Välkommen till Malins blogg!
Kommentera |
Läs kommentarer (6)
Det var värst vad det var upphetsande att tala om Skavlan och baseballträn, inte minst för mig själv, jag tror aldrig jag har skrivit så långa och meningslösa kommentarer till något av mina inlägg. Möjligen märktes det att jag hade barnen hemma hela eftermiddagen i går och sålunda inte kunde skriva klart Romanen utan mest surfade på nätet medan barnen slogs bakom stängda dörrar. Och apropå kommentarer går det också att observera att nyheten att jag bara har några sidor kvar på mitt mästerverk, det lämnade er däremot i en rent cybermässig mening helt kalla. Kul, kul, jättekul, jätte!
Men så kanske det blir när man tror att man liksom är lite finare än andra bloggare och minsann inte tänker sänka sig så lågt som att börja prata om det alla andra pratar om, jag är väl smartare än så liksom. Och så gör man det ändå, fast ändå inte, och då blir det som när man tänker "jag får absolut inte tänka på det" för då är det ju redan för sent, hela huvudet är ju redan fullt av bara det och inget annat. Om ni förstår vad jag menar.
Förvirrat? Genialt? Jag vet inte. Vad jag vet är att jag har hela dagen för mig själv om inget oförutsett inträffar.
JIIIIIIIHA! som vi säger i prosans vilda västern.
Kommentera |
Läs kommentarer (5)
Sjuåringen kanske har en framtid som ledare för en progressiv dockteater. Här är hennes "Giraff". Om Iphone kunde ta foton skulle ni se de gula fläckarna på hennes arm, jag menar giraffens hals.
Mycket trovärdigt.
Kommentera |
Läs kommentarer (3)
Au revoir
25 januari 12:54
Jag är på en andlig resa i sinnets och konstens förtrollade värld, beräknad återkomst om sisådär två, tre veckor. Förhoppningsvis har jag då blivit en alldeles ny människa, åtminstone riktig författare.
Tills dess, lev väl kära läsare.
Kommentera |
Läs kommentarer (16)
Tills dess, lev väl kära läsare.
Dagens
22 januari 08:41När jag pluggade i Uppsala, kokade sönder ris på nationsrestaurangen på kvällarna, stod i baren på nätterna och studerade däremellan, då var det mesta kul men kanske inte så roligt alla gånger.
Mina studiekamrater var festliga typer. De klädde ut sig till sköna jungfrur (mest de manliga kompisarna), spexade på grötrim och tog i från tårna för att sjunga en och annan frackklädd duett om dryckenskapen (fortfarande mest de manliga kompisarna). Det var kanske inte riktigt min grej. Om jag säger så.
Men jag brukade också läsa den här mannen i UNT. Nu jobbar han för SVD och är fortfarande bland det roligaste jag vet. När Berglin talar finkultur då skrattar jag högt.
Men, men. Bidrottningsgele eller rovor, horeri eller snabba cash. Oavsett vilket: Tallyho, tallyhoo, jag tänkte nu sätta mig vid datorn och försöka skjuta min dront, om jag tillåts tolka Löwenhjelm helt fritt så här till morgonkaffet.
PS. Jag tror att Berglin och jag bodde nästan grannar under den natt då lasermannen sköt en medecine forskarstudent på Studentvägen. Vad nu en av nittiotalets mest obehagliga och mänskligt fasansfulla saker har med roliga saker att göra, ingenting naturligtvis. Nu jobbar vi.
Mina studiekamrater var festliga typer. De klädde ut sig till sköna jungfrur (mest de manliga kompisarna), spexade på grötrim och tog i från tårna för att sjunga en och annan frackklädd duett om dryckenskapen (fortfarande mest de manliga kompisarna). Det var kanske inte riktigt min grej. Om jag säger så.
Men jag brukade också läsa den här mannen i UNT. Nu jobbar han för SVD och är fortfarande bland det roligaste jag vet. När Berglin talar finkultur då skrattar jag högt.
Men, men. Bidrottningsgele eller rovor, horeri eller snabba cash. Oavsett vilket: Tallyho, tallyhoo, jag tänkte nu sätta mig vid datorn och försöka skjuta min dront, om jag tillåts tolka Löwenhjelm helt fritt så här till morgonkaffet.
