Den största rädslan – Nobels testamente
Till: Andrietta Ahlsell
Så övergiven han är, så rastlös och utlämnad! Ett decennium före sin bortgång skriver Alfred Nobel till Sofie Hess:
När man vid 54 års ålder är lämnad ensam i världen och en avlönad betjänt är den ende som visar någon vänlighet, då kommer de dystraste tankarna
Hans största rädsla är inte döden, utan den ensamma vandringen dit: att ligga bortglömd på dödsbädden.
Och han bekymrar sig för sin begravning, vad som ska hända sen. Han vill absolut inte grävas ner i jorden!
Till sin bror Robert skriver han:
Även förbränning tyckes mig vara för långsam. Jag vill bli doppad i het svavelsyra. Då är hela bestyret gjort på en minut
Han har vänner, jodå, fast de är ofta hans anställda. Han har släktingar, javisst, men de arbetar också i hans bolag. Sofie Hess har gift sig med en ryttmästare Kapy von Kapivar (nu skriver både hon och maken och ber om mera kontanter).
Två vänner har han i England, Frederic Abel och James Dewar. De arbetar i hans engelska bolag och Alfred är generös, han ger dem grundligt betalt.
Men så underrättas han om ett nytt patent, någon har i England registrerat en uppfinning som är identisk med hans egen ballistit:
Någon har stulit hans arbete.
Det är Frederic Abel och James Dewar.
Alfred vägrar tro att det är sant! Han vägrar! Och han vägrar processa mot dem, inte mot sina vänner, men han har inget val. Processen mal på i åratal och den slutar med att Alfred förlorar.
Då har han bara året kvar att leva.
Den 7 december år 1896 sitter han vid skrivbordet i sin villa i italienska San Remo och skriver brev, alltid dessa brev! Nu kommenterar han en sändning krutprover från Bofors, de äro särdeles vackra, och då händer det, då händer det, han sjunker ihop, han sjunker ihop.
Ingen av hans vänner finns i närheten, inga släktingar eller medarbetare. Tjänstefolk bär upp honom till sovrummet, en italiensk läkare konstaterar en kraftig hjärnblödning.
Alfred försöker prata. Han talar med sin betjänt men minnet är skadat: han, kosmopoliten som uttryckt sig obehindrat på ryska, franska, engelska, tyska, minns nu bara sin barndoms svenska.
Han lever tre dagar till.
Tre dagar ligger han förlamad i sin säng och försöker berätta.
Ett ord förstår tjänstefolket: ett enda – telegram.
Så de skickar bud efter medarbetarna långt borta i Sverige men de hinner inte fram.
Och så dör han, klockan två på natten mot den 10 december, på exakt det sätt han fruktat mest: helt ensam, utan någon som förstår hans sista ord.