Följ oss på sociala medier:
”Boken kallas en psykologisk thriller och är oerhört lättläst, med ett ...”Läs mer
”En riktigt bra berättelse om ett verkligt livsöde som är mer fascinera...”Läs mer
”När himlen faller ner är en personlig berättelse, baserad på författar...”Läs mer
”Kort och gott så är Stormskörd av Mattias Leivinger och Johannes Pinte...”Läs mer
”Samtidsfrågor i ruggig bladvändare.”Läs mer
”Det här är en klassiker ... om man verkligen vill lära sig...”Läs mer
”Lövestams tredje bok i serien om grammatik är likt de andra skriven på...”Läs mer
”Marie-Louise Ekmans pregnanta noteringar har en poetisk kvalitet som s...”Läs mer
”Deckardrottningar finns i överflöd, men inte många kan skriva storslag...”Läs mer
”Trovärdigt om gängkriminalitet.”Läs mer
”Samtidigt som berättelsen drar in mig och får mig engagerad så lär jag...”Läs mer
”Författaren är en fena på tidsmarkörer och detta tillsammans med bra s...”Läs mer
”Det är driv i berättelsen.”Läs mer
”Jag tyckte den var skojig. Underhållande, lättläst och, precis som inn...”Läs mer
”Det är nära till leende när man läser boken. ... Boken visar...”Läs mer
”Sweet Lolita är en stark och viktig bok ... Detta är en...”Läs mer
”Denna gång hamnar skrupellösa flyktingsmugglare och andra samtida feno...”Läs mer

Krönika om St Petersburg, Expressen januari 2007

Kaoset började redan i den ryska tullen.
Införselpapprerna hade fel serienummer på ett av batterierna, vilket gjorde att tv-teamet blev stående i ingenmansland i två dygn. Jag, som kom flygande några dagar senare, smugglade i stället med mig nya. (Vad som hänt om jag åkt fast vill jag verkligen inte tänka på.)
Vi etablerade kontakt med härbärgen och dagcenter och shelters och hjälporganisationer och socialarbetare, och sedan skulle vi börja filma. Vårt uppdrag var att skildra gatubarnens liv i Sankt Petersburg, Rysslands andra stad som ligger på andra sidan Östersjön – 50 minuters flygresa från Stockholm. Inspelningen kom att bli något av det svåraste jag gjort.
Att barnen skulle vara krångliga att intervjua – det visste vi. Jag har träffat gatubarn över hela världen och vet hur oberäkneliga och trasiga de brukar vara. De vänder ofta på dygnet och sover halva dagarna. När de vaknar, framåt lunch, är bästa chansen att prata med dem. Alla gatubarn tar droger, och frampå eftermiddagen är de oftast så höga att det inte går att få något vettigt ur dem. På kvällarna är de på jakt efter något att äta och någonstans att sova, och då har de inte tid med reportrar.
De ryska gatubarnen uppfyllde alla de här förväntningarna, och dessutom ett par till. Många av dem, vissa studier säger de flesta, är intravenösa missbrukare. De injicerar alla kemikalier de kan komma över, från hemkokt heroin till näsdroppar. För att få i sig substanserna delar de på skitiga sprutor. Praktiskt taget alla är därför smittade av hiv.
Alla ryska gatubarn är dessutom på flykt undan myndigheterna. De har rymt från institutioner och barnhem där de utsatts för misshandel och övergrepp. Jeanna bodde exempelvis på ett barnhem där föreståndaren satt i system att sälja småflickor till pedofiler. När det blev hennes tur att ”adopteras” så rymde hon till gatan. Hon tillhörde fåtalet vi träffade som inte drogade.
Dimas mamma blev ihjälhuggen hemma i köket för att mördarna skulle få nycklarna till hennes bil. Då var Dima elva. Han tog sig till S:t Petersburg för att leta rätt på sin pappa. I dag är han 16 och har hiv.
De här barnen bor i källare och på iskalla vindar. Kolja, som påstår att han är 14 men ser ut som 10, tvekar länge om han ska visa oss sin ”bostad”.
– Jag får inte, säger han. Sådan är gatans lag. Ingen vuxen får veta var vi bor. Dessutom skulle ni inte komma in. Ni ryms inte. Hålet är för litet. (Barnen var således extremt misstänksamma och oberäkneliga. Vi kunde, exempelvis, aldrig sätta på dem en liten bärbar mikrofon, eftersom de när som helst kunde springa i väg med den.)
Till slut släpptes vi in i ett utdömt hus mitt i stan där ett tjugotal gatubarn bor i smyg på vinden. Delar av golvet på andra våningen hade rasat in, barnen hade lagt träbitar som gångbroar över hålen. Det var det äckligaste hus jag nånsin sett. Varenda ruta var trasig. Soporna låg i drivor överallt. Det stank av urin. Avföring låg i högar längs väggarna. Hela golvet var täckt av begagnade kanyler, av tusentals spetsiga sprutor, de knastrade under fötterna när jag gick. Vad gör jag om jag känner ett stick i foten? Tanken var självisk och utan proportion i sammanhanget, men den gick inte att skjuta undan.
Vad gör jag om jag känner ett stick i foten?
På en trasig bäddmadrass intervjuade jag Jeanna.
Vid ett utslaget fönster talade jag med Svetlana, en hivsmittad tonårsmamma som bott med sitt spädbarn i det rum vi stod i. Läkarna har gett henne fem år att leva.
Till slut fick vår stackars tolk nog. Söta begåvade Yelena från S:t Petersburg gick i baklås och vägrade gå in i huset igen, hon vägrade möta fler gatubarn, hon klarade det inte.
Över en miljon ryssar är smittade av hiv i dag, och viruset sprids lavinartat. Ryssland är det land i världen där smittan sprids allra snabbast. 80 procent av de sjuka är barn eller riktigt unga.
Situationen är inte på något sätt hopplös, spridningen kan stoppas – men det går inte av sig självt, och det börjar bli riktigt bråttom.
Under tre år bedriver Unicef en global kampanj för att få människor att förstå att det är barn som är den nya riskgruppen för hiv och aids. Därför gjorde vi den här filmen. Den visas klockan nio i morgon kväll i TV4.