PS. Jag tror att Berglin och jag bodde nästan grannar under den natt då lasermannen sköt en medecine forskarstudent på Studentvägen. Vad nu en av nittiotalets mest obehagliga och mänskligt fasansfulla saker har med roliga saker att göra, ingenting naturligtvis. Nu jobbar vi.
Det var värst
21 januari 08:37Det var värst vad det var upphetsande att tala om Skavlan och baseballträn, inte minst för mig själv, jag tror aldrig jag har skrivit så långa och meningslösa kommentarer till något av mina inlägg. Möjligen märktes det att jag hade barnen hemma hela eftermiddagen i går och sålunda inte kunde skriva klart Romanen utan mest surfade på nätet medan barnen slogs bakom stängda dörrar. Och apropå kommentarer går det också att observera att nyheten att jag bara har några sidor kvar på mitt mästerverk, det lämnade er däremot i en rent cybermässig mening helt kalla. Kul, kul, jättekul, jätte!
Men så kanske det blir när man tror att man liksom är lite finare än andra bloggare och minsann inte tänker sänka sig så lågt som att börja prata om det alla andra pratar om, jag är väl smartare än så liksom. Och så gör man det ändå, fast ändå inte, och då blir det som när man tänker "jag får absolut inte tänka på det" för då är det ju redan för sent, hela huvudet är ju redan fullt av bara det och inget annat. Om ni förstår vad jag menar.
Förvirrat? Genialt? Jag vet inte. Vad jag vet är att jag har hela dagen för mig själv om inget oförutsett inträffar.
JIIIIIIIHA! som vi säger i prosans vilda västern.
Om envishet, mål och målbilder
20 januari 09:34
Elisabeth George har skrivit en kul bok om hur man skriver en roman. Jag har den inte med mig till Florens, men jag minns att det står något i den om att det krävs tre saker för att kunna skriva en roman. Jag tror att de tre sakerna är: 1. talang 2. hårt arbete och 3. envishet.
För min del är den viktigaste punkten envisheten. Talangen kan man liksom inte göra något åt, har jag den så har jag den, har jag den inte så ... Det hårda arbetet är som vilket arbete som helst, det är bara att sätta sig ner och producera, inte heller speciellt komplicerat.
Men envisheten. Det är min starka sida.
Nu är det inte många "sidor" kvar på mitt manus, men jag kan omöjligen veta om det betyder att den snart är klar. Vissa dagar känns det som om det bara är ett par febriga veckor kvar, andra dagar tror jag att det kommer krävas att jag lägger ner hela projektet och tar upp det igen om ett decennium eller så. Och de perioderna, när man känner att allt är hopplöst, att man inte har någon talang och att det inte spelar någon roll hur mycket man arbetar, då krävs det att man är envis.
När jag försökte få ihop min första roman tänkte jag ofta (under tvivelperioderna) på min gamla kompis Jonas, som under vårt fyra veckor långa förhållande i högstadiet gav mig smeknamnet Skalin, för att jag var så jävla envis.
Skalin. Det är jag det. Faktiskt. Lat i perioder, svårt att fokusera i andra, kanske lite begåvad, kanske inte, men har jag bestämt mig för något, då ska det fanimej bli så. Där slår jag faktiskt de flesta.
Men i den där George-boken stod det också något om att den som mest drömmer om hur det är att åka på turné och prata med journalister, kommer inte att bli författare. Jag måste nu säga att jag förstår vad hon menar, men jag håller inte med. Jag tror att det handlar om målbilder. Och målbilder är alltid bra, det vet alla vi som stirrar oss blinda på före-och-efter-bilder och börjar äta proteiner morgon-middag-kväll i hopp om att få den där platta magen vi inte ens hade när vi var tjugo.
Min målbild är inte den färdiga romanen inbunden mellan sina hårda pärmar, färdig att läsas och granskas. Inte en chans. Skulle jag sitta och tänka på det skulle jag skrumpna ihop av skaparångest, den bilden är den absolut värsta, den hör ihop med dåliga recensioner, röda rea-lappar och kompisar som aldrig berättar vad de egentligen tyckte om boken de fick av dig i present. Att släppa texten ifrån sig, att veta att nu går det inte att ändra, nu är det slut, nu är det för sent.... Det är fruktansvärt. Jag har bara gjort det en enda gång och jag kan absolut inte tänka på att jag kanske måste göra det en gång till.
Usch.
Nej, min målbild måste vara något annat. Och då rör det sig gärna om att jag en vacker dag kommer att känna mig redo för att faktiskt umgås med någon igen.
