Följ oss på sociala medier:
”Romanen dröjer sig kvar i det som gör ont, men har även...”Läs mer
”Sophie var en viktig röst i kampen för kvinnors frigörelse...”Läs mer
”Boken är välskriven och lättläst med ett språk som flyter fint. En ep...”Läs mer
”Vilken dramatik Birgitta Bergin skapar på det lilla skäret, man hör vi...”Läs mer
”Detta är en mysig och charmig roman om familjeband, sorg, goda minnen,...”Läs mer
”Jag borde inte ha blivit förvånad med tanke på hennes poetiska, vackra...”Läs mer
”Berättelsen om det journalistiska arbetet att avslöja IB och det polit...”Läs mer
”Spännande, lättläst, rolig, intelligent spänningsroman ... I del två h...”Läs mer
”Det är en mycket spännande bladvändare i samma klass som Unni Lindells...”Läs mer
”Malin Haawind tecknar ett säkert porträtt av miljön, mellan raderna hö...”Läs mer
”Liza Marklund i sitt esse.”Läs mer
”En roman vars första mening är "Min terapeuts samtalsrum är också henn...”Läs mer
”En spännande, lärorik roman... Betyg 4, Mycket bra”Läs mer
”Det blir kriminellt spännande när ett värdefullt manuskript försvinner...”Läs mer
”Varmt, hjärteknipande och med en gåta som gör läsningen till en riktig...”Läs mer
”Lisa Bjerre och Susan Casserfelt hittar rätt med mycket i boken. Karak...”Läs mer
”Thunberg Schunke lyckas åter förmedla en intressant och skrämmande ber...”Läs mer
”Det är lågmält beskrivet, med en stor portion humor där även det allva...”Läs mer
”Hem till Appleby Farm är charmig och livsbejakande, människorna på gå...”Läs mer
”Tredje Monikaboken är om möjligt ännu bättre än de två tidigare. Perfe...”Läs mer
”Det är humoristiskt och välskrivet på Emma Hambergs eget livsbejakande...”Läs mer
”... extremt spännande och välskriven. ... Totalt sett visar ändå boken...”Läs mer
” ....debutdeckare med en intressant story om hemligheter och trauman. ...”Läs mer
”Författaren beskriver trions liv på ett medryckande och genomarbetat v...”Läs mer
”Actionfylld militärthriller med internationell atmosfär. Det är verkli...”Läs mer
”Jagformen har gjort Jan Guillou gott. Riktigt gott. ... Guillous som a...”Läs mer
”Härlig spänningsroman med en sympatisk medelålders hjältinna och många...”Läs mer
”... en övertygande comeback. Miljöskildringen imponerar, liksom gestal...”Läs mer
”Emma Hamberg kan konsten att peppa sina läsare; hennes berättelse är...”Läs mer

Anne på jobbet

 

Borttaget material ur ”Den röda vargen” av Liza Marklund

Lizas kommentar:
Den här scenen tog jag bort eftersom den inte hade tillräcklig närvaro och blev lite tjatig. Den information som packats in här, och som krävdes för begripligheten, finns i stället med i andra delar av boken.

