Följ oss på sociala medier:
”Det här är en brokig uppväxtroman full av liv, doft och känslor. ... v...”Läs mer
”Oemotståndliga Henrys hemlighet ... salt, hårdkokt och oförskämt rolig...”Läs mer
”I bokens kanske tyngsta berättelse ligger två väninnor vid Edsvikens s...”Läs mer
”Det var länge sen jag grät när jag läste en bok ......”Läs mer
”Sommarens stora spänningsroman behandlar teman som etik, övertygelse o...”Läs mer
”En underbar död är en psykologisk thriller som håller hög klass. Stämn...”Läs mer
”Genialt om utsatthet ... Skulle vittnesmålen från #meetoo komma från 1...”Läs mer
”När himlen faller ner är en personlig berättelse, baserad på författar...”Läs mer
”Kort och gott så är Stormskörd av Mattias Leivinger och Johannes Pinte...”Läs mer
”Samtidsfrågor i ruggig bladvändare.”Läs mer
”Det här är en klassiker ... om man verkligen vill lära sig...”Läs mer
”Lövestams tredje bok i serien om grammatik är likt de andra skriven på...”Läs mer
”Deckardrottningar finns i överflöd, men inte många kan skriva storslag...”Läs mer
”Marie-Louise Ekmans pregnanta noteringar har en poetisk kvalitet som s...”Läs mer
”Trovärdigt om gängkriminalitet.”Läs mer
”Samtidigt som berättelsen drar in mig och får mig engagerad så lär jag...”Läs mer
”Författaren är en fena på tidsmarkörer och detta tillsammans med bra s...”Läs mer
”Det är driv i berättelsen.”Läs mer
”Jag tyckte den var skojig. Underhållande, lättläst och, precis som inn...”Läs mer
”Det är nära till leende när man läser boken. ... Boken visar...”Läs mer
”Sweet Lolita är en stark och viktig bok ... Detta är en...”Läs mer
”Denna gång hamnar skrupellösa flyktingsmugglare och andra samtida feno...”Läs mer

Daniel såldes av sin pappa – två gånger (2003)

Daniel såldes av sin pappa – två gånger

Det är kallt i Korca, någon grad över noll. Skymningen faller snabbt över Kyrkogården, förorten heter faktiskt så, det blir nog frost i natt. Barnen i området leker krig, de rör sig vigt och professionellt mellan kommunismens tegelkaserner och skjuter plastkulor och småsten med enkla luftpistoler. Bergen ruvar runt den lilla albanska staden, på andra sidan bergskammarna ligger Grekland.
Daniel har ljusa ögon och ett vänligt leende, han är född och uppvuxen här på Kyrkogården. Hans berättelse är inte anmärkningsvärd på något sätt, tvärtom. Det är så här det går till när barn köps och säljs över gränserna.
När han talar tittar han ofta ner, sparkar i gruset, men orden kommer i tät ström, med många detaljer. Han är angelägen om att allt ska bli rätt.

”Första gången jag gick över gränsen var jag tio år. Det var på natten, om hösten, det var mörkt och mycket kallt. Min bror och jag var i en grupp med tjugo eller tjugofem personer, en del var familjer, andra var barn, och så fanns det några ensamma unga män. Det var min pappa som sagt åt mig och min bror att vi skulle följa med, pappa fick pengar av arrangören för att vi skulle jobba i Grekland.
Vi började gå över bergen klockan elva på kvällen. Det är bästa tiden, för soldaterna som vaktar gränsen är trötta då. Det tog flera timmar att komma till Grekland, och jag var jätterädd hela tiden. Stigen var mycket dålig, och vi var tvungna att gå fort. Det var brant och fanns stora hål längs vägen, såg man sig inte för så kunde man ramla ner. Arrangörerna var nervösa, om man kom efter eller fastnade så kunde inte de andra vänta, då fick man klara sig själv. Så jag gick så fort orkade, och så finns det björn och varg i bergen, jag är jätterädd för björn och varg. Fast mest rädd var jag för kidnapparna. De överföll oss i mörkret och tvingade bort tre av de ensamma unga männen från stigen, och sedan fick de unga männen ge kidnapparna alla pengar de hade för att bli fria igen. Jag och min bror låtsades höra till en familj, för kidnapparna brukar inte ta familjer.