Numera sitter jag här, svarar knappt på tilltal, hatar att få mejl eftersom då måste jag koncentrera mig i säkert tre minuter på att svara, vill inte träffa någon och har tålamod med barnen i ungefär fyra minuter innan jag får psykbryt. Min man ringer på sin lunchrast för att småprata, jag börjar svettas och säger "hmm...", "åhh...." några gånger innan han blir sur och slänger på luren. Min målbild är att tänka på att det inte alltid kommer att vara så här. Jag måste tänka: bara jag blir klar så kommer jag inte att känna så här längre, då kommer jag att komma ut bland folk, förstå vad folk säger, osv. Och eftersom min fantasi gärna springer fortare än mitt förstånd så ser jag naturligtvis framför mig hur jag tar emot priser, blir intervjuad och får vara med i tv.
Men jag tänker inte på hur kul det ska bli att få åka på turné och träffa tio personer i ett bibliotek och sälja tre böcker. Det gör jag inte. Men jag har hittat ett förslag på hur man kan göra istället: bjud hem dig till en kompis, säg åt kompisen att dra ihop minst tjugo personer, och vips har du ett tupperwareparty för böcker. Strålande idé. SÅ ska jag göra. Läs här.
Kommentera |
Läs kommentarer (5)
För min del är den viktigaste punkten envisheten. Talangen kan man liksom inte göra något åt, har jag den så har jag den, har jag den inte så ... Det hårda arbetet är som vilket arbete som helst, det är bara att sätta sig ner och producera, inte heller speciellt komplicerat.
Men envisheten. Det är min starka sida.
Nu är det inte många "sidor" kvar på mitt manus, men jag kan omöjligen veta om det betyder att den snart är klar. Vissa dagar känns det som om det bara är ett par febriga veckor kvar, andra dagar tror jag att det kommer krävas att jag lägger ner hela projektet och tar upp det igen om ett decennium eller så. Och de perioderna, när man känner att allt är hopplöst, att man inte har någon talang och att det inte spelar någon roll hur mycket man arbetar, då krävs det att man är envis.
När jag försökte få ihop min första roman tänkte jag ofta (under tvivelperioderna) på min gamla kompis Jonas, som under vårt fyra veckor långa förhållande i högstadiet gav mig smeknamnet Skalin, för att jag var så jävla envis.
Skalin. Det är jag det. Faktiskt. Lat i perioder, svårt att fokusera i andra, kanske lite begåvad, kanske inte, men har jag bestämt mig för något, då ska det fanimej bli så. Där slår jag faktiskt de flesta.
Men i den där George-boken stod det också något om att den som mest drömmer om hur det är att åka på turné och prata med journalister, kommer inte att bli författare. Jag måste nu säga att jag förstår vad hon menar, men jag håller inte med. Jag tror att det handlar om målbilder. Och målbilder är alltid bra, det vet alla vi som stirrar oss blinda på före-och-efter-bilder och börjar äta proteiner morgon-middag-kväll i hopp om att få den där platta magen vi inte ens hade när vi var tjugo.
Min målbild är inte den färdiga romanen inbunden mellan sina hårda pärmar, färdig att läsas och granskas. Inte en chans. Skulle jag sitta och tänka på det skulle jag skrumpna ihop av skaparångest, den bilden är den absolut värsta, den hör ihop med dåliga recensioner, röda rea-lappar och kompisar som aldrig berättar vad de egentligen tyckte om boken de fick av dig i present. Att släppa texten ifrån sig, att veta att nu går det inte att ändra, nu är det slut, nu är det för sent.... Det är fruktansvärt. Jag har bara gjort det en enda gång och jag kan absolut inte tänka på att jag kanske måste göra det en gång till.
Usch.
Nej, min målbild måste vara något annat. Och då rör det sig gärna om att jag en vacker dag kommer att känna mig redo för att faktiskt umgås med någon igen.
Numera sitter jag här, svarar knappt på tilltal, hatar att få mejl eftersom då måste jag koncentrera mig i säkert tre minuter på att svara, vill inte träffa någon och har tålamod med barnen i ungefär fyra minuter innan jag får psykbryt. Min man ringer på sin lunchrast för att småprata, jag börjar svettas och säger "hmm...", "åhh...." några gånger innan han blir sur och slänger på luren. Min målbild är att tänka på att det inte alltid kommer att vara så här. Jag måste tänka: bara jag blir klar så kommer jag inte att känna så här längre, då kommer jag att komma ut bland folk, förstå vad folk säger, osv. Och eftersom min fantasi gärna springer fortare än mitt förstånd så ser jag naturligtvis framför mig hur jag tar emot priser, blir intervjuad och får vara med i tv.
