast kan hjälpa när det blir sådär. Jag vet. Det var naturligtvis Christophes fel alltsammans.
Och han bad inte ens om ursäkt.
Kommentera |
Läs kommentarer (4)
Och han bad inte ens om ursäkt.
Om filmen. Och boken.
29 juli 11:06
I går kväll, efter ett misslyckat restaurangbesök, tog jag ett djupt andetag och satte på Precious igen. Och det var en bra film. Mycket bra till och med. Jag var tvungen att sova ihopkrupen till halv storlek i fyraåringens tältsäng med näsan i hennes nacke och handen i golvet för att inte ramla ur. För att kunna somna. Men det fick det vara värt. Dotterns nacke luktar väldigt gott.
Kommentera |
Inga kommentarer
Skulle jag vilja läsa boken jag har skrivit? Jo, det är klart. Absolut. Jag tycker att böcker av den typen jag har försökt skriva är bland det mest gripande och meningsfulla att läsa. Egentligen. Men det betyder inte att jag skrev den för att jag ville läsa den. Utan för att jag ville skriva den.
Varför man skriver som man gör?
28 juli 11:40
Jag har skrivit en roman om barnmisshandel. Bra dagar tycker jag att jag gjorde ett hederligt jobb. Det är en läsvärd, kanske till och med viktig bok som ger en rättvis bild av hur vi gör för att förbättra utsatta barns förutsättningar för ett bra liv.
Kommentera |
Läs kommentarer (8)
Jag är nog stolt över min roman.
Och jag vill gärna att min bok ska läsas av väldigt många människor.
Om jag själv skulle ha läst den är en helt annan sak.
I går försökte jag se Precious, filmen, ni vet. Jag klarade av åtta minuter och tjugotvå sekunder innan jag var tvungen att stänga av.
Författare brukar säga att de skriver böcker de själva vill läsa. Jag har uppenbarligen skrivit en bok jag var tvungen att skriva för att orka läsa. Vad säger det om mig? Ingenting, tror jag.
Världens elakaste mamma
27 juli 14:20De senaste femton åren av mitt liv har jag bott ungefär tretton år utanför Sverige. Jag uppfostrar mina döttrar tillsammans med en fransman. För det mesta går det bra. Vi slår inte varandra och vi slår inte våra barn och när man väl har kommit överens om den saken då går det mesta att lösa med högljudda, urspårade gräl.
Dessutom känner jag mig ibland öppen för alternativa, ickesvenska uppfostringsmetoder. Jag kräver exempelvis inte längre skilsmässa när Christophe har cyklat med barnen utan att först sätta på dem heltäckande cykelhjälm. Jag tror inte heller att en baby som flaskmatas är mindre älskat än ett helammat barn i könsneutrala kläder. Jag tycker inte att det hör till barnens mänskliga rättigheter att få en egen mobiltelefon innan de börjar andra klass och jag anser inte att barnen ska bestämma när jag ska gå och lägga mig utan att jag faktiskt bestämmer när de ska sova. Och jag väntar inte tills barnen har somnat om jag vill dricka vin till maten. Very European indeed.
Men det hindrar inte att jag på nästan alla medelklass-som-försöker-uppfostra-enkommasjumättabarnsågottdekan-vis tycker att Sverige är bäst i världen på barn.
Bäst på allt från förbudet mot aga till Bröderna Lejonhjärta, barn-tv utan reklam och bakåtvända barnstolar i taxibilarna. Hysteriska, överdrivna, inte på långa vägar tillräckligt bra, men i särklass bäst.
Vi åker som sagt hem på lördag morgon. Checkar ut från hotellet på Elba och packar bilen full.
Men innan dess ska vi avsluta veckan. Barnen berättar att på fredagkvällen är det miss Santa Anna-tävling för barnen. Det visar sig vara precis vad det låter som. Hotellets avskedsfest för barnen är en skönhetstävling för små flickor. Små utklädda flickor med lånesmink och för stora högklackade skor ska få gå fram och tillbaka på ett litet podium till hög musik och sedan ska föräldrar och hotellpersonal rösta fram den sötaste. Den som får flest röster vinner, den som är fulast förlorar.
"Får vi vara med, får vi det?" skriker mellandottern, som har guldnagellack och överläppen insmord med mitt rosa läppglans.
