Följ oss på sociala medier:
”Projekt jul är en välskriven feelgood om känslor av utanförskap och hu...”Läs mer
”...förpackad i korta, effektiva kapitel som inte sällan avrundas med d...”Läs mer
”... kul läsning, skön hämndkänsla...”Läs mer
”"Vem fan är du" borde läsas i alla politiska partier idag. Förutom att...”Läs mer
”Wollin skriver på ett sätt som jag skulle kalla effektfullt. Varje men...”Läs mer
”En spännande bok som inte är den typiska spänningsromanen utan utspela...”Läs mer
”Boken handlar om sorg, depression, psykoser och övernaturliga fenomen....”Läs mer
”Att bokens undertitel är "Skriftställning 2005-2021" måste förstås läs...”Läs mer
”... en övertygande comeback. Miljöskildringen imponerar, liksom gestal...”Läs mer
”Wow vilken fantastisk bok! Birgitta tillhör en av mina favoritförfatta...”Läs mer
”En realistisk och kärleksfull berättelse med ett persongalleri som kän...”Läs mer
”Intrigen fängslar från början till slut trots många förgreningar. Det ...”Läs mer
”Thunberg Schunkes kriminalromaner är alltid ambitiösa med intriger som...”Läs mer
”Rappt och trovärdigt berättat om en tragisk verklighet som snart ingen...”Läs mer
”Detta är en gripande skildring om det sociala arvet, barnlängtan, hopp...”Läs mer
”Vilken underbart charmig brittisk feelgoodroman! Den är fylld av humor...”Läs mer
”Intressant och angelägen läsning är det, för än finns förhållanden att...”Läs mer
”Idag Dör Alla Gudar av Mattias Leivinger och Johannes Pinter är en spä...”Läs mer
”Emma Hamberg kan konsten att peppa sina läsare; hennes berättelse är...”Läs mer
”Caféet som aldrig sover tog mig med storm, för nu när boken...”Läs mer
”...kapitel för kapitel skruvas spänningen upp och till slut är jag hel...”Läs mer
”Jag inser att det som gjort djupast avtryck i minnet är beskrivningarn...”Läs mer
”Hans röst i etern följer med in i hans böcker, där hans...”Läs mer
”En gripande berättelse av en debutant som jag ser fram emot att...”Läs mer
”Starkt och osentimentalt om kvinnor som bär både skam och armod och om...”Läs mer
”Vi som inte identifierar oss som språkpoliser, men som ständigt möter ...”Läs mer
”Ebervalls och Samuelsons skildring av fyrtiotalets Stockholm och Köpen...”Läs mer
”Jonas Jonasson skriver skrönor som är njutbara att läsa. ... Skrönor t...”Läs mer
”Jan Guillou har slutfört ett imponerande verk. 1900-talet har fått sin...”Läs mer
”Det finns flera anledningar att sluka Johan Erlandssons bok om Maj Wah...”Läs mer
”Jag skrattade högt åt den här boken! ... Lärarinnan är en välskriven m...”Läs mer