Sedan gick vi tills det nästan blev morgon.
När vi kom fram till Thessaloniki fick jag inte vara med min bror längre. De tog mig till ett hus och min bror till ett annat hus, och jag blev väldigt ensam och rädd och ledsen.
Min pappa hade berättat för mig att jag skulle få det bra i Grekland. Jag skulle jobba hårt, men jag skulle få bo i ett fint hus med en fin trädgård, och det skulle finnas tv där. Men min pappa hade lurat mig. Det fanns ingen tv, det fanns nästan ingenting i huset, bara tre sängar. Jag blev väldigt ledsen, för jag hade väntat mig något mycket annorlunda.
Det var min boss som ägde huset. Första dagen sa han till mig att jag skulle gå till ett särskilt trafikljus, som skulle vara mitt trafikljus, och där skulle jag tvätta vindrutor på bilar. Han pekade ut mitt trafikljus från ett långt avstånd, för han kunde inte själva visa sig med mig, för då kunde han bli gripen av polisen.
Jag började klockan åtta på morgonen och kunde sluta klockan fyra på eftermiddagen, om jag hade tjänat ihop pengarna. Minst sjuttio dollar måste jag tjäna varje dag. Det är mycket pengar, jag måste tvätta minst femtio bilar för att få ihop sjuttio dollar, det var ett ganska svårt jobb. Många bilar körde iväg när det blev grönt utan att betala, de hade så bråttom. En del skrek elaka saker åt mig, för många greker tycker inte om albaner. Så jag försökte lära mig lite grekiska för att prata med människorna i bilarna, de var mycket vänligare då.
Det gick ganska bra för mig, jag var snabb och pratade mycket. Alla dagar fick jag ihop sjuttio dollar, alla dagar utom en. Den dagen fick jag stryk av min boss. Han slog mig och slog mig tills jag lovade att alltid ha sjuttio dollar med mig när jag kom hem, och efter det så hade jag alltid sjuttio dollar. Alla pengar jag tjänade gick till bossen, för att min pappa hade fått betalt för mig innan jag for.
Hela tiden jag bodde i huset så längtade jag hem. Jag var mycket ledsen och saknade min familj, men jag visste att jag inte kunde åka hem. Jag visste inte åt vilket håll jag skulle gå, och jag ville inte gå till polisen. Min bror var försvunnen, ingen visste var han var.
Men efter två månader så kom min pappa till Thessaloniki. Han arbetade inte, han bodde hos en faster, men jag tyckte det var mycket bättre när pappa också var i Grekland.
När jag hade varit sex månader i Thessaloniki så kom polisen och tog mig och min pappa. De satte mig i ett rum och sa att de skulle köra mig tillbaka över gränsen när de fått ihop en full buss med albaner. Poliserna var snälla. Jag fick lite pengar av dem så att jag kunde köpa kex. Fast jag behövde bara sitta en dag i cellen, sedan var bussen full och de körde oss tillbaka till gränsen.
Min bror var borta i ett halvt år, sedan blev han arresterad av polisen och hemskickad. Min mamma hade gråtit varje dag, hon var mycket lättad när han kom tillbaka.
Andra gången jag åkte till Grekland gick det till på samma sätt, fast min pappa var med mig hela tiden. Vi gick över bergen, min pappa bodde hos fastern och jag bodde i bossens hus. Min pappa jobbade inte, men jag tror han fick lite pengar av bossen. De arresterade oss och skickade tillbaka oss på samma sätt som första gången.
Då var jag tolv år.”

Högt uppe under taket, fem våningar upp genom ett utblåst trapphus, bor Daniel med sin familj; mor och far och åtta syskon. Rummet är på tio kvadratmeter: vedspis, två sängar, bokhylla och klädskåp. Sängarna har inga madrasser. Träribborna känns tydligt genom lagret av tunna täcken.
Hans berättelse är lite annorlunda när föräldrarna hör på. Han utelämnar rädslan, han talar om hur grönt och fint det är i Grekland.
