Krönika om situationen i Malawi och Unicefs nya, högsta chef
Solen har precis klättrat över Mount Mulanje när jag lämnar hotellet och går ut på gatan. Staden heter Blantyre och ligger i Malawi, ett land i södra Afrika där var sjätte invånare är hiv-smittad.
Jag har bara varit på väg några minuter när en ung man glider upp bredvid mig och ler brett.
-Hey, how are you?
Jo tack, jag mår bra.
Han griper tag om min handled, jag drar mig loss. Han håller inte hårt.
-Where are you going?
Ditåt.
-Do you want to be my girlfriend lover?
Jag blinkar till, ovan vid den rättframma tonen, viftar med vänsterhandens ringfinger: se här, jag är gift.
-Oh, säger den unge mannen lite förskräckt, I just want to sleep with you.
Han är inte alls ute efter att gifta sig med mig, han vill bara ligga med mig.
Med ens kommer jag på att jag nog måste gå tillbaka till mitt hotell.
Efteråt har jag funderat en del över den unge mannen och hans påflugna förslag, men egentligen borde jag inte ha blivit förvånad.
I Malawi talas chichewa, ett inhemskt språk med vacker satsmelodi. Språket saknar ord som betyder ”utnyttjande”, ”exploatering” eller ”övergrepp”, eftersom begreppen inte existerar. Det går inte att utnyttja barn eller begå övergrepp på kvinnor i Malawi, eftersom de inte har några rättigheter. Kvinnorna styr exempelvis inte över sin sexualitet. Den finns till för männen.
Detta är den enskilt största förklaringen till utbredningen av hiv och aids i södra och östra Afrika, enligt medicinprofessor Hans Rosling vid Uppsala universitet.
Att sprida upplysning kring frågor som rör sex, samlevnad och reproduktion är, med andra ord, ett av de mest effektiva sätten att stoppa aidsepidemin i världen.
För Debbie Livingstone som jobbar på Unicef i huvudstaden Lilongwee är detta vardagsmat. Hon och hennes kollegor jobbar med hela spektrat av åtgärder: från att förändra lagar och attityder som gäller barn och barns rättigheter – till att handgripligen rädda livet på utsatta barn. Hon ger ett tragiskt exempel:
-Ett problem är att polisen låser in barn i samma celler som vuxna kriminella, säger Debbie.
-Vi försöker få dem att ändra på det. Jag fick ut en gatupojke morgonen efter att han gripits, men det var för sent. Hans jeans var sönderskurna längs hela grenen, men han ville inte berätta vad som hade hänt.
Malawi ser ut som Afrika gör på bild: små lerhyddor med spetsiga tak, vägar av lervälling, vackra kvinnor med vattenkrus på huvudet och barn på ryggen. Landet har ungefär lika många invånare som Sverige, men här finns en miljon föräldralösa barn. En miljon! Många av föräldrarna har dött i aids.
Det är svårt att tänka sig den ofattbara misär som dessa barn lever i, framför allt om deras mamma dött. De lämnas att klara sig själva i ett land där de flesta tjänar mindre än en dollar om dagen, där medellivslängden är 38 år, där spädbarnsdödligheten är den tredje högsta i världen.
-Om en kvinna får bromsmediciner mot aids, eller helt undviker att bli smittad, har hennes barn en mycket bättre chans att klara sig i livet, säger Debbie Livingstone.
Vid byskolan finns en skylt från Unicef som uppmanar unga flickor att vara rädda om sig sexuellt. Vi pratar med en grupp blyga tonårsflickor när vi nås av beskedet att Unicef i New York ska få en nya högsta chef.
Hon heter Ann Veneman.
Ann Veneman är stockkonservativ jordbruksminister i Bush-regeringen i Washington. Hennes mål är att Unicef ska sluta arbeta med sexualupplysning, inte längre informera om säker sex, familjeplanering eller preventivmedel.
Man tar sig för pannan.
Det vore djupt tragiskt om en dinosaurie som Ann Veneman skulle få bakbinda händerna på Debbie Livingstone och alla andra som försöker få någon rätsida på fattigdomen och eländet i världen.