"Killarna ska faktiskt också vara med, mamma" försöker den äldsta, som redan har förstått hur detta ska sluta.
"Jag kan stå på ett ben" säger fyraåringen. "Ser du hur jag gör?"
Jag bara skakar på huvudet. Flera gånger.
"Snälla mamma, vi kan väl få vara med? Det är vår semester också, faktiskt."
Jag fortsätter skaka på huvudet.
Mellandottern börjar gråta. Äldsta dottern går. Fyraåringen ramlar och slår sig på knäet.
"Du är världens elakaste mamma."
Jag nickar. Jag är van vid det.
I natt låg jag sömnlös.
Hur förklarar man människovärde utan att låta bitter och missunsam? Hur gör man för att få Europa att förstå att det är lika viktigt att lagstifta mot barnaga som det för en tid sedan var att lagstifta mot hustrumisshandel? Varför försöker jag få mina barn att tro att yta inte är viktigt, när det bara är yta som räknas?
Jag kände mig väldigt svensk. Och ensam.
Redan strax innan lunch i dag kom äldsta dottern och berättade att skönhetstävlingen är inställd. Det var några mammor och pappor som hade blivit väldigt upprörda. Inga svenskar. Flera fransmän däremot och någon enstaka italienare.
Världens elakaste föräldrar kanske?
Fotot är hämtat från dollmyface.com
Var ligger hemma någonstans?
26 juli 10:02
Är Bryssel "hemma" för dig, undrar Sissi.
Nja.
Bryssel är platsen där jag har mitt jobb, det jag försörjer mig på. Bryssel är en trevlig stad att bo i, en trevlig stad att leva i, en utmärkt stad för ett blandäktenskap som vårt. Vi kan båda jobba på ett meningsfullt sätt i Bryssel. Christophe slipper köra taxi, jag slipper köra barn till baletten på heltid (och får i stället göra det på min så kallade fritid). Barnen kan gå i en bra skola, skaffa sig både svenska och franska kompisar. Vi kan se franska nyheter och Bolibompa. Bryssel är en stad där man inte behöver bli integrerad, i alla fall inte om man är vit, välbärgad och lyckligt, västeuropeiskt lottad.
Det är inte Bryssel som är "hemma", det är mitt hus. Eller, om jag ska vara ärlig, Christophe, mitt och bankens hus. Jag är hemma där, bland mina saker, som den materialist jag är. Och jag känner Bryssel, vet vart jag ska gå för att få tag på modellera, blomjord och jäst. Jag pratar språket flytande och är nog på sätt och vis lite integrerad ändå.
Jag lyssnade på ett radioprogram för ett tag sedan (P1 antagligen) där en poet från Skåne (eller Iran, jag har glömt) sa att man inte rotar sig på platser, det är platserna som slår rot i människorna som bor där. Jag gillade den bilden. Bryssel har slagit en stadig rot i mig. Uppsala också. Florens får gärna bidra med en vårblomma, Luxemburg med ett par späda lövträd, till och med Loiredalen har lämnat en liten vinranka någonstans i mig. På sätt och vis är jag min egen trädgård. Ganska lämpligt, i detta tidevarv där vi inte intresserar oss för att odla någon Candidesk trädgård utan bara klämma våra egna självförverkligande pormaskar.
Var var vi? Hemma? Stockholm. Stockholm, kära vänner. Det är hemma för mig. Jag har inte bott där sedan 2003.
Kommentera |
Läs kommentarer (2)
Nja.
Bryssel är platsen där jag har mitt jobb, det jag försörjer mig på. Bryssel är en trevlig stad att bo i, en trevlig stad att leva i, en utmärkt stad för ett blandäktenskap som vårt. Vi kan båda jobba på ett meningsfullt sätt i Bryssel. Christophe slipper köra taxi, jag slipper köra barn till baletten på heltid (och får i stället göra det på min så kallade fritid). Barnen kan gå i en bra skola, skaffa sig både svenska och franska kompisar. Vi kan se franska nyheter och Bolibompa. Bryssel är en stad där man inte behöver bli integrerad, i alla fall inte om man är vit, välbärgad och lyckligt, västeuropeiskt lottad.
