Hon fraktades över havet till en svensk bordell

Barn är till salu, och handelsvägarna når Sverige från både väst och öst. För bara några veckor sedan sprängdes ännu en bordelliga i Stockholm där ett 20-tal flickor utnyttjades, de är från Ryssland och Estland – flera är under18 år.

Vi reste till Tallinn, Baltikums port mot väst, där jättefärjorna går i skytteltrafik över Östersjön. En av dem som fraktats över havet av människosmugglarna är Nastia. Hon var 17 år då hon såldes från Ryssland till Stockholm för etthundratusen kronor.
Idag lever hon i Sverige – med mannen som hjälpte henne på flykt från bordellen.

Det särskilda med Nastias historia är att hennes ögon mötte Adams på Sergels torg en aprilkväll då hon var som mest utlämnad. Hon stod där,17 år, vilse, ensam, förvirrad, drogad och med några tior på fickan. På rymmen från sina hallickar och lägenheten i Hammarbyhöjden där hon varit inlåst. Den där stackars flickan måste vara ryska, tänkte Adam som var på väg till tunnelbanan, och följde sin ingivelse, och gick fram. Han har studerat i Ryssland, kan språket.
Do you speak english, sa Adam.
Njet, svarade Nastia.
Idag är de gifta, och deras lilla barn tultar mellan oss medan Nastia berättar rappt, tveklöst och Adam översätter historien som i övrigt inte är unik eller ens särskilt anmärkningsvärd, bara en i raden om unga rysktalande flickor som sålts till Sverige i en ytterst välorganiserad människohandel. Berättelsen börjar 2001 i ett ryskt samhälle många timmars resa från Moskva.. Nastia är 17, bor med mamma och har ett år kvar i skolan, sedan måste hon klara sig själv. Familjen hankar sig fram, mamma har jobb som väktare och pappa betalar underhåll. men Nastia vet att hon inte kommer att ha råd att studera på universitet och när hon ser annonsen i tidningen om städjobb tänker hon att det är en chans, hon kan jobba något år och spara. Det som får henne att bestämma sig är att det gäller Sverige. Där kan man inte bli lurad, tänker Nastia, där är det inte som här i Ryssland. Trafficing hade hon läst lite om i tidningen. Men paret som tar emot henne för jobbintervju i närmsta stad verkar hederliga, och berättar att hon ska få bo i ett stort hus med andra flickor som också städar.
Det är bråttom. Nästa dag sitter hon på tåget till Moskva, utan att ha berättat för sin mamma att hon reser.
En hel månad går Nastia och drar i Moskva och har tråkigt. Hon har en liten lägenhet, en man kommer med mat ibland. Hon ska få betala av när hon får jobb.
Många flickor väntar på att få resa till Sverige, får hon veta. Hon måste vänta på sin tur. Så småningom får hon resa till Lettland, och då förstår hon att hon är lurad, för de två män som tar emot henne är annorlunda. Fula, tycker hon. De tar hennes pass. Redan i bilen talar de om att ²lära upp², tvingar Nastias ansikte ner mot en öppen gylf, och hon gråter. Hon förs till en lägenhet. Tre dagar senare våldtas hon igen. Till Sverige kommer de med färja, från Riga eller Tallinn. Nastia blir inlåst i en lägenhet i förorten Hammarbyhöjden. Hon ska vara där två-tre månader. för att ²arbeta av² vad hon kostat. Men Nastia rymmer, på väg hem från ett hotell med en kund som bjudit på en drog, kanske kokain. Det är en impuls, det bara kommer över henne, att hon inte orkar, måste bli fri.
Jag måste kissa, säger hon, och han stannar bilen vid en restaurang. Då springer Nastia, han tutar och hon springer utan mål och riktning. På fickan har hon högst hundra kronor, hon tror att hon åker buss och tunnelbana, och huvudet snurrar, hon tänker på polisen, men kan man lita på dem och vad händer sedan, skickas hon till Ryssland?
Adam säger om mötet med Nastia på Sergels torg att ²hennes blick liksom skrek till mig². Efter en vecka hos Adam börjar Nastia berätta vem hon är, och vad som hänt.