Daniels föräldrar lyssnar vaksamt på sonens historia, de har givetvis hört den förr. Ibland fyller de i själva, särskilt mamman: om hur oroliga de varit, hur nödvändigt det var för dem att låta Daniel åka till Grekland, vi måste förstå det, deras situation var desperat: familjen var ”väldigt illa ute”.
Jo, man förstår. Detta är inga onda människor, inte på något sätt. Tvärtom. Moderns ögon blir stora och ångestfyllda när hon berättar, att sälja barnen var inte något hon gick med på av girighet eller lättja. Själv är hon en arbetsam person, det lilla rummet är rent och snyggt, alla barnen renskrubbade och välnärda. Klockan fem går hon upp varje morgon för att värma vatten och bada den minsta, en blond baby som jollrar i hennes famn. Sedan väcker hon de andra barnen, och så går hela dagen i ett ändlös rad av liknande dagar vars syfte är ett enda: att hålla armodet borta.
Det blir snabbt mörkt i de trånga rummet på vinden. Det hänger en naken glödlampa i taket, men elektriciteten i området är inte påslagen ännu. Människorna blir snart skuggor. Daniels pappa i sin grå kostym, ljusblå skjorta och ljusa tröja flimrar vid bortre väggen. Vid dörren står Daniels 17-åriga syster Marika, en mörk skönhet med timglasfigur och stjärnögon, strax bakom henne anas hennes make, en pojke i grannlägenheten. De gifte sig för en månad sedan, vi gratulerar och lyckönskar.
Marika har gått två år i skolan och kan båda läsa och skriva. Hennes dröm är att komma till Grekland, men inte att tvingas gå över bergen i timtal som Daniel, utan åka bussen från Korca till gränsen med ett riktigt visum.
Hur ska hon få det?
– Åh, säger hon bekymmerslöst, de kan man köpa, fast de är dyra. 1200 euro styck.
Var ska hon få så mycket pengar?
Nu tar maken ett steg in i rummet, det är tydligt att det är han som är den driftige här.
– Man kan låna, säger han. Man får visumet och sedan betalar man tillbaka när man kommit till Grekland.
Marikas tänder gnistrar till i mörkret, hon ler mot sin man. Pappan lägger armarna i kors och tittar ut på kvällshimlen.
Lilla Marika med sina strålande ögon, vad vet hon om livet?
I Ecpat-rapporten ”The Trafficking Chain” beskrivs hur det går till när albanska tonårsflickor säljs till västerländska bordeller: det vanligaste sättet är att förlova sig eller gifta sig med dem, ta dem utomlands för en ”smekmånad” på förfalskat visum och sedan överlämna tonårsflickan till människosmugglaren som betalning för visumet.
I samma stund kommer elektriciteten igång och glödlampan i taket dränker rummet i ljus, för ett ögonblick är allting vitt.
Sedan står de där igen, tydliga och konturskarpa nu, hela familjen. Alla ler lite lättat, ingen kommenterar Marikas utlandsplaner mer. Alla är införstådda, men vad väntar egentligen? Anar fadern? Misstänker modern? Eller kommer Marika att bli undantaget som bekräftar regeln, den lyckligt traffickerade?
För familjen är frågan inget trauma. I 18 år har de bott i det här rummet. Ingen, utom Marika, har några planer på att flytta härifrån. Daniel går och lär sig till glasmästare på NPF, välgörenhetsorganisationen ”Help for Children”.
– Jag vill aldrig flytta, säger han. Jag hör hemma i Korca.
Allt Daniel och hans familj berättar om sin livssituation bekräftats av de få undersökningar och faktamaterial om albanernas villkor som finns att tillgå. Några inhemska undersökningar om barnens och traffickeringens offer finns nästan inte alls. Man har exempelvis inte undersökt den undre, ekonomiska gränsen där föräldrar ger upp sina barn till slavarbete eller prostitution: i grannlandet Rumänien infaller den vid en gemensam hushållsinkomst på motsvarande 1500 kronor i månaden. Tjänar familjen såpass är det bara 2,9 procent som säljer sina barn. I familjer med inkomst över 3200 kronor i månaden säljs aldrig barnen.
