Följ oss på sociala medier:
”Boken kallas en psykologisk thriller och är oerhört lättläst, med ett ...”Läs mer
”En riktigt bra berättelse om ett verkligt livsöde som är mer fascinera...”Läs mer
”När himlen faller ner är en personlig berättelse, baserad på författar...”Läs mer
”Kort och gott så är Stormskörd av Mattias Leivinger och Johannes Pinte...”Läs mer
”Samtidsfrågor i ruggig bladvändare.”Läs mer
”Det här är en klassiker ... om man verkligen vill lära sig...”Läs mer
”Lövestams tredje bok i serien om grammatik är likt de andra skriven på...”Läs mer
”Marie-Louise Ekmans pregnanta noteringar har en poetisk kvalitet som s...”Läs mer
”Deckardrottningar finns i överflöd, men inte många kan skriva storslag...”Läs mer
”Trovärdigt om gängkriminalitet.”Läs mer
”Samtidigt som berättelsen drar in mig och får mig engagerad så lär jag...”Läs mer
”Författaren är en fena på tidsmarkörer och detta tillsammans med bra s...”Läs mer
”Det är driv i berättelsen.”Läs mer
”Jag tyckte den var skojig. Underhållande, lättläst och, precis som inn...”Läs mer
”Det är nära till leende när man läser boken. ... Boken visar...”Läs mer
”Sweet Lolita är en stark och viktig bok ... Detta är en...”Läs mer
”Denna gång hamnar skrupellösa flyktingsmugglare och andra samtida feno...”Läs mer

Hivsmittad slängdes ur skolan

Den hivsmittade kvinnan tar upp sitt barn i famnen och stryker pojken över håret.
– Man kan inte tala om sjukdomen, säger hon. Inte ens inom familjen. Det kan vara så att barnen inte vet om, eller att man inte berättat för svärföräldrarna

Hennes röst dör ut
, hon kastar en snabb blick omkring sig. Flera andra kvinnor nickar, de delar hennes erfarenhet och diagnos. Vi sitter i ett kontor i slumområdet Klong Toey i södra Bangkok. Området ser ut som slum gör, med plåtskjul, trånga gränder, obefintlig sanitet och överväldigande fattigdom. Kontoret har gråfläckig heltäckningsmatta, gröna blankmålade väggar och lysrör i taket. Inredningen är kantstött och udda. Kvinnorna sitter på golvet, jag har fått en stapelbar stol av brun plast. Kvinnorna är modiga som vågar möta mig här i dag. Någon bor i Klong Toey, någon annan kommer utifrån. De är inte prostituerade utan har smittats av sina män, precis som de flesta nya offer för sjukdomen i Thailand i dag. Sjukdomen har ännu inte märkt deras kroppar, bara deras ögon. De är så oerhört sorgsna. – Fast det är ändå bättre nu, säger en annan, en kraftig kvinna med orangemönstrad tröja och mongoliska drag. Nu får man bo kvar, även om det kommer ut att man själv eller barnet är smittat. Förbättringen utgår från den anspråkslösa lokal vi sitter i.

För fyra år sedan
drog thailändska Unicef i gång ett projekt i området för att råda bot på förföljelsen av och fördomarna kring de hivsmittade barnen och deras familjer. Hiv-smittade personer kördes ut ur området med våld, skolgång för hivsmittade barn var inte att tänka på. Projektledaren heter Piya Loaittikrai, en universitetsutbildad ung man med vackert halvlångt hår och stort leende. Piya är född och uppvuxen i slummen. Han började arbeta som volontär i ett socialt projekt redan under skoltiden, fortsatte så genom hela gymnasiet och universitetet och fick sedan jobb i det Unicef-finanseriade projektet efter examen. I dag arbetar fyra personer på kontoret. Personalen organiserar 150 volontärer som arbetar ideellt med vård och information kring hiv och aids. Kontoret fungerar dessutom som områdets enda samlingslokal för barn och ungdomar. – Ibland är det så mycket ungar här att vi inte kan jobba, säger Piya. Då måste vi köra ut några av dem.

Hyran för kontoret
är 750 baht i månaden, alltså ungefär 150 kronor. Från denna bas når Piya och hans personal och volontärer 3 000 personer per år. De stöttar aidssjuka mammor, informerar och sprider kunskap till lärare och politiker, och så tar de hand om ett 50-tal hivsmittade barn. Många av dem är föräldralösa, fem av dem är helt ensamma i världen och tas enbart om hand av projektpersonalen. Långsamt märker Piya och personalen på Unicef i Bangkok hur attityderna till de sjuka förändras. Arbetet ger resultat. De visar mig ett foto på en hivsmittad liten pojke som sitter på en bänk på en skolgård iklädd sin fina skoluniform. När läraren fick reda på att pojken var smittad kastades han ut ur klassrummet, men han tog ändå på sig sin uniform och gick till skolan varje dag. – Här kunde vi göra en insats, säger Scott Bamber från Unicef. Vi utbildade och informerade lärarna och de lokala makthavarna, vi såg till att grabben fick mat och bromsmediciner. Det fungerade. I dag känner man knappt igenom honom, han går i skolan och har vuxit till sig rejält.

Svenska folket
skänkte 145 miljoner till Unicef i fjol, en del av dem gick till Thailand. Den största delen av pengarna kommer från så kallade världsföräldrar, vanliga svenskar som satsar 100 kronor i månaden för att utsatta barn ska få det bättre. Bistånd handlar inte om att hälla pengar över fattiga länder. Det handlar om att människor som Piya ska få 150 kronor i månaden för att finansiera sitt kontor i Bangkoks slum.

Av Liza Marklund