Adam säger då till Nastia att hon är för ung, att hon måste hem till mamma. Men Nastia blir inte insläppt i Moskva på det falska lettiska pass människohandlarna försett henne med.

När Adam kommer hem en dag ligger Nastia och sover på trappan utanför hans dörr. Så händer det osannolika att Nastia fångas in, av en slump. Det är på pendeltåget, och hennes hallickar kliver på, Nastia har ändrat håret men de känner igen hennes profil.
– Hej min sköna, säger en av dem.
Sedan säger han, till Adam:
– Hon är min människa, jag har köpt henne.
Adam är rädd, han ser att männen är farliga, kanske beväpnade, maffia? Men han får ett telefonnummer till hallicken – som försöker sälja Nastia. Utgångspriset är 100 000 kronor. Annars ska Nastia säljas till Tyskland. Adam har inga pengar. Priset sjunker till 20 000, men Adam kan inte skaffa den summan heller. Han tvekar inför att polisanmäla, för hur ska de hitta Nastia, och kan de skada henne?
Han vädjar till hallicken: Har du inget samvete, hur ser Gud på det du gör, tänk om det var din syster? ²Jag bara jobbar², svarar mannen. Men den andre hallicken ömmar lite för Nastia, hon är ju faktiskt väldigt ung, bara 17, med en 12-årings kropp. Hon flyttas till en annan bordell, en etagelägenhet på Swedenborgsgatan. Även därifrån rymmer hon, och ringer Adam. Han hämtar henne, och hon är narkotikapåverkad. Titta hur du ser ut, säger Adam och gråter. Genom ännu en tillfällighet kommer Nastia att bli ett viktigt vittne när åtal väcks mot männen som köpt och sålt henne. Nastia har gripits för snatteri och ska avvisas, hon nämner Swedenborgsgatan och polisen hajar till och ringer kollegorna på trafficinggruppen: ²Jag har en tjej här som nog är er.²
– Och då berättade jag, säger Nastia, som nu står upp och vyssjar ett litet otåligt barn, historien har tagit flera timmar att berätta, vi är nog trötta allihop.
Vi frågar slutligen Nastia: hur mår du? Hon ler, för första gången, ett litet snabbt leende:
– Ganska bra. Jag vill inte tänka så mycket.
Nej, Nastia är inte knäckt. Hennes själ var knappast färdig när hon såldes, som en säck potatis. Hennes blick är mörk, hård, prövande. Men det är något okuvat och kraftfullt över hennes späda gestalt. ²Hon är som Lilla My², tycker en polis som träffat henne. Hallickarna dömdes till tolv års fängelse för människorov, olaga frihetsberövande, olaga hot, grov våldtäkt, grovt sexuellt tvång och grovt koppleri. De bedömdes ha tjänat 1.2 miljoner på verksamheten.
De sa om Nastia: ”Vi har aldrig träffat henne”. Men tingsrätten skriver, om Nastia och andra flickors vittnesmål: ²….en skakande och överväldigande dokumentation av den verklighet som idag utgörs av organiserad brottslighet med människohandel och prostitution².
Och man tillägger: ²Sverige kan räkna med fortsatta erfarenheter av liknande slag².
Öst kommer allt närmare väst, de baltiska staterna är redan med i EU. Estland, Lettland och Litauen har blivit knutpunkter för trafficking av barn och unga kvinnor till Europa, av flera skäl:
Dels är Baltikum rekryteringsbas för själva barnhandeln – människor är tillräckligt fattiga för att sälja sina barn eller låta sig luras.
Dels innebär staterna geografiska läge att de blivit transitländer för människohandeln från de forna Sovjetstaterna. Det är bara några tiotal mil till det rika Skandinavien, och färjorna går i skytteltrafik över Östersjön.
Det var den här vägen Nastia kom, och hon är långt ifrån ensam.
