Intervju med Anna Laestadius Larsson

Din senaste bok, Kärlekens bakgata, är en historisk kriminalroman, den första delen i en serie, som utspelar sig i Stockholm i slutet av 1800-talet. Vad inspirerade dig att skriva just denna berättelse?

– För mig börjar det ofta som ett litet tankefrö längst bak i huvudet, som ibland vissnar och dör, men ibland växer till sig, blommar ut och tar över hela min tankevärld. Så var det med Kärlekens bakgata. Jag hade länge velat skriva om prostitutionen i Stockholm vid sekelskiftet 1900 och den fasansfullt integritetskränkande reglementeringen med tillhörande besiktningsbyrå. Men jag visste inte riktigt hur. För några år sedan läste jag så att August Strindberg kallat en av systemets största kritiker ”den djefla maran Ellen Bergman” – det fastnade i minnet. Strax efteråt ramlade jag i min research av en slump över den självlärda juristen Anna Pettersson som 1904 öppnade Kvinnliga juridiska byrån för att hjälpa sina medsystrar med familjerättsliga ärenden såsom skilsmässa och saken var biff: Min huvudkaraktär skulle heta Ellen Bergman och hon skulle driva en egen byrå, Damernas juridikbyrå. Och jag skulle för första gången skriva en kriminalhistoria.

Dina tidigare romaner har också varit historiska, hur skiljer sig Kärlekens bakgata från de tidigare?

– Det är till skillnad från de tidigare en kriminalroman. Och även om jag alltid bemödar mig om att skapa ett driv i mina romaner så är det här en uttalad spänningsroman, med ond bråd död, poliser, skumma typer och allt annat som tillhör genren.

Vad lockade dig till att bli författare från början, och varför valde du just historiska romaner som ditt fokus?

– Jag har en bakgrund som journalist och kolumnist, så idén att skriva en roman låg inte så långt bort. Och jag har alltid varit intresserad av historia, allt sedan jag var en liten flicka och fick en souvernirdocka under en semester i Paris. På en klisterlapp på burken den förvarades i stod det: Marie-Antoinette. Jag frågade mina föräldrar vem det var och de sa att hon var en vacker, ung drottning som avrättades under den franska revolutionen. Sedan var det kört, min kunskapstörst var väckt och efter det har jag både pluggat historia och idéhistoria på universitet och bildat mig själv.

Kvinnorna i din bok har framträdande roller och deras perspektiv är centrala. Kan du berätta lite mer om dem och hur de speglar tidens anda?

– Sekelskiftet 1900 var en tid då allt fler röster höjdes för kvinnors rättigheter samtidigt som deras liv fortfarande omgärdades av svåra begränsningar. 1873 öppnades till exempel universiteten för kvinnor och min hjältinnan Ellen Bergman har pluggat juridik i Uppsala men hoppat av när hon insåg att alla högre tjänster var stängda för henne eftersom hon var kvinna. Det är därför hon har startat eget – Damernas juridikbyrå. Hon kommer i den här boken i kontakt med en undre värld hon inte anat existerade och möter dels ligaflickan Rakel som blir hennes assistent men även kvinnor, prostituerade, som i och med reglementeringen fråntagits i princip alla sina rättigheter och lever i en fasansfull utsatthet. Och de var många. I Stockholm fanns det på den här tiden tolv gånger fler kända prostituerade per capita än idag.

Du har i alla dina böcker beskrivit kvinnors utsatthet på olika sätt, hur kommer det sig att det temat kom att genomsyra ditt författarskap?

–  Jag började skriva mina romaner av lust och vrede. Lust för att jag tycker att det är så intressant med historia. Och vrede över alla bortglömda och bortgömda kvinnor i historien. Jag vill bidra till att lyfta fram dem och deras levnadsvillkor i ljuset. Jag brukar säga att jag skriver herstory. För det duger inte att bara skriva history som vi gjort i så många år. Vi måste också skriva herstory, så att vi får den fulla historien där alla – kvinnor, barn, män – är inkluderade. Det är viktigt för att vi ska kunna förstå vår samtid och förhoppningsvis skapa en bättre framtid.

Vilken typ av research krävdes för att skriva en så detaljerad och autentisk berättelse?

– Jag har gjort så galet mycket research genom åren. Mycket går idag att hitta på nätet men ofta behövs specifik litteratur, sådan som inte ges ut längre och bara säljs via antikvariat. Jag har ett antal kartonger fulla av böcker om 1700-, 1800- och 1900-talet som inte får plats i mina bokhyllor undangömda i en garderob. Ibland måste jag gå till källorna, det vill säga arkiven men när det går åker jag snålskjuts på forskarna. Som tur är har det forskats en hel del om kvinnohistoria de senaste decennierna. Mitt jobb är att lyfta ut den här kunskapen från universitetsvärlden och popularisera den.

Hur balanserade du historisk noggrannhet med fiktionens behov när du skapade dina karaktärer och handlingen?

– När jag skriver skönlitterärt är fiktionen överordnad. Mina romaner är inte historieböcker även om karaktärer och skeenden ofta är inspirerade av faktiska personer och händelser. Jag brukar ha som måttstock att det kunde ha hänt.

Hur hoppas du att läsarna ska reagera på Kärlekens bakgata?

– Jag hoppas att de ska bli berörda – och upprörda – och så fast i berättelsen att de inte kan sluta läsa. Och sedan berättar för alla de känner att den här boken måste ni läsa!

Hur ser din skrivarframtid ut, vad kan vi förvänta oss från dig härnäst? 

– Kärlekens bakgata är ju första delen i en serie, Damernas detektivbyrå. Så räkna med åtminstone två till böcker om Ellen, Rakel och detektivkonstapel Johan Rådig.