Följ oss på sociala medier:
”Boken kallas en psykologisk thriller och är oerhört lättläst, med ett ...”Läs mer
”En riktigt bra berättelse om ett verkligt livsöde som är mer fascinera...”Läs mer
”När himlen faller ner är en personlig berättelse, baserad på författar...”Läs mer
”Kort och gott så är Stormskörd av Mattias Leivinger och Johannes Pinte...”Läs mer
”Samtidsfrågor i ruggig bladvändare.”Läs mer
”Det här är en klassiker ... om man verkligen vill lära sig...”Läs mer
”Lövestams tredje bok i serien om grammatik är likt de andra skriven på...”Läs mer
”Marie-Louise Ekmans pregnanta noteringar har en poetisk kvalitet som s...”Läs mer
”Deckardrottningar finns i överflöd, men inte många kan skriva storslag...”Läs mer
”Trovärdigt om gängkriminalitet.”Läs mer
”Samtidigt som berättelsen drar in mig och får mig engagerad så lär jag...”Läs mer
”Författaren är en fena på tidsmarkörer och detta tillsammans med bra s...”Läs mer
”Det är driv i berättelsen.”Läs mer
”Jag tyckte den var skojig. Underhållande, lättläst och, precis som inn...”Läs mer
”Det är nära till leende när man läser boken. ... Boken visar...”Läs mer
”Sweet Lolita är en stark och viktig bok ... Detta är en...”Läs mer
”Denna gång hamnar skrupellösa flyktingsmugglare och andra samtida feno...”Läs mer

Barnen som ingen ville köpa

Europas barn är till salu. I en serie artiklar skildrar Unicefs nya ambassadör Liza Marklund, reportern Kerstin Weigl och fotografen Joachim Lundgren barnen som utnyttjas och säljs, som slavar, tiggare eller prostituerade ­ på en lukrativ marknad mitt i dagens Europa. I dag: I Rumänien är det riskfritt att sälja, hyra ut, eller utnyttja barn för arbete eller kriminalitet. Adrian stal för att försörja sin familj, och sattes i fängelse ­ bara 14 år gammal. Annars hade han levt som gatubarnen i Bukarest. Som Bianca, Tibi och Gabriel och de andra. Deras hem är en tunnel.

Bukarest, Timisoara, Rumänien.
Ur underjorden stiger Bianca, barbent och rufsig, och sträcker dåsigt på sig. Hon var uppe i morse, åt kålsoppa som två studenter burit till hålet där hon sover med arton andra. Sedan kröp hon tillbaka ner i tunneln. Nu kisar hon upp mot en spröd solstrimma, Bukarest går i grafitgrått, sex grader och regn i luften.
Lilla Bianca, kan hon ha fyllt 14? Brösten är tunga, svullna under nattlinnet i silkigt rosa, men så är hon också gravid i tionde veckan. Med sitt andra barn, till och med. Dagen innan var hon hos doktorn som var sträng och sa: Detta går inte an. Nu måste du flytta!
Bianca ler, rycker på axlarna. Daniel gillar ju inte kondomerna de får gratis. Det får ordna sig.
Vad ska hon göra idag?
Hon borde äta, så inte Daniel blir arg. Han bestämmer över henne. De har enats om att de är gifta. Bianca tycker om att säga ”min man”. Igår kväll blev Daniel jättejättearg och gav henne två örfilar för att hon inte ville äta av korven och brödet fast hon har ännu en son i magen. För det blir en pojke till, tror alla i hålet, de är överförtjusta, turas om att smeka hennes buks vaga rundning.
Maten är slut. Utom lite mögligt potatismos, som hundarna kan få. De kan gå och äta på soppkök, men det är så bråkigt där och förresten är det för sent. Tibi har gett sig iväg ut på gatan, han går i bilköerna med en fönsterskrapa och sitt sötaste tiggarleende. Han brukar få en peng.
Just det här hålet ­ det finns många fler ­ ligger i korsningen vid Splauil Independentei i Bukarest som är hårt trafikerad. Här finns shoppingcenter med den st ora matkedjan, ett bostadskvarter med prydliga tegelfasader, en hållplats där folk väntar på spårvagnen med ryggen åt en skräpig plätt några meter bakom, som tycks ha blivit över i stadsplanen. Den är en fotbollsplan stor, hårdtrampad jord, enstaka grästuvor, drivor av burkar och plast. Mitt på finns hålet: en cementring, och en smal stege ner till ett litet utrymme där rören för centralvärmen ligger nedgrävda.
