Anne bakfull

Borttaget material ur ”Den röda vargen” av Liza Marklund

Lizas kommentar:
Den här texten var tänkt att utgöra början på kapitel 10. Den första versionen var ännu längre, det här är en kortad variant. Skälet att jag strök den är att den blev för lik en del andra scener där Anne vinglat omkring. Händelseförloppet blev dessutom mer dynamiskt när faktauppgifterna spreds ut i resten av kapitlet.

Anne Snapphane knöt åt skärpet till morgonrocken innan hon böjde sig ner och drog på sig gummistövlarna. När hon rätade på ryggen snurrade det till i hennes skalle så att hon blev tvungen att ta tag i tamburmajoren för att inte ramla.
Bara blodtrycksfall, tänkte hon och svalde sitt illamående, trängde snabbt undan skuldkänslorna.
Miranda var inte hos henne och det fanns ingen anledning att bromsa. Hon kunde börja drick vin redan på eftermiddagen, vara ute hela natten och ändå unna sig en sängfösare när hon kom hem.
Alla dricker, tänkte hon ostrukturerat, och jag vet hur mycket jag tål.
Hon vräkte upp dörren och stapplade ut i kylan efter morgontidningen, vassa vindar svepte upp mellan hennes ben. Uppfarten var oskottad och hal, hon fäktade med armarna för att hålla balansen. Brevlådan hade frusit till, hon bankade på den med handflatan så att hon gjorde sig illa, fick böja sig ner efter en sten och slå upp den. När hon halade fram tidningen fick hon en stark och ogripbar förnimmelse av att vara iakttagen, hon snurrade runt och stirrade upp mot huset, det var säkert snuskgubben hon hyrde av som gömde sig bakom någon gardin och hoppades att hennes morgonrock skulle flyga upp. Hon gjorde en obscen gest mot hans köksfönster och stapplade tillbaka med alla söndagsdelarna.
Fy fan var jag mår dåligt, tänkte hon och blundade mot väggarna som gungade i trappan.
Hon slängde tidningen på köksbordet och gick ut i badrummet för att ta ett gäng Panodil, alla bakfyllors bästa vän. Svalde dem med vatten ur det tandkrämsrandiga plastglaset som alltid stod och skräpade på tvättstället.
Hon andades och lade den ljumma plasten mot pannan.
Det var så jävla tyst. Tomheten ekade mellan väggarna, bara gubbtjyvens Godmorgon världen som sipprade genom bjälklaget från undervåningen.
Vad som helst, tänkte hon. Vad som helst, bara inte det här.
En drink. Bara en liten.
Nej, fan heller, inga återställare. Bär din ångest som en kvinna.
Hon fnittrade till, ställde bort glaset och gick tillbaka till köket. Satte sig på en pinnstol och höll på att missa den, stoljävel. Drog till sig tidningen och försökte fokusera blicken, hostade lite och fångade kulturministerns förvirrade blick.
”Björnlund ändrar villkor för digital sändningsrätt”.
– Vad fan? sa hon högt.
Fina morgontidningen kunde avslöja att kulturdepartementet hade gjort ett tillägg i lagförslaget kring förändringarna av den digitala sändningsrätten.
Hon läste hela artikeln från början till slut, därefter läste hon den en gång till.
Sedan gick hon ut i badrummet och kräktes.