I Albanien är villkoren ännu värre än i Rumänien, barnen fler och fattigare. En tredjedel av barnen lever på under två dollar om dagen, alltså mindre än 13 svenska kronor. Hela landet är något av en rövarnation: nära hälften av BNP utgörs av kriminell verksamhet. Framför allt används det lilla landet, vars yta är mindre än Småland, till transfer av världens tre mest lukrativa smugglingsvaror: knark, vapen och människor. Knark är dyrt och ont om, de kommunistiska vapenförråden är länsade sedan länge, men barn är det gott om: Albanien har Europas yngsta befolkning.
Med sitt strategiska läge, med landgräns mot Grekland och bara en kort seglats från Italien, har Albanien blivit traffickingens knutpunkt i Europa. Från Rumänien, Moldavien och alla de forna Sovjetrepublikerna förs spädbarn för adoption genom landet, småbarn för tiggeri, skolbarn för slavarbete, tonårsflickor för prostitution, för vidare befordran till de starka ekonomierna i väst.
Det finns ingen albansk statistik som talar om vart barnen tar vägen, men en rumänsk undersökning från 2003 av hemvändande, traffickerade barn visar att efterfrågan var störst i Italien, följt av Frankrike, Belgien, Tyskland, Spanien och Österrike. För Albanien är dock Grekland och Kosovo de största mottagarländerna.
Av 223 sålda barn i den rumänska rapporten användes 105 som tiggare eller gatuförsäljare, 71 köptes av olika bordeller och 47 av dem hade användes som tjuvar.
Kanske kommer Daniel och hans småsyskon att slippa bli traffickerade igen, och om de kommer undan stavas räddningen NPF, centret där Daniel lär sig sitt yrke. Under ledning av rektorn Robert Stratobërdha slussas de obildade, fattigaste och traffickerade barnen tillbaka till någon form av normal tillvaro. Föräldrarna får bistånd i form av mat och kläder, samtidigt som hjälparbetarna kan hålla koll på att de inte säljer barnen.

Många mil därifrån, i ett annat center i huvudstaden Tirana, målar Bobo koncentrerat på sin fisk i målarboken, röda fenor, gröna ögon.
När en äldre flicka försöker ta av honom pennan reagerar han hårt och reflexmässigt, hon drar sig trumpet undan.
Att rita och måla är det roligaste, tycker Bobo. Han dinglar frenetiskt med de smutsiga fötterna medan han täcker själva fiskkroppen i brunt. Vaksamheten ligger alldeles under huden.
Bobo bor i Bregu ilumit, kåkstaden intill flodstranden, ett hav av plåtskjul strax utanför Tirana. Ingen vet hur gammal han är, någonstans mellan fem och sju, fast han ser ut som fyra. Han är inte registrerad någonstans, har ingen födelseattest. Hans föräldrar är mycket unga, ingen av dem är heller några papper, deras äktenskap är inte registrerat. Hela familjen är alltså i formell mening icke existerande. Mamma jobbar inte, pappa jobbar inte, han påstår att han har en syster som är jätte- jättestor som inte heller jobbar.
Sedan någon månad tillbaka är Bobo inskriven i centret FBSH inne i Tirana, en sorts förberedande skola som drivs av välgörenhetsorganisationen Children of the World. Ett par timmar varje dag får han rita och måla, lära sig prata ordentligt, och så småningom också tvätta sig. Barnen runt omkring honom har alla liknande historier: där är Lori som är tio år som inte fick gå i skolan för sina föräldrar, båda gatsopare, men som har fått tillstånd att komma till centret efter att personalen hållit på att tjata ihjäl hennes föräldrar. Nu har Lori läst in två årskurser på ett och ett halvt år, hon har bestämt sig för att bli lärare. Där är Juliana vars storasyster blev traffickerad till Grekland när hon var nio år, men som kom tillbaka efter några år och nu försöker lära sig läsa och skriva. Nu har Juliana hunnit bli nio, hennes ögon är fortfarande storartat förtroendefulla, hon är söt som socker, kommer hon att slippa undan? Det är storasyster som sett till att Juliana kommit hit till centret, storasyster som inpräntar hur viktigt det är med utbildning. Juliana ler och trycker på nacken så hästsvansen hoppar, hennes jeans är för korta men alldeles rena.
