I dödens skugga – Nobels testamente
Till: Andrietta Ahlsell
Emil, Emil, den yngste och den blondaste av bröderna Nobel, han som dansar och skrattar mest.
Så Alfred älskar honom.
Emil, som precis tagit studentexamen i Uppsala, Emil, som ser fram emot att fortsätta sina studier vid Teknologiska Institutet, Emil, som vill bli som storebror, som vill bli som Alfred.
På sin lediga tid hjälper han storebror med arbetet, åh, så han arbetar – och han är duktig! Han blir så skicklig att han får ansvara för tillverkningen av nitroglycerinet som ska användas för anläggandet av Norra stambanan, den nya järnvägen, en del av den nya tiden.
Det är lördag morgon den 3 september år 1864, han står ute på den inhägnade planen framför Alfreds laboratorium och renar glycerin tillsammans med C E Hertzman, studiekamraten, man kan nästan höra deras röster i den klara luften, en föraning av höst i vinden.
Kanske Alfred hör dem. Kanske storebror lyssnar till deras skratt och prat där han står vid sitt öppna fönster på bottenvåningen i huvudbyggnaden och samtalar med ingenjör Blom.
Och så, klockan halv elva, Södermalm skakar, husgrunder rämnar, fönsterrutor krossas på Kungsholmen på andra sidan Riddarfjärden. Över hela huvudstaden syns en stor, gul låga, en eld som snart blir en enorm rökpelare.
Alfred träffas av tryckvågen i sitt fönster, han kastas till golvet med skador i ansikte och huvud. En timmerman Nyman som råkar passera på gatan utanför sprängs i bitar. Trettonårige springpojken Herman Nord och nittonåriga Maria Nordqvist dödas också. Kropparna efter Emil och kamraten Hertzman är så illa tilltygade att man från början inte kan säkerställa hur många människor som dött.
Förödelsen på laboratorieområdet är monumental, fundamental. Posttidningen skriver lakoniskt: ”Av fabriken återstod inget annat än några nedsvärtade spillror, kringkastade hit och dit. I alla de närliggande husen och även å dem som voro belägna på andra sidan sundet, voro icke allenast alla rutorna bortsprängda utan även fönsterkarmar och taklister.”
Stockholmarna talar om den Nobelska smällen i flera årtionden.
Alfred själv går till arbetet dagen därpå.
Han talar aldrig om olyckan. Han skriver hundratals brev, men han berör den aldrig.
Och han gifter sig aldrig. Han får aldrig några barn. Han skänker sitt livsverk till dem som för mänskligheten vidare genom fred, uppfinningar och litteratur.
I sin korrespondens beskriver han sin stora ensamhet, sin djupa känsla av meningslöshet, sin förtärande rastlöshet.
Aldrig hemma, alltid på väg.