Nobels livsöden – Nobels testamente (2004)
Ämne: Nobels testamente
Till: Andrietta AhlsellDen människa som upptar Alfred Nobels tankar allra mest under hans sista levnadsår har själv varit död i nästan 300 år:
Beatrice Cenci.
Projektet Nemesis fullbordar Alfred Nobels livscirkel.
Han är född till poet. Är det något han vet så är det detta.
Ni säger att jag är en gåta, skriver han i tonåren, en 425 rader lång dikt om Paris och kärleken. Han skapar andra dikter, många dikter, Tankar om natten, han påbörjar romanen Systrarna.
Han är sjutton år gammal när fadern Immanuel inser att Alfreds författarambitioner – ve och fasa! – är fullkomligt genuina.
De bor i tsarens Ryssland, i Sankt Petersburg vid Nevas strand. Den som inte kan betala sina skulder kastas i fängelse. Faderns affärer har gått dåligt, vill Alfred se Far på fästning? Kan Alfred ta på sig detta? Eller är han beredd att axla sitt ansvar?
Alfred, Alfred, de borde inte kräva detta! Det är inte rättvist!
Men han bränner sina dikter. Han bränner dem allesammans, varenda en. Bara två finns kvar, i kopior hos andra. Systrarna är färdigställd, men romanen publiceras aldrig.
Och decennierna går. Alfred läser, han skriver brev, han samlar på sig ett enormt bibliotek. Av alla kärlekar som förblir obesvarade i Alfred Nobels liv är litteraturen en av de största.
Till sist beslutar han sig för att äntligen – äntligen! – vara sann.
Med ett drama på prosa för scenen ska Alfred, poeten, berätta sanningen om livet och döden. Som ramhandling väljer han den klassiska berättelsen om familjen Cencis tragiska öde.
Och poeten skapar en skoningslös uppgörelse med kyrkan och samhället. Redan i första scenen skriver han: Det finns ingen rättvisa varken här eller på andra sidan graven.
Förklädd till den unga Beatrice ropar han: Jag är den skändade oskuldens och den nedtrampade rättvisans hämnare.
Uppgörelsen är mycket våldsam. Den våldtagna Beatrice torterar sin far, våldtäktsmannen, till döds. Hon häller smält bly i hans öron och låter slå ut hans tänder och hela tiden njuter hon: Ah, din klagan fattas mig. Ingen musik har någonsin för mig haft så hänförande toner.
Alfred är mycket nöjd med sitt drama. Han skriver till Bertha von Suttner att han skapat ett drama på poetisk prosa och dess sceniska effekt torde vara mycket god.
Han försöker få det översatt till tyska, till norska, men lyckas inte.
I stället beslutar han att trycka verket som det är, på svenska, och han anlitar unga prästhustrun Anna Söderblom, gift med Nathan och bosatt i Paris, att läsa korrektur.
Tryckeriet ligger på Rue des Saint-Pères nummer 19.
Man stämplar korrekturet för leverans till unga frun:
Expédiée le 10 DECEMBRE 1896.
Dramat ligger klart, Alfred! Det är klart nu, den dagen du dör!
De nytryckta böckerna, poeten Alfred Nobels andliga testamente, ligger staplade i högar på pastor Nathan Söderbloms kontor på Rue de Tour des Dames No 6.
Och pastorn läser, släktingarna läser, medarbetarna läser, och man är överens.
Man vill minnas industrimagnaten, inte människan.
Man hyllar pengarna, inte skaparkraften.
Någon kritisk uppgörelse med kyrkan vill man inte ha, inte något våldsamt incestdrama, inga hårda samhällsord från graven.
Alfred, poeten, vill ingen kännas vid.
Så pastorn bränner böckerna.
Han bränner hela upplagan, utom tre exemplar som göms undan i hundra år.
Så tystar man dig, Alfred, en gång för alla.
Så luras du en sista gång.
Men det är slut med det nu.
Till: Andrietta AhlsellDen människa som upptar Alfred Nobels tankar allra mest under hans sista levnadsår har själv varit död i nästan 300 år:
Beatrice Cenci.
Projektet Nemesis fullbordar Alfred Nobels livscirkel.
Han är född till poet. Är det något han vet så är det detta.
Ni säger att jag är en gåta, skriver han i tonåren, en 425 rader lång dikt om Paris och kärleken. Han skapar andra dikter, många dikter, Tankar om natten, han påbörjar romanen Systrarna.
Han är sjutton år gammal när fadern Immanuel inser att Alfreds författarambitioner – ve och fasa! – är fullkomligt genuina.
De bor i tsarens Ryssland, i Sankt Petersburg vid Nevas strand. Den som inte kan betala sina skulder kastas i fängelse. Faderns affärer har gått dåligt, vill Alfred se Far på fästning? Kan Alfred ta på sig detta? Eller är han beredd att axla sitt ansvar?
Alfred, Alfred, de borde inte kräva detta! Det är inte rättvist!
Men han bränner sina dikter. Han bränner dem allesammans, varenda en. Bara två finns kvar, i kopior hos andra. Systrarna är färdigställd, men romanen publiceras aldrig.
Och decennierna går. Alfred läser, han skriver brev, han samlar på sig ett enormt bibliotek. Av alla kärlekar som förblir obesvarade i Alfred Nobels liv är litteraturen en av de största.
Till sist beslutar han sig för att äntligen – äntligen! – vara sann.
Med ett drama på prosa för scenen ska Alfred, poeten, berätta sanningen om livet och döden. Som ramhandling väljer han den klassiska berättelsen om familjen Cencis tragiska öde.
Och poeten skapar en skoningslös uppgörelse med kyrkan och samhället. Redan i första scenen skriver han: Det finns ingen rättvisa varken här eller på andra sidan graven.
Förklädd till den unga Beatrice ropar han: Jag är den skändade oskuldens och den nedtrampade rättvisans hämnare.
Uppgörelsen är mycket våldsam. Den våldtagna Beatrice torterar sin far, våldtäktsmannen, till döds. Hon häller smält bly i hans öron och låter slå ut hans tänder och hela tiden njuter hon: Ah, din klagan fattas mig. Ingen musik har någonsin för mig haft så hänförande toner.
Alfred är mycket nöjd med sitt drama. Han skriver till Bertha von Suttner att han skapat ett drama på poetisk prosa och dess sceniska effekt torde vara mycket god.
Han försöker få det översatt till tyska, till norska, men lyckas inte.
I stället beslutar han att trycka verket som det är, på svenska, och han anlitar unga prästhustrun Anna Söderblom, gift med Nathan och bosatt i Paris, att läsa korrektur.
Tryckeriet ligger på Rue des Saint-Pères nummer 19.
Man stämplar korrekturet för leverans till unga frun:
Expédiée le 10 DECEMBRE 1896.
Dramat ligger klart, Alfred! Det är klart nu, den dagen du dör!
De nytryckta böckerna, poeten Alfred Nobels andliga testamente, ligger staplade i högar på pastor Nathan Söderbloms kontor på Rue de Tour des Dames No 6.
Och pastorn läser, släktingarna läser, medarbetarna läser, och man är överens.
Man vill minnas industrimagnaten, inte människan.
Man hyllar pengarna, inte skaparkraften.
Någon kritisk uppgörelse med kyrkan vill man inte ha, inte något våldsamt incestdrama, inga hårda samhällsord från graven.
Alfred, poeten, vill ingen kännas vid.
Så pastorn bränner böckerna.
Han bränner hela upplagan, utom tre exemplar som göms undan i hundra år.
Så tystar man dig, Alfred, en gång för alla.
Så luras du en sista gång.
Men det är slut med det nu.