Krönika om St Petersburg, Expressen januari 2007

Kaoset började redan i den ryska tullen.
Införselpapprerna hade fel serienummer på ett av batterierna, vilket gjorde att tv-teamet blev stående i ingenmansland i två dygn. Jag, som kom flygande några dagar senare, smugglade i stället med mig nya. (Vad som hänt om jag åkt fast vill jag verkligen inte tänka på.)
Vi etablerade kontakt med härbärgen och dagcenter och shelters och hjälporganisationer och socialarbetare, och sedan skulle vi börja filma. Vårt uppdrag var att skildra gatubarnens liv i Sankt Petersburg, Rysslands andra stad som ligger på andra sidan Östersjön – 50 minuters flygresa från Stockholm. Inspelningen kom att bli något av det svåraste jag gjort.
Att barnen skulle vara krångliga att intervjua – det visste vi. Jag har träffat gatubarn över hela världen och vet hur oberäkneliga och trasiga de brukar vara. De vänder ofta på dygnet och sover halva dagarna. När de vaknar, framåt lunch, är bästa chansen att prata med dem. Alla gatubarn tar droger, och frampå eftermiddagen är de oftast så höga att det inte går att få något vettigt ur dem. På kvällarna är de på jakt efter något att äta och någonstans att sova, och då har de inte tid med reportrar.
De ryska gatubarnen uppfyllde alla de här förväntningarna, och dessutom ett par till. Många av dem, vissa studier säger de flesta, är intravenösa missbrukare. De injicerar alla kemikalier de kan komma över, från hemkokt heroin till näsdroppar. För att få i sig substanserna delar de på skitiga sprutor. Praktiskt taget alla är därför smittade av hiv.
Alla ryska gatubarn är dessutom på flykt undan myndigheterna. De har rymt från institutioner och barnhem där de utsatts för misshandel och övergrepp. Jeanna bodde exempelvis på ett barnhem där föreståndaren satt i system att sälja småflickor till pedofiler. När det blev hennes tur att ”adopteras” så rymde hon till gatan. Hon tillhörde fåtalet vi träffade som inte drogade.
Dimas mamma blev ihjälhuggen hemma i köket för att mördarna skulle få nycklarna till hennes bil. Då var Dima elva. Han tog sig till S:t Petersburg för att leta rätt på sin pappa. I dag är han 16 och har hiv.
De här barnen bor i källare och på iskalla vindar. Kolja, som påstår att han är 14 men ser ut som 10, tvekar länge om han ska visa oss sin ”bostad”.
– Jag får inte, säger han. Sådan är gatans lag. Ingen vuxen får veta var vi bor. Dessutom skulle ni inte komma in. Ni ryms inte. Hålet är för litet. (Barnen var således extremt misstänksamma och oberäkneliga. Vi kunde, exempelvis, aldrig sätta på dem en liten bärbar mikrofon, eftersom de när som helst kunde springa i väg med den.)
Till slut släpptes vi in i ett utdömt hus mitt i stan där ett tjugotal gatubarn bor i smyg på vinden. Delar av golvet på andra våningen hade rasat in, barnen hade lagt träbitar som gångbroar över hålen. Det var det äckligaste hus jag nånsin sett. Varenda ruta var trasig. Soporna låg i drivor överallt. Det stank av urin. Avföring låg i högar längs väggarna. Hela golvet var täckt av begagnade kanyler, av tusentals spetsiga sprutor, de knastrade under fötterna när jag gick. Vad gör jag om jag känner ett stick i foten? Tanken var självisk och utan proportion i sammanhanget, men den gick inte att skjuta undan.
Vad gör jag om jag känner ett stick i foten?
På en trasig bäddmadrass intervjuade jag Jeanna.
Vid ett utslaget fönster talade jag med Svetlana, en hivsmittad tonårsmamma som bott med sitt spädbarn i det rum vi stod i. Läkarna har gett henne fem år att leva.
Till slut fick vår stackars tolk nog. Söta begåvade Yelena från S:t Petersburg gick i baklås och vägrade gå in i huset igen, hon vägrade möta fler gatubarn, hon klarade det inte.
Över en miljon ryssar är smittade av hiv i dag, och viruset sprids lavinartat. Ryssland är det land i världen där smittan sprids allra snabbast. 80 procent av de sjuka är barn eller riktigt unga.
Situationen är inte på något sätt hopplös, spridningen kan stoppas – men det går inte av sig självt, och det börjar bli riktigt bråttom.
Under tre år bedriver Unicef en global kampanj för att få människor att förstå att det är barn som är den nya riskgruppen för hiv och aids. Därför gjorde vi den här filmen. Den visas klockan nio i morgon kväll i TV4.

Prenumerera på Piratförlagets nyhetsbrev!

De senaste nyheterna om våra böcker och författare. Tips på evenemang och aktiviteter.