Men jag tänker inte på hur kul det ska bli att få åka på turné och träffa tio personer i ett bibliotek och sälja tre böcker. Det gör jag inte. Men jag har hittat ett förslag på hur man kan göra istället: bjud hem dig till en kompis, säg åt kompisen att dra ihop minst tjugo personer, och vips har du ett tupperwareparty för böcker. Strålande idé. SÅ ska jag göra. Läs här.
svt play
19 januari 08:52
Jag satt och glodde lite på svt.play i helgen, ljuva gåva till utlandssvensken. Bland annat tittade jag på Skavlan. Och se, vem satt där om inte Jennifer Anistons ex. Ja, inte hennes Ex-Brad, men den där rocksnubben.
Det talas mycket om vilken duktig intervjuare Skavlan är. Jag kan inte annat än hålla med. För det känns verkligen som om man får en liten inblick i hur de där människorna som han intervjuar verkligen är. På gott och ont. Och den där John Mayer, jag kan inte sluta tänka på honom. Först verkade han riktigt småkul för att vara Superstar. Men Gynning klev in på scen och då var han tvungen att flirta på något bakvänt, oartigt vis. Det kryper fortfarande i hela kroppen på mig när jag tänker på det. Och han blev lite stressad, började verka korkad efter att ha verkat precis tvärtom en stund. Mot slutet kom en miljöexpert in på scen och då såg Mayer ut som om någon hade sugit ur hjärnan på honom med sugrör. Han spelade helt enkelt ut hela sitt känsloregister, från a till b, som Dorothy Parker skulle ha sagt.
Sedan sjöng han en kul sång om droger och precis innan studioljusen slocknade såg han ut som en liten, liten pojke. Fascinerande. Mycket fascinerande.
Mer har jag inte att säga i dag. Jo. Jag läste Sundströms krönika i Aftonbladet om övervakning, den var bra. Och nu är det enda jag kan tänka på är varför ingen FORTFARANDE (såvitt jag vet) har skrivit något om att en viss vacker svenska påstås ha misshandlat sin otrogne man med ett sportinstrument. Det är väl i och för sig bra, eftersom man ska inte spekulera i sånt som inte är bevisat. Men ändå. Ingen har påpekat att det faktiskt (i den händelse någon skulle göra så) är olagligt till skillnad mot det mannen gjorde. Jag vet inte, men byt kön på de där två, då hade nog tongångarna varit andra... Vi pratar inte om det där specifika fallet, okej, det är onödigt. Men, hypotetiskt? Det är väl ingen som tycker att det är "rätt åt" en otrogen kvinna att hon blir slagen av sin man? Eller? Varför skulle det då vara bra att en kvinna misshandlar sin man för att han har råkat ramla med snoppen före in i någon annans framstjärt. Om det nu inte skulle råka vara Christophe förstås. Då ska han döden dö och allt det där.
Kommentera |
Läs kommentarer (21)
Det talas mycket om vilken duktig intervjuare Skavlan är. Jag kan inte annat än hålla med. För det känns verkligen som om man får en liten inblick i hur de där människorna som han intervjuar verkligen är. På gott och ont. Och den där John Mayer, jag kan inte sluta tänka på honom. Först verkade han riktigt småkul för att vara Superstar. Men Gynning klev in på scen och då var han tvungen att flirta på något bakvänt, oartigt vis. Det kryper fortfarande i hela kroppen på mig när jag tänker på det. Och han blev lite stressad, började verka korkad efter att ha verkat precis tvärtom en stund. Mot slutet kom en miljöexpert in på scen och då såg Mayer ut som om någon hade sugit ur hjärnan på honom med sugrör. Han spelade helt enkelt ut hela sitt känsloregister, från a till b, som Dorothy Parker skulle ha sagt.
Sedan sjöng han en kul sång om droger och precis innan studioljusen slocknade såg han ut som en liten, liten pojke. Fascinerande. Mycket fascinerande.