Intill byggs ett nytt bostadshus, så då blir de nog bortkörda, säger Gabriel, en knatte på vingliga spindelben och med stora ljusblå ögon under yllemössans ribbstickade kant.
Vad är han, åtta år? Sex? Eller kanske tio? Det är inte lätt att veta. Gabriel låtsas att han är en tuff kille på femton.
Han vinkar ner oss i hålet. Stegen har smala järnpinnar och bär fyra­fem meter ner till ett utrymme på ungefär femton kvadratmeter. Det är nog 40 grader varmt. Kvavt. Ett varmvattenfyllt rör, en meter i diameter, dominerar utrymmet.
Bianca sätter sig nära oss och drar sin lilla historia: tolv år gammal lämnade hon sin hemby 40 mil härifrån, efter ett gräl med mamma och pappa. De krävde att hon skulle arbeta och inte gå i skolan.
Varför?
­För att jag skulle arbeta, svarar hon lojt.
Så svarar barnen i tunneln. ”Varför?” ”Därför.”
Kanske var Bianca gravid när hon lämnade föräldrarna, eller sparkades ut. Hon har en liten son, han heter Bobo och är blond och har gröna ögon. Pojken är på barnhem, en gång i veckan får hon träffa honom en stund i en lekpark.
Vad skulle Bianca vilja med sitt liv?
­Arbeta.
Vad för arbete?
­Any kind, vad som helst, svarar hon och blicken blir sval, ointresserad.
Varför bor du här?
­Därför att jag har min man här.
Drömmar är inte för henne. Hon skulle kunna pröva ett boende i något av de projekt som olika organisationer och även myndigheter startat i Bukarest för gatubarn. Eller försöka flytta hem igen, som doktorn vill.
Varför inte?
Ja ­ ”därför”.
Därför att livet hemma är fasansfullt, värre än det de lever i ett hål i marken.
Därför att de grundligt lärt sig allt om svek, och glömt vitsen med skolgång.
Därför att de passar dåligt på barnhem, de är vad man kan kalla förvildade, och toleransen är noll, röker de en cigarett blir de utsparkade.
Därför att de är psykiskt sjuka eller utvecklingsstörda och snarare behöver vård, en vård som inte finns för dem i Rumänien där alla måste betala mutor på sjukhuset.
Därför, bland annat.
Det stinker surt från en hög av smutsiga täcken i tunneln. Här finns ett plastfat med ett par smutsiga skor i blöt. Några plastpåsar, några klädtrasor.
En katt går från famn till famn. En flicka kysser ömt en docka och mumlar för sig själv. Hon har inga skor. Några pojkar lutar sig mot Bianca.
Kanske finns en sorts gemenskap här nere. Ömhet? Eller om det mest är en tanke till tröst för vuxna från väst, att dessa barn skulle kunna älska varandra, i brist på annat.
Nej, framförallt måste man ta hand om sig själv. Tre unga män på kanske arton spelar brädspel i ett hörn, och ägnar oss inte en blick. Men det är de som har befälet. De har för det första själva lyckats överleva tio år på gatan.
Som Alex, stor och stark, i jeans och jacka av manchester som han i vanlig ordning stulit från en second hand-butik, där finns inga vakter. Han var sju när han dumpades av en moster på barnhem och elva när han rymde därifrån.
­Jag hade flera chanser när jag var sju, då var jag söt, flera ville adoptera mig, men jag vågade inte, säger han.
Alex kan tjäna lite på att sjunga på gatan ibland, fast vi får inte höra. Men om vi betalar? Alex får en listig glimt i ögonen. Nu vill han se vad vi kan punga ut med.
­Vi ska handla mat, bestämmer han.
­JAAA, skriker de andra, och en fotboll!
Vilka ska följa med till den fina affären?
Barnen är skakiga, tandlösa, med ärr och bulor och skärsår överallt ­ bett efter skabb och löss. Som ärrade krigsfångar.
Mario kan man inte ta med, han skulle bli utkörd av vakterna. Han är svart av smuts, fast han ganska nyligen kom ut från fängelset, sex år och nio månader för att ha ryckt ett guldarmband från en kvinna.
Lobo har epilepsi och ser farlig ut, med det där djupa ärret på halsen ­ polisen slog halvt ihjäl honom en gång, han försökte rymma genom en glasruta och skar sönder sig.