Enbart under år 2003 fördes mellan 400 och 600 barn och kvinnor in i Sverige för att användas i sexhandeln. Övervägande delen kom från Östeuropa, främst Litauen, Estland, Ryssland och Polen. Drygt 500 personer traffickeras från Estland varje år. Vissa av dem är barn. Enligt en finsk rapport är en del bara 14 år.
Det är härifrån de rekryteras, från de fattigaste delarna av de unga demokratierna:
Vinden från Finska viken är obarmhärtig mellan höghusen. Natten är klar och svart, snart kommer temperaturen att sjunka neråt 15 minusgrader.
I mörkret mellan husen, ute på havet, speglar sig ljusen från en jättefärja i det lugna vattnet. Det går inga vågor i natt.
Bostadsområdet är ett praktexempel på kommunistisk arkitektur, monotona rader av identiska hyreskaserner utan slut. Vi letar länge innan vi hittar rätt port.
Bakom en svartmålad dörr på nedre botten bor Irina, en 42-årig kvinna med uppsatt, blonderat hår och svart spetsblus. Hon är ensam hemma, för hennes make jobbar i Finland och dottern Elena befinner sig på båten, den flytande ljusorgeln, på väg över havet mot Sverige.
Det är inte första gången dottern gör den resan.
Första gången flickan åkte över Östersjön gjorde hon det på inbjudan av en av Nastias hallickar, en av de kvinnor som sedermera dömdes till tolv års fängelse. Elena, då tonårig skolflicka, skulle enligt visumansökan till det svenska immigrationsverket vara bosatt på en av bordellerna i södra Stockholm. Hon kom så småningom att bli en obetydlig pusselbit i den polisutredning där också Nastia hamnade, en liten detalj i beskrivningen kring hur den den internationella människohandeln fungerar.
Irina bjuder på starkt kaffe i blå glaskoppar i sitt gröna vardagsrum. Allt är grönt: de stora sittmöblerna i plysch, tapeterna, bokhyllan, platskaktusen, de blommiga gardinerna, till och med porslinsgrodan på golvet.
– Jag är så stolt över Elena, säger Irina och hennes nacke stelnar till i någon sorts trots.
– Hon är en fri och social person, med en stark karaktär. Det kommer att gå bra för Elena.
Irina betraktar oss med en blandning av frimodighet och rädsla. Hon är angelägen om att lägga till rätta, samtidigt som hon deklarerar att vissa händelser är för smärtsamma att tala om.
Och Sverige är ett känsligt kapitel. Elena ”var rädd för” Sverige, säger Irina. Efter den två månader långa vistelsen, som modern inte vill berätta mer om, hamnade Elena så småningom som strippa på en porrklubb i Portugal.
– Det är ett bra jobb, ett svårt jobb, säger Irina och viftar med cigaretten.
– Man måste röra sig bra, dansa bra, och sedan gå omkring bland borden och vara trevlig. Elena gjorde det bra.
Hur fick Elena, som har ryskt pass, arbetsvisum till ett EU-land?
– Det var helt officiellt, säger Irina och blicken glider runt. Helt officiellt.
Enligt de estniska myndigheterna är det vanligt med förfalskade viseringar bland den rysktalande befolkningen, sådana som säljs av människohandlare. De förekommer i alla de utsatta länderna i det nya Europa.
Vad tyckte Irina som mamma om att hennes dotter var strippa?
Ny knyck på nacken så att hårslingorna lossnar från knuten.
– Bra, säger hon kort. Det är ett jobb, ett bra jobb.
Andra mammors röster från andra länder och kulturer: gårdfarihandlerskan från Tirana vars dotter jobbar på ”bar” i Kosovo:
– Det hade varit bättre om Matilda hade kunnat bo hemma, det är bättre här, men hon har ju ett jobb…
Niobarnsmamman i Korca som gick med på att sälja sin son Daniel som barnslav till Grekland, två gånger:
– Det var nödvändigt att låta pojken åka, det var ett jobb, ett bra jobb…
Men mödrarna har mer gemensamt än förnekelse och självbedrägeri: fattigdom, brist på utbildning, och de tillhör alla en förtryckt minoritet.