Mer har jag inte att säga i dag. Jo. Jag läste Sundströms krönika i Aftonbladet om övervakning, den var bra. Och nu är det enda jag kan tänka på är varför ingen FORTFARANDE (såvitt jag vet) har skrivit något om att en viss vacker svenska påstås ha misshandlat sin otrogne man med ett sportinstrument. Det är väl i och för sig bra, eftersom man ska inte spekulera i sånt som inte är bevisat. Men ändå. Ingen har påpekat att det faktiskt (i den händelse någon skulle göra så) är olagligt till skillnad mot det mannen gjorde. Jag vet inte, men byt kön på de där två, då hade nog tongångarna varit andra... Vi pratar inte om det där specifika fallet, okej, det är onödigt. Men, hypotetiskt? Det är väl ingen som tycker att det är "rätt åt" en otrogen kvinna att hon blir slagen av sin man? Eller? Varför skulle det då vara bra att en kvinna misshandlar sin man för att han har råkat ramla med snoppen före in i någon annans framstjärt. Om det nu inte skulle råka vara Christophe förstås. Då ska han döden dö och allt det där.
Haiti
18 januari 08:56
Det har av skäl som ni alla känner till skrivits mycket om Haiti de senaste dagarna. Många har skänkt pengar till de nödställda, akuthjälp behövs och då kan det vara bra med den här typen av insamlingar. Det viktiga i de lägena är att man hittar en organisation som är seriös, som man tycker gör ett bra arbete och ger pengarna dit. Jag skänker nästan alltid till Röda Korset. Oavsett de senaste skriverierna är det en organisation med många år på nacken, de vet vad de gör och jag känner mig trygg i att pengarna går dit de ska.
Men jag har lite andra tankar också. Ungefär så här:
Den här uppmärksamheten kring Haiti borde utnyttjas till att på allvar ställa krav på regeringen och få dem att omvärdera sitt beslut att dra in biståndet till Haiti. Nu talar jag inte om de krisinsatser som regeringen gör just nu utan det mer långsiktiga bilaterala biståndsarbetet.
Haiti brottas inte bara med fattigdom. Landet har pågående konflikter med USA och de senaste diktaturerna har understötts av just USA. En bräcklig demokrati, med USA som grannland, ett litet land med svag ställning i det internationella samfundet, en obegriplig misär och nu också drabbat av naturkatastrof - jag anser att det finns många faktorer som talar för bilateralt bistånd från Sverige. Kan vi inte kräva det?
Faktum är att jag tycker att vi ska passa på att diskutera biståndspolitik överhuvudtaget. Kräva att det förs upp på dagordningen. Jag tycker nämligen att vi har råd med det, bistånd alltså. Jag tycker också att om biståndsinstatserna har visat sig vara ineffektiva då ska man diskutera vad som skulle vara effektivt, inte bara strypa biståndet helt och hållet, avveckla det som om det vore en militäranläggning i Värmland. Att hävda att Sverige inte ska ge något för att vi minsann har givit tillräckligt är så fånigt att jag inte ens orkar lyssna på det. Nej, kräv nytt, kräv engagemang.
"Folk orkar inte höra, det känns bättre att SMSa 50 kronor till ett par mörkbruna ögon blanka av tårar än att behöva höra att skatten måste höjas, vad vi än ger så går det ändå bara till en ny guldkran i diktatorns badrum, vi stimulerar inte återväxt, miljön får lida, bla-bla-bla..." Kan vi inte låtsas som om vi kan byta skiva? Ladda ner något nytt?
Och när vi har gjort det går vi ut på gatorna och stampar i marken och kräver att världssamfundet skriver av tredje världens skulder.
Det skulle jag vilja.
Jag menar, det är ju ändå måndag, varför inte börja veckan på ett bra sätt? Yes we can?
Kommentera |
Läs kommentarer (1)
Men jag har lite andra tankar också. Ungefär så här:
Den här uppmärksamheten kring Haiti borde utnyttjas till att på allvar ställa krav på regeringen och få dem att omvärdera sitt beslut att dra in biståndet till Haiti. Nu talar jag inte om de krisinsatser som regeringen gör just nu utan det mer långsiktiga bilaterala biståndsarbetet.
Haiti brottas inte bara med fattigdom. Landet har pågående konflikter med USA och de senaste diktaturerna har understötts av just USA. En bräcklig demokrati, med USA som grannland, ett litet land med svag ställning i det internationella samfundet, en obegriplig misär och nu också drabbat av naturkatastrof - jag anser att det finns många faktorer som talar för bilateralt bistånd från Sverige. Kan vi inte kräva det?