Det är inte Bryssel som är "hemma", det är mitt hus. Eller, om jag ska vara ärlig, Christophe, mitt och bankens hus. Jag är hemma där, bland mina saker, som den materialist jag är. Och jag känner Bryssel, vet vart jag ska gå för att få tag på modellera, blomjord och jäst. Jag pratar språket flytande och är nog på sätt och vis lite integrerad ändå.
Jag lyssnade på ett radioprogram för ett tag sedan (P1 antagligen) där en poet från Skåne (eller Iran, jag har glömt) sa att man inte rotar sig på platser, det är platserna som slår rot i människorna som bor där. Jag gillade den bilden. Bryssel har slagit en stadig rot i mig. Uppsala också. Florens får gärna bidra med en vårblomma, Luxemburg med ett par späda lövträd, till och med Loiredalen har lämnat en liten vinranka någonstans i mig. På sätt och vis är jag min egen trädgård. Ganska lämpligt, i detta tidevarv där vi inte intresserar oss för att odla någon Candidesk trädgård utan bara klämma våra egna självförverkligande pormaskar.
Var var vi? Hemma? Stockholm. Stockholm, kära vänner. Det är hemma för mig. Jag har inte bott där sedan 2003.
Gudshumor
24 juli 15:25
Och en slump som ser ut som en tanke: mistralen är snart uppe i stormstyrka.
Herr Gud? Ta det bara lite lugnare, är du snäll.
Kommentera |
Läs kommentarer (1)
Herr Gud? Ta det bara lite lugnare, är du snäll.
Mistral och konflikt
24 juli 10:25
Sciroccon har vänt och en ljuvligt sval mistralvind sveper över Elba. Temperaturen har sjunkit, nu är det bara strax över 30 grader i skuggan. Men egentligen går det ju inte att klaga på vädret. Inte på allvar. För vem skulle man klaga till? Och hur skulle man våga? Jag menar, jag klarar inte ens av att klaga på maten när hovmästaren frågar om gummisteken och acetonvinet smakade bra. Hur skulle det då fungera att harkla sig och säga att, jo, herr Gud, jag undrar om det verkligen är helt omöjligt att sänka temperaturen med ett par, tre grader, barnen kan inte sova i den här hettan...
Det är märkligt det där med konflikter. Att jag tycker att det är så mycket lättare att bråka med chefen, säga upp bekantskapen med min man, skicka barnen i säng utan middag (okej, det var ett skämt), än att klaga på service man faktiskt betalar för. Ni har väl läst om norrmannen som blev hämtad av polis när han klagat på Ryan airs smörgåsar? (det tar för lång tid att länka, men artikeln finns på nätet) Vad är det för något? Vad sänder det för signaler?
Men nu kommer vi från ämnet. Ämnet? Hade vi något? Och hur länge ska jag kunna blogga om semestern utan att visa bilder på mina osannolikt vackra barn? Brunbrända och solblekta, skrubbiga knän och myggbett på ryggen. Om en vecka åker vi hem. Till Bryssel, Europas regnigaste huvudstad. Och då kommer jag att klaga. Till vem? Er antagligen.
Kommentera |
Läs kommentarer (3)
Det är märkligt det där med konflikter. Att jag tycker att det är så mycket lättare att bråka med chefen, säga upp bekantskapen med min man, skicka barnen i säng utan middag (okej, det var ett skämt), än att klaga på service man faktiskt betalar för. Ni har väl läst om norrmannen som blev hämtad av polis när han klagat på Ryan airs smörgåsar? (det tar för lång tid att länka, men artikeln finns på nätet) Vad är det för något? Vad sänder det för signaler?
Men nu kommer vi från ämnet. Ämnet? Hade vi något? Och hur länge ska jag kunna blogga om semestern utan att visa bilder på mina osannolikt vackra barn? Brunbrända och solblekta, skrubbiga knän och myggbett på ryggen. Om en vecka åker vi hem. Till Bryssel, Europas regnigaste huvudstad. Och då kommer jag att klaga. Till vem? Er antagligen.
En bra dag
23 juli 11:05
I dag är en bra dag.
"Du är vig som en femtonåring", sa min Pilateslärare.
"He, he", sa Christophe.
En mycket bra dag.
Kommentera |
Läs kommentarer (6)
"Du är vig som en femtonåring", sa min Pilateslärare.
"He, he", sa Christophe.
En mycket bra dag.