Anne Snapphane lutade sig tillbaka i sin sprillans nya Operativ kontorsstol från Ikea och lade upp fötterna på skrivbordet Prioritet. Arbetslampan Mil spred ett osäkert ljus över kladdpappren hon släppt ifrån sig på bordsskivan.
Presskonferensen hade gått ganska bra, åtminstone kändes det så. De journalister som orkat släpa sig ut till Tv Scandinavias halvfärdiga lokaler i Axelsberg hade varit pålästa, intresserade och inte överjävligt kritiska. Det var ju inte Rapport och Aktuellt som kommit rusande direkt, den digniteten hade inte hennes nya jobb, men såvitt hon kunnat uppfatta hade alla de stora branschtidningarna varit på plats, flera av finansblaskorna, fackpressen vars medlemmar kunde vara berörda, och så en klunga mer eller mindre professionella frilansare som jobbade på spek.
Hon andades ut, kände hur trött hon var. Den molande, malande huvudvärken ville aldrig riktigt ge sig, yrseln kom och gick.
Stress, hade doktorn sagt och låtit tröttare än hon, fast man fick kanske förstå honom. Anne hade gått hos doktor Olsson i nästan tio år med alla symptom som kunde uppbringas i den medicinska litteraturen, och så här långt hade hon behövt antibiotika två gånger. En gång fick hon hostmedicin också, och när hon läste innehållsförteckningen och upptäckte att den innehöll morfin trodde hon att hon blivit narkoman.
Jag har åtminstone sjukdomsinsikt, tänkte hon. Jag vet att jag är hypokondriker. Själva fan att det inte hjälper mot huvudvärken.
Hon hade nästan slumrat till när den alldeles dagsfärska telefonen ringde.
– Hallå? sa hon förvirrat, osäker på om hon själv hade fått reda på sitt nya nummer.
– Jaha, sa en torr och manlig stämma, jag söker programchefen.
– Speaking, sa Anne Snapphane.
– För Tv Scandinavia, förtydligade rösten.
– Det är jag, Anne Snapphane heter jag, kan jag hjälpa till med något? sa hon och kände sig som i Via Direkt.
Det var tyst i luren en stund.
– Hallå? sa Anne.
Den torra rösten harklade sig.
– Jag hade fått uppfattningen att… nåja. Jag hade inte möjlighet att komma till presskonferensen så jag tänkte ställa lite frågor så här i stället.
– Från vilken tidning ringde du, sa du?
Han nämnde namnet på en kundtidskrift som spreds till vissa abonnenter i kabel-tv-träsket. Anne tittade på klockan, suckade ljudlöst.
– Vad vill du veta?
– Vilka ägare har Tv Scandinavia?
Jeezez, tänkte hon.
– Har du inte fått vårt pressmaterial? frågade hon med tillkämpad artighet. Om inte, så kan du hämta det på vår hemsida på internet, www….
– Nu frågar jag dig, sa gubben ilsket. Vet du inte vilka ägare du har?
Lugn och fin, tänkte hon, det är bara ett pucko, ett vanliga jävla pucko.
– Tv Scandinavia ägs av ett konsortium av amerikanska investerare som alla har mångårig erfarenhet av att äga och driva tv-stationer, rabblade hon med illa dold irritation. Vi kommer att sända i det digitala marknätet över Finland, Danmark, Norge och Sverige, med huvudkontor och studio här i Stockholm.
– Finns det inte nog med folk som vill titta på tv i Amerika längre? sa gnällgubben.
Hon drog ett avslappnande andetag.
– Ägarna har gjort bedömningen att de skandinaviska länderna plus Finland, som tillsammans alltså har samma publikunderlag motsvarade en tiondel av USA, har en outnyttjad tv-potential.
– Vilken kabel-operatör har ni avtal med?
– Vi kommer att nå alla invånare i hela Norden utom Island, det är själva poängen med kanalen. Därför kommer vi inte att behöva ligga på någon särskild satellit. Vi kommer att nå samma tittare som de statliga kanalerna, via det digitala marknätet.
– Har ni fått regeringens godkännande?
– Det kommer en proposition från kulturdepartementet i januari, känner du till det? sa Anne lent. Där kommer kulturministern att förslå att det digitala marknätet får samma konkurrensvillkor som resten av marknaden, så det blir Post- och telestyrelsen som delar ut licenserna till dem som uppfyller sändningsvillkoren.
Karln måste ljuga, tänkte hon. Han kan inte jobba på den där tidningen. Det finns inte en journalist som bevakar tv-branschen som inte känner till förändringarna kring digital-tv:s sändningsrättigheter.
– Ja, för vi blev lite förvånade här, sa mannen, för vi har inte fört några förhandlingar med något amerikanskt tv-bolag.
Antingen är han korkad eller extremt arrogant, besölt hon.
– Det kommer inte att bli aktuellt heller, sa hon överartigt. För övrigt har bolaget sitt säte i Stockholm, men ägarna är från USA. Var det något annat?
– Nej tack, det var bara det.
Han lade på, hon blev sittande med luren i handen. Var det sådant här hon skulle pyssla med som programansvarig på kanalen? Förklara saker för idioter som inte orkade läsa innantill?
Hon lade ner luren, sköt undan telefonen. Det blev en repa på det nya skrivbordet. Hon sträckte sig fram, släckte sin lampa, fick syn på sin egen spegelbild i fönstret. Går jag iland med det här? Har jag förmågan att entusiasmera? Är jag omdömesgill?
En sak var säker, det var inte tyngden i hennes möblemang som skulle dra annonsörer till kanalen.
Hon reste sig upp, sköt tillbaka stolen under skrivbordet, drog på sig jackan. Vände bort blicken från den ensamma kvinna i fönstret, visste inte vart hon skulle gå. Miranda var hos Mehmet hela veckan.
Ett glas vin, tänkte hon, bara ett, i någon trevlig bar på vägen hem. Så somnar jag lite lättare.