– Barnen i riskgrupperna finns framför allt i ryskspråkiga befolkningen i Estland, säger Toomas Palu, Unicef-chef i Tallinn. Omställningen efter kommunismen har varit störst för dem. Många var militärer eller anställda på vapenfabrikerna, allt det är borta nu. Motsättningarna mellan den estniska och rysktalande befolkningen är däremot kvar, även om jag tycker att den minskar.
Esterna har svårt att förlåta decenniers förtryck på rak arm, och när vi talar om detta rämnar Irinas godmodiga fasad. Hon håller inte med Toomas Palu.
– Motsättningarna har blivit värre, säger hon. Jag tycker mig se en skillnad de senaste två åren. Förtrycket ökar.
Hon ser med ens trött ut, och sedan börjar hon tala om Elenas jobb på porrklubben i Portugal igen.
– Striptease är ett ansträngande jobb, säger hon. Det kräver mycket, dränerar en på energi.
Hur då? Vad händer när man blir dränerad?
Kort tvekan.
– Elena blev knäckt, säger Irina. Hennes nerver blev förstörda. Hon kom hem till Tallinn och jag tog hand om henne, natt och dag. I dagar och nätter höll jag hennes hand och talade med henne, talade och talade och hon berättade allt, på tre månader gick hon inte ut. Sedan kunde hon lägga detta bakom sig, glömma och satsa på framtiden.
Hur kände hon det som mamma, då när Elena var så sjuk?
– Bra, säger Irina och rätar på ryggen igen. Bra för att kunde hjälpa henne. Bra för att jag lyckades befria hennes själ. Och nu har Elena ett gott liv. Hon ska gifta sig, med en norrman!
Ännu en knyck på nacken, stolt den här gången.
– Elena har lyckats. Hon kommer härifrån. Nittio procent av alla unga flickor här vill åka utomlands.
På McDonalds nere i centrum sitter Adelina och Valentina med var sin läsk och paj, och de håller med. Adelina är 16, Valentina 17, de går i samma klass i skolan runt hörnet och har varit bästa kompisar i evigheter.
– Till England, säger de. Många vill åka till England.
Flickorna har inga minnen från kommunismen eller de särskilda konsekvenser och livsbetingelser som följde med den totalitära regimen. De tillhör den första generation som är född in i kapitalismen. För dem är McDonalds och fri rörelse över gränserna något självklart.
Båda vill de studera vidare efter gymnasiet, Valentina till barnläkare, Adelina har inte bestämt sig. För att lyckas med detta finns två vägar att gå om man är en rysk tjej från Tallinns förorter, exakt samma som Nastia hade att välja på: att antingen få ett stipendium, vilket i stort sett är omöjligt, eller åka utomlands och jobba ihop pengar till skolavgifterna.
Flickorna är duktiga och ambitiösa studenter. De kommer från stabila familjer med prydliga lägenheter, men de tror inte själva att de klarar guldmedaljen som krävs för att få en högre utbildning betald. Alltså återstår utlandsarbetet.
– Los Angeles, säger Valentina. Los Angeles är min dröm. Dit vill jag åka.
De har vänner som redan arbetar runt om i världen, bland annat en tjejkompis i England.
På en bar.
– Hon trivs jättebra, vill få brittiskt medborgarskap.
Vad arbetar väninnan med i baren?
De tittar på varandra några sekunder.
– Vet inte riktigt…
De största farorna för sina jämnåriga ser de runt inte i att åka utomlands, utan omkring sig i förorten: spriten, rökningen och drogerna.
– Flickor drogar och dricker lika mycket som pojkar, säger Valentina, och de börjar redan i tolvårsåldern.
Varför dricker barn? Varför drogar de sig?
– Deras föräldrar gör det, deras kompisar, de vet inget annat.
Hon slår ut med armarna mot kasernerna runt omkring sig, så lika över hela Europa – så här ser den ut: rekryteringsbasen för barnförsäljningen, växthusen för barnslavar och sexhandelsoffer, jordmånen för den mest lukrativa smugglingen efter vapen och knark: människan som handelsvara.