Kåkstaden fick rinnande vatten för en månad sedan. Personalen på centret jobbar också med föräldrarna för att få dem att använda det, hittills har de inte lyckats särskilt väl. Smutsen och fattigdomen är påfallande i Bregu ilumit, barnen trasiga och snoriga.
Efter vistelsen i centret skjutsas barnen hem till slummen i en bucklig pickup. De sitter uppflugna på bilflaket, ett tjugotal gaphalsar som jublar hela vägen hem, ingen i kåkstaden har bil, nu är de gatornas herrar. Det kan låta livsfarligt, men vägarna är så dåliga och packade med folk och djur att Leonard, chauffören, aldrig kommer upp i mer än tio kilometer i timmen.
Leonard Guni är socialarbetare ute på fältet. Han verkar känna varenda familj i området, byter några ord med tonårsmammorna, ryter till åt några ungar som försöker klättra in i pickupen. På deltid är han lärare i socialvetenskap på universitetet i Tirana.
Han har engagerat sig i Antonio, en tolvårig pojke som lämnats i Grekland av sina föräldrar för att tjäna pengar som gatumusikant: Antonio är duktig på dragspel. Men något gick fel därborta i Aten, Antonio blev sjuk, nu har han precis haft lunginflammation igen, han kom ut från sjukhuset så sent som i förmiddags. Det är något fel på Antonio, han har en infektion, han behöver bra mat säger hans mor, han behöver kött för att bli stark.
Några undersökningar om albanska gatubarn och deras villkor finns ännu inte, men när rumänska Rädda Barnen för något år sedan studerade 150 gatubarn i Bukarest fann man att nästan alla led av hudsjukdomar, tuberkulos eller gulsot. Alla barn arbetade mer än åtta timmar per dag, 73 procent var analfabeter eller läste och skrev mycket lite. Hälften av dem hade blivit misshandlade.
Men nu är Antonio alltså tillbaka hos sin familj. De bor i ett betongskjul på en sidogata i Bregu ilumit. Väggarna och golvet är murade, men taket är av plåt och plast och läcker in när det regnar. Nästan hela golvytan i ena rummet upptas av en gigantisk vedspis, i det andra sover man.
– Det är så svårt, säger Antonios mamma och gråter. Vi har ingen mat, och jag har också blivit sjuk, neurologiskt säger de, och det är så kallt i huset.
Hennes äldste son är i Grekland och jobbar, han har en liten dotter som han skickat hem och också bor i skjulet. En baby ligger och jollrar i en plåtbalja, det är ett barnbarn förklarar Antonios mor, den 17-åriga dottern är gift och har barn och de bor här de också. Nio personer är de, ingen av dem kan läsa eller skriva ordentligt.
På gatan utanför drabbar ett gäng småkillar samman. En mörk pojke säger något högljutt till Bobo som omedelbart går till attack och slår ner den mörke pojken. Två äldre flickor går mellan, den mörke gråter. Men så snart flickorna vänt sig bort tar han upp en sten och kastar i huvudet på Bobo.
Tonårsmammorna med sina vackra ansikten och lindade spädbarn ser likgiltigt på. De strosar runt i lervällingen med frånvarande ögon och pratar förstrött. Några sitter lutade mot en betongmur och ammar sina barn i solen. Det är fortfarande några timmars värme kvar i luften.
När mörkret kommer är frosten inte långt borta. Lergatorna i Bregu Ilumit töms på folk och blir hårda av kylan.
Inne i det lilla rummet har Antonios mor lagat middag: ris med… ja, ris. Den stora vedspisen är glödhet, luften i rummet är tjock av hetta och mänsklig utandningsluft. Här är smockfullt, Antonios far har kommit hem från sin skrotletarrunda, hans bror och fru och fyra barn är här, och så Antonio förstås och alla hans syskon. Antonio måste ta det lugnt, han får inte gå ut, han är konvalescent efter lunginflammationen. Hans äldre syster Sonya sitter på ena sängen, hon hissar sin baby mot taket.
Vad drömmer hon om, vilka framtidsplaner har hon?
– Ett hus, säger hon dröjande. Nära min familj. Och ett jobb, att städa kanske.