Ann Veneman borde läsa på innan hon pratar. Ett besök i verkligheten hade också varit på sin plats.
Ann Veneman borde helt enkelt åka till Malawi.
Jag har bara varit på väg några minuter när en ung man glider upp bredvid mig och ler brett.
-Hey, how are you?
Jo tack, jag mår bra.
Han griper tag om min handled, jag drar mig loss. Han håller inte hårt.
-Where are you going?
Ditåt.
-Do you want to be my girlfriend lover?
Jag blinkar till, ovan vid den rättframma tonen, viftar med vänsterhandens ringfinger: se här, jag är gift.
-Oh, säger den unge mannen lite förskräckt, I just want to sleep with you.
Han är inte alls ute efter att gifta sig med mig, han vill bara ligga med mig.
Med ens kommer jag på att jag nog måste gå tillbaka till mitt hotell.
Efteråt har jag funderat en del över den unge mannen och hans påflugna förslag, men egentligen borde jag inte ha blivit förvånad.
I Malawi talas chichewa, ett inhemskt språk med vacker satsmelodi. Språket saknar ord som betyder ”utnyttjande”, ”exploatering” eller ”övergrepp”, eftersom begreppen inte existerar. Det går inte att utnyttja barn eller begå övergrepp på kvinnor i Malawi, eftersom de inte har några rättigheter. Kvinnorna styr exempelvis inte över sin sexualitet. Den finns till för männen.
Detta är den enskilt största förklaringen till utbredningen av hiv och aids i södra och östra Afrika, enligt medicinprofessor Hans Rosling vid Uppsala universitet.
Att sprida upplysning kring frågor som rör sex, samlevnad och reproduktion är, med andra ord, ett av de mest effektiva sätten att stoppa aidsepidemin i världen.
För Debbie Livingstone som jobbar på Unicef i huvudstaden Lilongwee är detta vardagsmat. Hon och hennes kollegor jobbar med hela spektrat av åtgärder: från att förändra lagar och attityder som gäller barn och barns rättigheter – till att handgripligen rädda livet på utsatta barn. Hon ger ett tragiskt exempel:
-Ett problem är att polisen låser in barn i samma celler som vuxna kriminella, säger Debbie.
-Vi försöker få dem att ändra på det. Jag fick ut en gatupojke morgonen efter att han gripits, men det var för sent. Hans jeans var sönderskurna längs hela grenen, men han ville inte berätta vad som hade hänt.
Malawi ser ut som Afrika gör på bild: små lerhyddor med spetsiga tak, vägar av lervälling, vackra kvinnor med vattenkrus på huvudet och barn på ryggen. Landet har ungefär lika många invånare som Sverige, men här finns en miljon föräldralösa barn. En miljon! Många av föräldrarna har dött i aids.
Det är svårt att tänka sig den ofattbara misär som dessa barn lever i, framför allt om deras mamma dött. De lämnas att klara sig själva i ett land där de flesta tjänar mindre än en dollar om dagen, där medellivslängden är 38 år, där spädbarnsdödligheten är den tredje högsta i världen.
-Om en kvinna får bromsmediciner mot aids, eller helt undviker att bli smittad, har hennes barn en mycket bättre chans att klara sig i livet, säger Debbie Livingstone.
Vid byskolan finns en skylt från Unicef som uppmanar unga flickor att vara rädda om sig sexuellt. Vi pratar med en grupp blyga tonårsflickor när vi nås av beskedet att Unicef i New York ska få en nya högsta chef.
Hon heter Ann Veneman.
Ann Veneman är stockkonservativ jordbruksminister i Bush-regeringen i Washington. Hennes mål är att Unicef ska sluta arbeta med sexualupplysning, inte längre informera om säker sex, familjeplanering eller preventivmedel.
Man tar sig för pannan.
Det vore djupt tragiskt om en dinosaurie som Ann Veneman skulle få bakbinda händerna på Debbie Livingstone och alla andra som försöker få någon rätsida på fattigdomen och eländet i världen.
Ann Veneman borde läsa på innan hon pratar. Ett besök i verkligheten hade också varit på sin plats.
Ann Veneman borde helt enkelt åka till Malawi.