Dagen därpå travar vi fem trappor upp till Adelinas flickrum i utkanten av förorten. Rummet har inte bara bäddsoffa och gosedjur och vacker prinsesstavla på väggen, utan också dator med nätverk och bredbandsuppkoppling. Snabbt ställer hon in rätt upplösning på skärmen för att titta på fotografen Joachim Lundgrens hemsida.
Ikväll ska hon plugga, för det är prov i morgon. Historisk filosofi, båda flickornas favoritämne. De är så söta och fina att man måste älska dem.
Var rädda om er när ni åker utomlands, säger vi när vi går.
Det är klart, svarar de, och deras ögon vidgas av förvåning, vad skulle kunna hända dem?
Ecpat-rapporten ”Programme against Trafficking in Children for Sexual Purposes in Europe” visar att estniska ungdomar har väldigt dåliga kunskaper kring vad som väntar dem när de åker för att studera och arbeta utomlands. Bara omkring fem procent beräknas ha tillräcklig information om risker och förutsättningar i de nya länderna, vilket gör dem extremt utsatta för sexuell exploatering.
Bland de vuxna är medvetenheten betydligt större. Alla vi träffar känner någon som råkat illa ut i väst.
Kvinnan bakom kassan i kafeterian: en väninna fick tips av en tjejkompis om ett välbetalt barjobb i London. Väninnan åkte dit, blev av med passet, låstes in i en lägenhet och blev våldtagen tills hon slutade protestera. Tjejkompisen som lurade dit henne fick 50 pund för besväret.
Den som tjänar på människohandeln har inte alltid horn och svans.
Eugenia som studerar mode och design: känner en tjej som började prostituera sig om 15-åring, som nu är 24 och har träffat en svensk man som vill gifta sig med henne. Själv hade Eugenia chansen att komma iväg och gifta sig med en italienare, men hon avstod.
– Jag älskade honom inte.
I stället bor hon med sin sjuårige son i förorten utanför Tallinn.
Och Irina om Elenas barndomsvän: Flickan hamnade i Sverige, började ta droger, prostituerade sig och hittades halvdöd på gatan av svensk polis, tragisk historia.
Mängder av rapporter och utredningar från dussintals länder formulerar problemet i siffror och torra fakta:
* Baltiska barn smugglas framför allt till Finland, Sverige, Spanien och Italien. De som fyllt 18 år går främst till Tyskland, Norge, Danmark Nederländerna, Japan och Egypten.
* Andelen barn bland traffickinoffren från Baltikum väntas öka.
* Det vanligaste sättet att lura baltiska barn utomlands är att lova dem jobb som servitriser, dansöser eller något annat serviceyrke. Ibland specificeras inte arbete alls, utan beskrivs bara som ”lukrativt”.
Vad gäller just Sverige har de flesta som traffickerats fyllt 18, men ungefär var femte flicka är 16-17 år. Ännu yngre flickor har förekommit även i Sverige, men är sällsynt.
*De flesta flickor och kvinnor som hamnar här har trafikerats från Estland, Litauen, Ryssland, Polen, Moldavien, men även från Albanien.
*Ett antal flickor har vid ankomsten till Sverige redan prostituerat sig i
ett annat land, som kan vara Tyskland, Finland, Irland, Storbrittannien och
Spaniens såkallade solkust.
*En människohandlare tjänar mellan 100 000 och 300 000 per kvinna och månad, visar polisutredningarna.
*Många gånger utnyttjas kvinnan en kortare tid i Sverige, återvänder sedan
hem, eller säljs sedan vidare till annat land.
*Försäljningen i Sverige sker till stor del via internet, men även i
lägenheter, restauranger och husvagnar.
*Under 2003 dömdes elva personer för människohandel, och närliggande brott
(koppleri med mera).
*De flesta flickor som hörts som offer i svenska polisutredningar vill
snarast återvända till sina hemländer. Där händer det alltför ofta att de redan vid gränsen fångas in av nya människosmugglare, säljs på nytt till något annat land, och sedan börjar alltsammans på nytt igen.