Följ oss på sociala medier:
”Författaren är väl insatt i tidsandan och kvinnohistorien. Mönstret le...”Läs mer
”Sara Lövestam är en gudabenådad ciceron i vårt svenska språk, och tack...”Läs mer
”Romandebutanten Moa Gammel Ginsburg lånar Hjalmar Söderbergs hundra år...”Läs mer
” Författaren behärskar sitt hantverk. ... Jonasson låter sina skrönor ...”Läs mer
”Återigen har författar- och advokatparet skrivit en roman om händelser...”Läs mer
”Jan Guillou går hur som helst lyckligt i mål med sin uppgift....”Läs mer
”Det är verkligen rappt berättat och det märks att författaren inte vil...”Läs mer
”Johan Erlandsson, till vardags journalist på Kommunalarbetaren, har gj...”Läs mer
”Oerhört spännande hela vägen in i mål.”Läs mer
”Min alltför vackra syster är i likhet med Historien om en anständig fa...”Läs mer
”Att gestalta troll trovärdigt är inte det enklaste, men de här författ...”Läs mer
”Boken Lärarinnan är både allvarlig och rolig. Och den är både tankeväc...”Läs mer
”Patos. Det är drivet och limmet i "De rättslösa". ... De rättslösa dra...”Läs mer
”Personligt och berörande. Inspirerande!”Läs mer
”Den är jättehärlig … Solstolsläsning! … det är lite feelgood, den bjud...”Läs mer
”Det är välformulerat och vasst, men också plågsamt och ibland nästan o...”Läs mer
”"Drönaren" har utsetts till Norges bästa kriminalroman 2019 och det ha...”Läs mer
”I år skulle den brittiska deckardrottningen ha fyllt 130 år. Kristina ...”Läs mer
”Intressant! … Lärorikt. Och en mycket viktig bok för att förstå högerp...”Läs mer

Intervju Det stora avslöjandet

Du skrev Det stora avslöjandet 1974, då du satt i fängelse efter att ha avslöjat den s k IB-affären. Hur kommer det sig att du skrev en bok om din tid som nykläckt journalist just då?
– När jag satt inspärrad under IB-affären var det ju juridik och politik som gällde hela dagarna inne i cellen. Fel läge att skriva en allvarlig roman om spioner, således. Alltså skrev jag något som var kul, annorlunda och viktigt.

Säpo var misstänksamma mot ditt skrivande och granskade de första 158 sidorna ingående. Hur kommer det sig att resten av boken slapp igenom?
– Helt enkelt därför att när jag skrivit 158 sidor blev jag försatt på fri fot av Svea Hovrätt, varför Säpo inte längre hade rätt att censurera det jag skrev.

Hur togs boken emot när den kom?
– Det blev så kallat blandade reaktioner. En del tyckte det var kul och träffande. Andra blev rasande, som exempelvis Bo Strömstedt. Och från familjen Bonnier hördes aldrig ett pip.

De journalister du beskriver i boken är enastående cyniska, samtidigt som de flesta drömmer om att skriva något viktigt och riktigt. Hur tycker du att tidningsvärlden har förändrats sedan dess?
– Märkligt nog tycker jag inte att spelreglerna har förändrats särskilt mycket på de här trettio åren. Journalister måste försörja sig, skriva fort och hoppa från tuva till tuva, men önskar samtidigt att de ska få chansen att fördjupa sig. Däremot tror jag inte att någon tidning skulle var intresserad av att ”kidnappa” någon begåvad reportertalang, som de gjorde med mig. Det finns för många journalister idag.

Hur länge var du anställd av Bonniers ( i boken kallade familjen Dunder)?
– Jag var reporter på FIB/Aktuellt 1966-67 och frilansade för SE och Vecko-Journalen 1968-70. Därefter började jag på FIB Kulturfront.

Från Fibban till FiB Kulturfront – det måste ha varit en väldig omställning… Så här trettio år efteråt – vilken tidning var roligast att jobba på?
– Roligast var naturligtvis FIB/Aktuellt, om man menar ha kul. Folket i Bild var ohyggligt seriöst med många stränga kamrater som visste bättre.

Ditt alter ego Erik Ponti har varit huvudperson i två sinsemellan fristående romaner; förutom Det stora avslöjandet även Ondskan, som du skev sex år senare. Kan han tänkas dyka upp igen någon gång i framtiden?
– Ja, det skulle inte förvåna mig om Erik Ponti dyker upp i min nästa roman Tjuvarnas marknad, som jag precis börjat skriva på. Fast som vanligt i en biroll.