Följ oss på sociala medier:
”Författaren är väl insatt i tidsandan och kvinnohistorien. Mönstret le...”Läs mer
”Sara Lövestam är en gudabenådad ciceron i vårt svenska språk, och tack...”Läs mer
”Romandebutanten Moa Gammel Ginsburg lånar Hjalmar Söderbergs hundra år...”Läs mer
” Författaren behärskar sitt hantverk. ... Jonasson låter sina skrönor ...”Läs mer
”Återigen har författar- och advokatparet skrivit en roman om händelser...”Läs mer
”Jan Guillou går hur som helst lyckligt i mål med sin uppgift....”Läs mer
”Det är verkligen rappt berättat och det märks att författaren inte vil...”Läs mer
”Johan Erlandsson, till vardags journalist på Kommunalarbetaren, har gj...”Läs mer
”Oerhört spännande hela vägen in i mål.”Läs mer
”Min alltför vackra syster är i likhet med Historien om en anständig fa...”Läs mer
”Att gestalta troll trovärdigt är inte det enklaste, men de här författ...”Läs mer
”Boken Lärarinnan är både allvarlig och rolig. Och den är både tankeväc...”Läs mer
”Patos. Det är drivet och limmet i "De rättslösa". ... De rättslösa dra...”Läs mer
”Personligt och berörande. Inspirerande!”Läs mer
”Den är jättehärlig … Solstolsläsning! … det är lite feelgood, den bjud...”Läs mer
”Det är välformulerat och vasst, men också plågsamt och ibland nästan o...”Läs mer
”"Drönaren" har utsetts till Norges bästa kriminalroman 2019 och det ha...”Läs mer
”I år skulle den brittiska deckardrottningen ha fyllt 130 år. Kristina ...”Läs mer
”Intressant! … Lärorikt. Och en mycket viktig bok för att förstå högerp...”Läs mer

Bakgrund till Odjuret

Anders:
JAG MINNS DEN DAGEN. Det var rätt kallt, rätt mörkt, en sådan där trött sommardag man annars helst glömmer. Vi gick som vi så ofta brukade då, vi hade ju börjat träffas regelbundet, en kopp kaffe och den evighetslånga diskussionen om förnedring och hämnd och svensk kriminalvård och… vi gick bredvid varandra därifrån, Café Lasse i Parken tror jag det var, det där med träd och gräsmatta vid Hornstull, och jag minns hur jag plötsligt stannade.
Det var något Börge sa.
Om hur han skulle vilja skriva om det här. Om att vi tillsammans borde skriva om det här. Herregud, tillsammans, att debattera och berätta i kriminalromanens form, det var så tydligt, så enkelt, våra gemensamma erfarenheter, våra olika bakgrunder; tillsammans, för helvete!

Du har just läst den första, Odjuret .
Att skriva den, en märklig resa.
Vi visste ju vart vi ville. Men att ta sig dit, med en kriminalroman som inleds med förövarens perspektiv, med barnens perspektiv, just före ett grovt sexualbrott; inte den rakaste vägen för en debut.
Men vi hade inget val.
Det här var ju den bok vi måste skriva.

Börge:
Att döda skammen
Att vara barn och bli utsatt för sexuella övergrepp av vuxna människor är bland det mest traumatiska ett barn kan bli utsatt för. Om barnet inte får hjälp att bearbeta händelserna på ett tidigt stadium kommer de att prägla hela dess liv. Utan att hon/han själv är medveten om det.
För mej blev det så.
Jag var fem, sju och nio år när jag blev utsatt för sexuella övergrepp av för mej främmande män.

Från att jag var 7 år kan jag minnas klumpen i min mage som jag levde med alla dygn i vaket tillstånd.
Ångesten.
Den ångest som åt upp alla mina goda och sanna känslor inför mej själv.
Jag var inte värd någonting.
Själva jag var fel.
Jag tänkte många gånger att om någon människa verkligen skulle lära känna den verklige Börge, vad de skulle tycka illa om mej.

Vad lärde jag mej då av att bli utsatt för dessa övergrepp?
Jag lärde mej att inte lita på vuxna.
Jag lärde mej att jag var en dålig människa som låtit detta ske.
Jag upplevde det som att det var mitt fel att de främmande männen behandlade mej som de gjorde.
Det var något hos mej som gjorde att de måste förgripa sig på mej.
Det var det resonemanget som i förlängningen startade min homofobi och i puberteten blommade den upp ordentligt.
Sanningen var ju den att jag var rädd för bögar för jag trodde att jag kanske var bög själv. Uppenbarligen var jag ett hett byte för män.

Tre händelser tidigare i mitt liv hade ju visat det.

När jag var 13 år drack jag mej full för första gången.
Då hittade jag hem.
Alkoholen och de andra drogerna gjorde att mina skamkänslor och ångesten försvann.
Jag blev glad och jag blev någon.
Tyvärr blev det också så att nu agerade jag ut ordentligt när jag drack (eller tog andra droger med för den delen).
Jag slogs och framförallt slogs jag med främmande män. Jag upplevde dem som ett hot mot mej (de kunde ju vara bögar).
Alkoholen och de andra drogerna gjorde att jag blev kriminell och det höll på några år och jag hamnade ofta hos polisen.
Blev anhållen och häktad ett antal gånger.
Fick sitta i fängelse ett par gånger.
En stor del av mitt liv har handlat om att ta hämnd/få revansch.
Idag är jag faktiskt tacksam att jag hittade drogerna och även då delvis kriminaliteten. Om jag inte hade kunnat fly i dem så hade jag mycket väl kunnat bli en självuppfyllande del i den statistik som talar om att 6 av 10 pojkar som blir utsatta för sexuella övergrepp själva blir förövare i vuxen ålder.