Tibi är tillbaka, han har tjänat motsvarande tre svenska kronor på att tigga en timme i bilköerna, så nu har han tappat sugen och bara sitter.
Lille Antonio är riktigt söt, i rödfärgad poppig frisyr och ren collegetröja ­ han ligger bra till hos en av damerna på socialbyrån och får lätt nya kläder. Fast han har sniffat så hårt att han knappt kan stå upp.
Så det blir Biancas kille Daniel ­ den blivande tvåbarnspappan ­ i bitvis ren träningsoverall som får haka på och gå tvärs över gatan och in på Carrefour med massor av kunder och lull-lull och soft music och jultomtar hängande i taket.
Direkt till köttdisken går Alex, och lägger ner två kilo wienerkorv och två feta halvmeterlånga salamikorvar ­ fast av den billigaste sorten ­ två liter mjölk, åtta chokladkakor, tre stora bröd, morötter och bananer.
­Får vi ta en yoghurt också? Och två cola? Eller tre?
Barnen i tunnlarna är till salu. Inte för att de duger mycket till, med sina tunna, sargade kroppar och söndersniffade hjärnor. Gatustädning har de testat. Fast de blev lurade. De fick maten, men bara 200 kronor i månaden, det kan ingen leva på. Inte ens i Rumänien. Erbjudandet kom från Urban, ett väletablerat företag. Efter två månader hade barnen fått en sjättedel av vad de lovats.
­Och då hade vi bott i baracker värre än den här, bröstar Gabriel upp sig.
Han vill berätta också: han rymde från hemmet i en före detta gruvstad för några år sedan när styvfar slagit honom särskilt hårt med bältet.
Stackars Gabriel.
Fast igår sa han att hans mamma dött i en bilolycka, därför kom han på gatan.
Och en annan gång berättade han att pappa hade mördat hans mamma och familjen hade skingrats.
Något förfärligt har hänt, den saken är klar. Gabriel har ögonfransar som plymer, hyn är ännu slät. Men han vinglar som en krum liten gubbe, gnällig och grälsjuk. Han har sniffat sedan han vaknade och nu flåsar han nästan non-stop i påsen.
Ögonen är såsiga sjöar. Han berättar om alla som lurat honom, om allt stryk han fått, och han mal på om alla oförrätter. De hade en kastrull, men den gick sönder så nu kan de inte laga mat som förr. De hade en fotboll, men den blev stulen. Tjat-tjat-tjat.
Ni kan väl stjäla en ny fotboll, så ni har något annat att göra än att sniffa?
Åt det skrattar Gabriel lite.
För varje eftermiddagstimme blir alla barnen allt dimmigare. I skymningen är de inte längre talbara. Det är drogerna. Det finns lösningsmedel, en silverfärgad smörja som säljs i små burkar. Kostar 20 kronor, och räcker några dagar.
Alla bär de små plastpåsar, som de kramar och flåsar i. Det krävs en liten mjuk och rytmisk tryckning för att ångorna ska komma fram.
­Men om ni köper en fotboll åt oss, då skulle jag inte sniffa lika mycket, tjatar Tibi, och nog skulle man gärna vilja tro på det ­ hans lilla arm pumpar och handen kramar, flås-flås-flås, som en astmasjuks sista chans att få lindring.
­Då skulle jag spela fotboll.
Å, om det vore så enkelt.
Nu ropar någon: De har börjat spela.
Vi går iväg för att titta, se minsann, delar av gänget har hittat en fotboll borta vid universitetet. Tjejerna hänger också med.
Bianca trallar, pratar, skuttar och ler. Hon är så solig och glad att man blir galen på henne. Vi har sett hennes underarmar med eldröda streck, tätt-tätt skurna, som pinnar på en kam, ända upp till armhålan. Hon skär sig själv.
Men fotboll spelar hon. Och skrattar.
Just då, för en liten stund och på avstånd påminner spelarna om vanliga barn. Med påse och allt. Ja, i skymningsdunklet då ljuset är mjukt och suddigt blågrått skulle man kunna tänka sig att de var ett gäng förortsungar som snart ska kallas in till kvällsmat, vanliga ungar, fast med varsitt litet gosedjur uppklämt i armvecket som de kelar med och pussar på. Och det är väl egentligen inte helt fel uppfattat.
För vem tröstar gatubarnen i Rumänien?
