Följ oss på sociala medier:
”Författaren är väl insatt i tidsandan och kvinnohistorien. Mönstret le...”Läs mer
”Sara Lövestam är en gudabenådad ciceron i vårt svenska språk, och tack...”Läs mer
”Romandebutanten Moa Gammel Ginsburg lånar Hjalmar Söderbergs hundra år...”Läs mer
” Författaren behärskar sitt hantverk. ... Jonasson låter sina skrönor ...”Läs mer
”Återigen har författar- och advokatparet skrivit en roman om händelser...”Läs mer
”Jan Guillou går hur som helst lyckligt i mål med sin uppgift....”Läs mer
”Det är verkligen rappt berättat och det märks att författaren inte vil...”Läs mer
”Johan Erlandsson, till vardags journalist på Kommunalarbetaren, har gj...”Läs mer
”Oerhört spännande hela vägen in i mål.”Läs mer
”Min alltför vackra syster är i likhet med Historien om en anständig fa...”Läs mer
”Att gestalta troll trovärdigt är inte det enklaste, men de här författ...”Läs mer
”Boken Lärarinnan är både allvarlig och rolig. Och den är både tankeväc...”Läs mer
”Patos. Det är drivet och limmet i "De rättslösa". ... De rättslösa dra...”Läs mer
”Personligt och berörande. Inspirerande!”Läs mer
”Den är jättehärlig … Solstolsläsning! … det är lite feelgood, den bjud...”Läs mer
”Det är välformulerat och vasst, men också plågsamt och ibland nästan o...”Läs mer
”"Drönaren" har utsetts till Norges bästa kriminalroman 2019 och det ha...”Läs mer
”I år skulle den brittiska deckardrottningen ha fyllt 130 år. Kristina ...”Läs mer
”Intressant! … Lärorikt. Och en mycket viktig bok för att förstå högerp...”Läs mer

I dödens skugga – Nobels testamente

Ämne: I dödens skugga
Till: Andrietta Ahlsell

Emil, Emil, den yngste och den blondaste av bröderna Nobel, han som dansar och skrattar mest.
Så Alfred älskar honom.
Emil, som precis tagit studentexamen i Uppsala, Emil, som ser fram emot att fortsätta sina studier vid Teknologiska Institutet, Emil, som vill bli som storebror, som vill bli som Alfred.
På sin lediga tid hjälper han storebror med arbetet, åh, så han arbetar – och han är duktig! Han blir så skicklig att han får ansvara för tillverkningen av nitroglycerinet som ska användas för anläggandet av Norra stambanan, den nya järnvägen, en del av den nya tiden.
Det är lördag morgon den 3 september år 1864, han står ute på den inhägnade planen framför Alfreds laboratorium och renar glycerin tillsammans med C E Hertzman, studiekamraten, man kan nästan höra deras röster i den klara luften, en föraning av höst i vinden.
Kanske Alfred hör dem. Kanske storebror lyssnar till deras skratt och prat där han står vid sitt öppna fönster på bottenvåningen i huvudbyggnaden och samtalar med ingenjör Blom.
Och så, klockan halv elva, Södermalm skakar, husgrunder rämnar, fönsterrutor krossas på Kungsholmen på andra sidan Riddarfjärden. Över hela huvudstaden syns en stor, gul låga, en eld som snart blir en enorm rökpelare.
Alfred träffas av tryckvågen i sitt fönster, han kastas till golvet med skador i ansikte och huvud. En timmerman Nyman som råkar passera på gatan utanför sprängs i bitar. Trettonårige springpojken Herman Nord och nittonåriga Maria Nordqvist dödas också. Kropparna efter Emil och kamraten Hertzman är så illa tilltygade att man från början inte kan säkerställa hur många människor som dött.
Förödelsen på laboratorieområdet är monumental, fundamental. Posttidningen skriver lakoniskt: ”Av fabriken återstod inget annat än några nedsvärtade spillror, kringkastade hit och dit. I alla de närliggande husen och även å dem som voro belägna på andra sidan sundet, voro icke allenast alla rutorna bortsprängda utan även fönsterkarmar och taklister.”
Stockholmarna talar om den Nobelska smällen i flera årtionden.
Alfred själv går till arbetet dagen därpå.
Han talar aldrig om olyckan. Han skriver hundratals brev, men han berör den aldrig.
Och han gifter sig aldrig. Han får aldrig några barn. Han skänker sitt livsverk till dem som för mänskligheten vidare genom fred, uppfinningar och litteratur.
I sin korrespondens beskriver han sin stora ensamhet, sin djupa känsla av meningslöshet, sin förtärande rastlöshet.
Aldrig hemma, alltid på väg.