Kärlekens pris – Nobels testamente
Till: Andrietta Ahlsell
Bertha Kinsky kommer till Paris i början av maj 1876 för att bli Alfreds sekreterare. Hon är trettiotvå år gammal då de träffas, österrikisk grevinna, hon är vacker, ogift, oerhört intelligent – och mycket fattig.
De träffas vid morgontåget och tar Alfreds droska till frukostbordet på Grand Hotel. Bertha, som så småningom blir internationellt erkänd författare, skriver om färden: Solstrålarna lekte med Rond Points skimrande springbrunnar och kom de otaliga ekipagens lyktor och seldon att gnistra.
De talar om världen och människorna, om dagsaktuella och eviga problem, Alfred kan till och med berätta om sina experiment och hon förstår. De talar om konsten och livet, och de talar om freden.
Alfred är bekymrad över vad hans uppfinningar kan ställa till med, han är ingen våldsam man, tvärtom! Han inser att krigskonsten befinner sig i ett begynnelsestadium, att kapprustningen står för dörren. Hans slutsats är många årtionden före sin tid: När förstörelsevapnen en gång nått sin fulländning kommer avskräckningsmomentet att vara sådant att folket tvingas att leva i fred med varandra.
En vecka får de tillsammans. En vecka på Grand Hotel i Paris.
Alfred har hittat något han aldrig återfinner. Han inser det nästan genast, att detta är unikt, här är hon! och han frågar henne uppriktigt: Är hennes hjärta ledigt?
Hon svarar sanningsenligt: Det finns en man, en ung adelsman, som hon inte får gifta sig med. Hon är för fattig och för gammal, men hennes hjärta är hans.
Och Alfred reser, han lämnar Grand Hotel i Paris och när han kommer tillbaka är hon borta. Hon har sålt sitt sista diamanthalsband och betalat hotellräkningarna för pengarna.
Tillsammans med den unge mannen har hon flytt till Ryssland. Hon gifter sig med Arthur von Suttner den 12 juni 1876 och tillbringar nio år i exil, de bor bland Kaukasus berg i något som kallas Mingrelien. Hon blir författare och fredsaktivist, men hon glömmer aldrig. Bertha behåller kontakten med Alfred Nobel resten av hans liv, men nästan enbart per brev. De ses någon enstaka gång efter sommaren 1876, den förfärliga sommaren 1876.
Alfred, Alfred, så han vankar i sin våning i Paris! Så han sörjer i sitt stora hus på Avenue Malakoff, så plågsamt erinrad om tomrummet i sitt liv. Sommaren 1876, då han famlar i blindo, värre än någonsin förr, då sträcker han ut sin hand och där står en ung kvinna i en blomsteraffär i Baden bei Wien. Hon heter Sofie Hess, hon är ung (bara tjugo år), hon är föräldralös och ensam (precis som han), hon är söt och hon påminner ytligt om Bertha.
Kanske kan hon bli som hon. Kanske kan Alfred göra Sofie till en dam av värld. Kanske kan hon bli en grevinna med förmåga att diskutera livets stora frågor.
Så Alfred försöker! Så han sliter! Han undervisar, informerar, utrustar. Kanske älskar han, för han ger Sofie en villa i Ischl och en stor våning i Paris (inte långt från hans egen), eller så äger han bara, han köper det han inte kan få.
Men Sofie är inte så ung. Hon är inte tjugo, hon är nästan trettio. Hon är inte föräldralös, hennes far Heinrich lever. Hon är bara ensam, ensam i sin stora våning i Paris på Avenue dEylau, ensam och uttråkad.
Alfred är så trist. Han bara kräver och kräver. Han reser runt bland sina fabriker och skriver låååånga brev, de handlar om projekt och experiment och rättstvister och dynamitbolag och Sofie gäspar, hon svarar med sin barnsliga handstil med att berätta skvaller och be om mera pengar.
Käraste Alfred, när inser du att du är lurad?
När du får veta att pappa Heinrich lever? När Sofie återvänder till Wien och kallar sig Fru Nobel? När hon erkänner att hon väntar barn med en annan?
Hennes koketta tiggeri ekar genom decennierna:
Min käre Alfred!
Jag har inte hört någonting från dig på länge. Dessutom är jag mycket bekymrad för jag själv är mycket dålig och har ingen ro
Jag har inga pengar att leva på och måste idag pantsätta min sista brosch. Så svårt som nu har jag aldrig haft det. Jag är alldeles förtvivlad. Och det stackars barnet – vilket öde skall det gå till mötes?
Dig hälsar och kysser innerligt Din
Sofie
Vad tänker han, industrimagnaten, när han läser texten med de runda, stora bokstäverna? Vilka strängar slår hon an, flickan som aldrig blev dam? Vad är det i hennes inställsamma ton som får honom att skicka pengar, igen och igen och igen?
Alfred, Alfred, varför låter du dig utnyttjas?
Min käre Alfred!
Jag kan inte hitta någon våning då alla är för dyra
Jag är förtvivlad. Det är deprimerande att på vintern bo med ett litet barn i ett kallt hotellrum och få usel mat
Kan jag få tillstånd att använda ditt efternamn? Kan du skicka lite kontanter? Du är ju allt här i världen för mig.
Nu får du hjärtliga kyssar
från din evigt älskade
Sofie
Tre miljoner kronor. Så mycket skickar han, varje år: motsvarande tre miljoner kronor!
Så förfärligt utsvulten han måste ha varit, så fullständigt ensam och övergiven.
Så dyrt han betalar, och så lite han får.