Vill hon inte utbilda sig, gå på universitetet?
– Vad är… universitetet?
Sonya har inte gått en dag i skolan, är total analfabet.
Har hon inte lust att lära sig läsa och skriva?
17-åringen rycker på axlarna och gungar sin halvårsbaby.
– Jag är ju kvinna nu, säger hon.
Jo, man blir vuxen tidigt i Albanien.

I en förort i andra änden av Tirana bor Ana med sina två barn. Hon gifte sig när hon var 14, idag är hon 18. Hennes make gör värnplikten, ett år kommer han att vara borta utan ersättning från staten. Det är svärmor som försörjer hela storfamiljen, hon är handelsresande i begagnade kläder. Och så får man lite pengar från Matilda.
Det här med Matilda är ett känsligt kapitel. En enda bild har man på mellandottern, ett amatörfoto av en vacker femtonåring med turkos tröja och matchande plastörhängen som skrattar mot kameran.
För sju månader sedan åkte Matilda till Kosovo för att jobba i en bar. Familjen fick lite pengar när hon for, sedan försvann hon iväg med bussen tillsammans med några ingifta släktingar.
En gång har hon varit tillbaka och hälsat på, och då hade hon också med sig lite pengar till familjen, men inte så mycket.
Matilda var ledsen när hon var hemma. Hon ville inte berätta något om sitt jobb. Hon stannade bara en vecka, sedan åkte hon tillbaka igen.
Vad tycker modern om att Matilda arbetar utomlands på en bar?
Gårdfarihandlerskan vaggar sakta på överkroppen, ögonen är vaksamma.
– Det hade varit bättre om Matilda hade kunnat bo hemma, det är bättre här, men hon har ju ett jobb i Kosovo.
Vad tycker Matilda själv om sitt arbete?
– Det hade varit bättre om Matilda hade kunnat bo hemma, det är bättre här, men hon har ju ett jobb i Kosovo.
Vill modern att dottern ska komma hem igen?
– Det hade varit bättre om Matilda hade kunnat bo hemma, det är bättre här, men hon har ju ett jobb i Kosovo.
Svaret är ett mantra som inte varieras, enda förändringen finns i kvinnans ögon. De blir alltmer frånvarande för varje gång, hennes obehag växer.
Förmodligen vet modern vad Matilda jobbar med. Hela gatan vet, eller tror sig veta.
Kosovo är Albaniens nya, stora traffickingmål sedan Grekland skärpte gränskontrollen inför OS i Aten. Till Kosovo krävs varken pass eller visum. Där finns västerländska hjälparbetare, observatörer och soldater och därmed massvis med pengar, och där bedrivs prostitutionen på barer.
De enklaste frågor växer i rummet, får kvinnan att krympa.
Hur bor Matilda i Kosovo? Bor hon ensam eller tillsammans med andra? I ett hus eller i en lägenhet?
Mamman skakar på huvudet, hon vet inte.
Men var nånstans bor flickan då? I vilken stad?
Kvinnan slår ner blicken i golvet.
Hon vet inte, säger hon.
Antingen vill hon inte berätta, eller så har hon ingen aning om var hennes 15-åriga dotter befinner sig.
Vet mamman att de flesta traffickerade barnen får behålla kontakten med familjerna ett par månader, men att de sedan ofta säljs vidare och därmed ”försvinner”? Är hon medveten om att många föräldrar som sålt sina barn lever i förnekelse över vad de gjort? Att de idealiserar barnens tillvaro?
Vet hon att familjerna hemma i Albanien utsätts för dödshot för att få flickorna på barerna, alltså bordellerna, att göra som de blir tillsagda?
– Det hade varit bättre om Matilda hade kunnat bo hemma, det är bättre här, men hon har ju ett jobb i Kosovo.

danielsaldesavsinpappa.jpg

Han har sålt sina äldsta pojkar till slavarbete två gånger. Nu är det dotterns tur att åka iväg. Planen är att låna pengar till ett förfalskat visum och sedan betala tillbaka när flickan kommit in till Grekland. Det finns inget elakt eller ondskefullt vare sig över mannen eller hans ambitioner, bara resignation inför fattigdomens orimliga villkor