Gatubarnen skulle försvinna, lovade den nya regeringen när den tillträdde. Men de finns kvar. Hur många vet ingen. Runt 500 är en kvalificerad gissning. Man skulle kunna se gatubarnen som ett extremt uttryck för fattigdom. Men de är även en del av ett större mönster för hur barn säljs, plågas och utnyttjas i Rumänien.
lMellan 3 och 7 procent av alla rumänska barn är barnarbetare. 19 procent är ”ekonomiskt aktiva”.
l60 procent av barnarbetarna får inte betalt.
lDet förekommer att familjer ger upp sina barn i utbyte för mycket låga penningsummor.
lBarn förs utomlands. Enbart under 2003 fördes 1 034 barn tillbaka till Rumänien efter att omhändertagits av myndigheterna i andra länder. Minst 223 av barnen var sålda: 105 för att bli tiggare, 71 köptes av olika bordeller och 47 av dem användes som tjuvar.
­ Vi brottas fortfarande med myndigheternas förnekelse kring brott mot barn, säger Pierre Poupard, chef för Unicef i Rumänien.
Ett uppmärksammat fall gällde 13-åriga Georghita, som hyrts ut som svinaherde av sina föräldrar för 200 kronor i månaden. När pojken klättrade upp i en elstolpe och skadade sig uppdagades på sjukhuset att detta barn strängt taget levde som en slav. Tidningarna skrev, men ingen vuxen förstod problemet. Svinfarmaren undrade vad pojken hade i stolpen att göra. Föräldrarna var lika arga för att sonen hade smitit från jobbet. Ingen åtalades.
I Rumänien blir man straffmyndig vid 14 års ålder ­ därför är kriminaliteten större bland de små barnen under 14 än över, eftersom det är smidigare att använda icke straffbara barn.
800 barn mellan 14 och 18 år sitter i rumänska fängelser. För att dömas till fängelse krävs att man antingen begått ett grovt brott eller är ”återfallsförbrytare”.
Det är vad som hände Adrian, som flera gånger stulit cigaretter och mat och är inlåst sedan sex månader.
När vi först ser Adrian står han längst bak i klassrummet och fingrar på ett rött julsnöre. Han håller på att klistra ihop en liten julgrupp med kottar och glitter på en rund pappskiva. Det är pysseldags i klass fyra i barnfängelset Buzias utanför Timisoara, silkespapper och tejp ligger framme. Utanför fönstret går en kvinnlig vakt långsamt förbi, hon tittar bort mot något vi inte ser.
Adrian har nyss fyllt 15 år, men han ser ut som nio eller tio. Runt om honom stojar de andra pojkarna. De flesta rör sig med samma mönster som Tibi och de andra barnen nere i tunneln vid Splauil Independentei i Bukarest, en sorts ryckiga rörelser där armbågar och knän inte riktigt hänger med resten av kroppen. Deras ansikte har samma uttryck, en sorts nollställd nyfikenhet, kanske är det brist på rädsla.
Men deras ögon är mycket klarare än tunnelbarnens, händerna är rena och deras kläder hela. Barnfängelset i Buzias, eller Centrul de Reeducare Minori som det egentligen heter, är en mönsteranläggning. De flesta av de 800 barnen mellan 14 och 17 år sitter fängslade i Rumänien på maximum security prisons, sådana vi kallar för bunkrar. Drygt häften av barnen är inte dömda, utan hålls inspärrade i åratal i väntan på rättegång. Så är det inte här. Buzias vill det rumänska justitiedepartementet visa upp. Här är alla dömda för småbrott, allt är rent och nytt och snyggt.
Adrian får frågan om han kan komma med oss i ett annat rum ett litet slag. Hans ögon blir vaksamma, han ser hastigt upp mot delegationen runt sig: anstaltschefen, psykologen, sekreteraren, tolken, läraren och så vi, de första utlänningarna någonsin i Buzias barnfängelse. Sedan böjer han huvudet och travar ut ur klassrummet, senorna i den smala nacken står upp mot taket.
En tomt klassrum, en kal bänk. Delegationen sluter sig runt oss som en mur.
Vad studerar du här?
­Matte, säger pojken mycket lågt och ser hastigt upp med ljusblå ögon. Och rumänska, och engelska.
Do you speak English?
Han stirrar in i bänken utan att svara.
Har du någon familj?
­Jodå, mullrar anstaltschefen i barnets ställe, han har familj, han kommer från vanliga, normala omständigheter.
Varför är du här?