Faktum är att jag tycker att vi ska passa på att diskutera biståndspolitik överhuvudtaget. Kräva att det förs upp på dagordningen. Jag tycker nämligen att vi har råd med det, bistånd alltså. Jag tycker också att om biståndsinstatserna har visat sig vara ineffektiva då ska man diskutera vad som skulle vara effektivt, inte bara strypa biståndet helt och hållet, avveckla det som om det vore en militäranläggning i Värmland. Att hävda att Sverige inte ska ge något för att vi minsann har givit tillräckligt är så fånigt att jag inte ens orkar lyssna på det. Nej, kräv nytt, kräv engagemang.
"Folk orkar inte höra, det känns bättre att SMSa 50 kronor till ett par mörkbruna ögon blanka av tårar än att behöva höra att skatten måste höjas, vad vi än ger så går det ändå bara till en ny guldkran i diktatorns badrum, vi stimulerar inte återväxt, miljön får lida, bla-bla-bla..." Kan vi inte låtsas som om vi kan byta skiva? Ladda ner något nytt?
Och när vi har gjort det går vi ut på gatorna och stampar i marken och kräver att världssamfundet skriver av tredje världens skulder.
Det skulle jag vilja.
Jag menar, det är ju ändå måndag, varför inte börja veckan på ett bra sätt? Yes we can?
Lördagsbestyr
16 januari 20:16
Flow eller inte flow, sånt tar inte snoriga och helglediga barn hänsyn till. Jag mutade mellandottern (5 EUR kostade det mig) att följa med mig ut på stan och gå på rean. Hon köpte klistermärken och jag lyckades fynda tre par skor för vad en sula på en Louboutin-pjucka kostar. Så om det hade fungerat för självaste bloggförfattaren att ladda upp bilder på självaste bloggen då hade ni fått se "vilka raringar som fick följa med mig hem". Nåja, sålunda inget ont som inte för något gott med sig. För jag ska väl inte alldeles plötsligen börja visa mina skor i bloggen, inte efter all denna tid som jag har lagt ner för att verka seriös.
Bra så.
Jag hade planerat and till middag (alltså "and-kvack-kvack") med god sås, sallad och ugnstekt potatis, men så påminde Christophe mig om att han skulle äta middag med halva universitet (dvs ragga 25-åriga studentskor som behöver hans hjälp för att bli godkända). Han studsade ut härifrån och påstod att han skulle vara hemma om ett par timmar. Jo, jo. Inte ens min man talar alltid sanning.
Var någonstans var jag? Just det. Middag?
Jag och fransyskorna har precis ätit pannkakor med smör, socker och citron. Mycket gott. Kan rekommenderas. Mellandottern åt sig mätt på salami.
Nu lägger de pussel, ett sånt där stort med 1000 bitar eller nåt. Den umgängesformen förstår till och med en socialt handikappad morsa som jag mig på. Jag ska gå dit och hjälpa till.
Pannkakor, pussel och nya skor.
Bra lördag.
Kommentera |
Läs kommentarer (1)
Bra så.
Jag hade planerat and till middag (alltså "and-kvack-kvack") med god sås, sallad och ugnstekt potatis, men så påminde Christophe mig om att han skulle äta middag med halva universitet (dvs ragga 25-åriga studentskor som behöver hans hjälp för att bli godkända). Han studsade ut härifrån och påstod att han skulle vara hemma om ett par timmar. Jo, jo. Inte ens min man talar alltid sanning.
Var någonstans var jag? Just det. Middag?
Jag och fransyskorna har precis ätit pannkakor med smör, socker och citron. Mycket gott. Kan rekommenderas. Mellandottern åt sig mätt på salami.
Nu lägger de pussel, ett sånt där stort med 1000 bitar eller nåt. Den umgängesformen förstår till och med en socialt handikappad morsa som jag mig på. Jag ska gå dit och hjälpa till.
Pannkakor, pussel och nya skor.
Bra lördag.
Ninaninaninana
15 januari 13:58
Jag har fått, vad jag tror att ungdomarna kallar för "flow". Det är trevligt. Så jag ska utnyttja det och så hörs vi i morgon. Då har det säkert gått över.
Kommentera |
Läs kommentarer (4)
Florens svar på Storpotäten
14 januari 09:55Mycket trovärdigt.