Pojkens huvud sjunker ännu längre ner mot bänken, nacken blir två bergskammar. Sekunderna går, muren runt oss växer.
­Jag stal, viskar han till slut.
Vad? Vad stal du?
­Cigaretter, viskar han ner i bänken. Och mat, och sprit någon gång …
Plötsligt går det inte att andas längre, muren måste bort, det här är plågeri, vi kan inte utsätta barnet för detta.
Istället går vi ut, Adrian ska visa sitt rum.
Nu går han med lättare steg, ibland gör han nästan små hopp. Anstaltschefen visar med stolthet på de fina gröna ytorna, pastellfasaderna, se här: en rosenbuske!
Han verkar inte se staketen, strålkastarna som långt ovanifrån lyser upp området om natten, vakterna som med uttråkade steg trampar runt på cementgångarna.
En vakt låser upp och släpper in oss i en av bostadskasernerna. Adrian bor i ett rum på övervåningen tillsammans med minst tre andra pojkar.
De delar på ett badrum med dusch, i taket hänger egentillverkade julgirlanger från pysselklassen.
Delegationens beskrivningar studsar mellan väggarna.
­När barnen först kommer hit duschas och avlusas de. Sedan får de sitta i karantän tills de är redo att anpassa sig efter de regler som finns. Vi lär dem hyfs och folkvett, att tvätta sig och borsta tänderna, att samarbeta och städa efter sig.
Så vad tycker Adrian om att vara här?
­Det är faktiskt jättebra, säger han och man tror honom, men hans ögon blir ändå blanka.
Medan delegationen förtjust seglar runt på området och visar den ena förträffligheten efter den andra kommer Adrians verkliga berättelse stötvis fram, så generell enligt statistiken och så unik för den som drabbats.
Han är näst äldst av sex syskon, en syster och fyra bröder, den minsta är bara två år. Familjen kommer från ett fattigt gruvdistrikt strax utanför Timisoara, den mytomspunna staden i Transsylvanien där folket reste sig allra först och kom att störta diktatorn Nicolai Ceausescu.
Pappan, som är gruvarbetare, blev arbetslös när den nya, fria marknadsekonomin stängde de statliga gruvorna. Mamman är städerska, hennes lön är obetydlig, helt omöjlig att försörja åtta personer på.
I fjärde klass slutade han skolan och började arbeta på heltid för att hjälpa till att försörja familjen, med allt det som de utfattiga rumänska barnen gör: stjäla, tigga, utföra småjobb. Ibland blev situationen så odräglig att han rymde. Långa tider levde han på gatorna, en gång var han tre månader ute vid kusten.
När han greps av polisen hade han hunnit fylla 14 år och hade precis blivit straffmyndig. Nu har han varit inlåst i Buzias i sex månader. Om ytterligare ett halvår ska hans fall upp till prövning, kanske släpps han ut, men troligtvis inte. Straffen i Buzias är inte tidsbestämda. Man kan sitta fyra år för ett cigarettpaket.
Adrians föräldrar bor i närheten, men de har aldrig hälsat på honom. En gång skickade de ett paket.
­Fast de har lovat att komma till jul, säger han med vidöppna ögon, bedjande om bekräftelse och jovisst, det är klart, till jul kommer de säkert, säkert!
Kanske vi kan få skicka en julklapp till dig, från Sverige?
­Ni måste fråga dem, säger pojken och pekar mot delegationen.
Om vi skickar sakerna till fängelsechefen så går det bra, får vi veta.
En berättelse vi fått höra faller nu på plats: en pojke i barnbunkern Craiova fick ett paket med posten, men vakterna vägrade att ge honom det. Pojken satte eld på sin madrass i protest, tre barn dog, två blev svårt brännskadade. Det skedde i höstas.
Fast man måste väl tro på människans goda vilja. På att närmandet till EU ska få de rumänska myndigheterna att fatta att mönsterfängelset i Buzias faktiskt är en skamfläck.
Man måste tro på att julklapparna kommer fram.

Bildtext: tunneln är deras hem Bianca kliver upp ur hålet iklädd bara ett nattlinne. Det är sex grader i decemberluften, men där nere i fjärrvärmetunneln är det varmt. Bianca är gravid med sitt andra barn. Tolv år gammal rymde hon hemifrån, födde en liten son och flyttade in med sin pojkvän i ett hål i marken. Var ska hon annars bo? ”Jag har min man här”, säger hon stolt.