Jag var 36 år när jag berättade om övergreppen för första gången.

Jag brukar säga att om jag idag träffade de två män som förgrep sig på mej när jag var barn så vet jag inte om jag skulle börja gråta vid det mötet på grund av de känslor som väcks eller om jag skulle döda dem.

Anders:
DEN HÄR OERHÖRDA KRÄNKNINGEN, det här livslånga förbannade spöket som Börge just berättat om, det som varje kränkt barn bär med sig, slåss emot, försöker hålla borta, blev den första förutsättningen för skrivandet; vi vet hur det känns, vi har rätt att uttrycka det.

Vi är båda föräldrar, Börge som har en femtonårig dotter, jag som har två femtonåriga pojkar. Den andra förutsättningen för skrivandet. Vi kunde enas i och förstå och föreställa oss en pappas sorg, hat, ilska när ett barn – hans barn som också är hans kärlek och liv och anledning att fortsätta leva – skändas såsom barnet i den här berättelsen skändas.

Vi hade ju också – så många gånger – tänkt tanken, den jag vet att de flesta föräldrar någon gång tänkt; om någon, om någon tar sig rätten att kränka mitt barn, då kommer jag, men bara då, bara den enda gången, att gå över gränsen, jag kommer att slå till-baka, jag kommer att hämnas, jag kommer att göra vad som helst för att se till att ingen annan förälder ska behöva känna så här.
De flesta stannar där, vid tanken, även om det oerhörda skulle hända.
De flesta kontrolleras av gränser, kanske är det det som gör oss till människor. Eller inte.
Den här pappan, Fredrik Steffansson, stannar inte vid en tanke. Han ser sitt barn som har blivit våldtaget, förstört, och han gör alltså det som så många av oss har tänkt.
Han vet ju att de flesta sexualbrottslingar upprepar sina brott.
Han vet ju hur jävligt det känns när sorgen läcker ur hålet i magen.
Han vet ju att han inte har något val, att han måste se till att hans barns mördare aldrig mer kan göra det igen.
Så, han tar upp jakten, han finner honom, och – som han själv uttrycker det – avlivar honom. Han gör det, som han säger, inte av hämnd, utan för att skydda samhället från en människa som inte samhället lyckats skydda sina medborgare ifrån.
Och där – just där – börjar väl egentligen den här boken.

Vi hade innan vi började skriva formulerat tre frågor:
”Hur långt får en förälder gå för att skydda sitt barns liv?”
”Om du vet att du kan rädda ditt barns liv genom att döda den människa som snart ska ta det livet – är du beredd att göra det?”
Alltså ,
”Vems liv är mest värt?”

Det tycks ju så enkelt. En sexualmördares liv är förstås mindre värt än ett oskyldigt femårigt barns.
Men Fredrik Steffansson vet.
Du har just läst om honom.
Han vet att det är inte så enkelt.

Börge:
Att spöa snabbknullare
En stor del av Odjuret utspelar sig innanför murarna – och in-nanför de murarna finns ett regelverk som fängelsemyndig-heterna bestämt och ett regelverk som fångarna skapat och det är det regelverket som en fånge måste följa.
Det regelverket har funnits lika länge som det har funnits fängelser. En del av de regler som finns i detta regelverk är bland annat:

– Prata inte för länge med plitarna
– Det du hör inne på avdelningen stannar där
– Flagga inte på i onödan
– Tjalla inte
– Konflikter löses utan att blanda in plitarna

Att inte kunna dessa regler eller att bryta mot dem brukar medföra smärta. Kraftig sådan.
Det är därför man lär sig dessa regler snabbt.

En annan sak som kan vara värd att påtala är den hierarkiska ordning som finns på landets fängelser.
Man kan säga att hierarkin handlar om vilket brott du begått och vilket straff du fått.
Som Livstidsdömd (mördare) så står du högst upp i hierarkin.
De som står längst ner är de s.k. snabbknullarna. Våldtäktsmän och de som förgripit sig sexuellt på barn.

När du kommer in som ny på en anstalt brukar de andra fångarna på avdelningen efter ett tag begära att du visar dem din dom. Den dom som gjort att du hamnat i fängelset.

Om det av domen framgår att du fällts för sexualbrott eller om du har tjallat på någon under rättegången så är det kört.
Om du är snabbknullare så får du stryk och får åka ambulans från fängelset.
Har du tjallat så kan du klara dej undan med en tillsägelse att du har 10 minuter på dej att söka dej ner till Isol (Isolerings-avdelningen).
Man vill inte ha opålitliga jävlar på avdelningen.

Anders:
ODJURET HANDLAR OM att slå tillbaka.
Om tankar som skulle kunna vara hämnd.
Vår andra bok – Box 21 – handlar också om människor som förnedras och slår tillbaka, en annan historia förstås, inga barn inblandade nu, men ändå samma drivkraft.
Det är väl det som berör oss båda, det som finns i oss båda, och det som förenar oss båda.
Det är starka ämnen, starka känslor, och därför så oerhört skönt att vara två, så glad att vi möttes:

Jag arbetade på Sveriges Television då, mitt åttonde år där av sammanlagt fjorton; som reporter på nyhetsredaktionerna Rapport och Aktuellt, som dokumentärfilmare, som nyhetschef på Aktuellt och, under hösten 1999 och fyra år framåt, med uppdraget att starta och vara chef för det dagliga nyhetsprogrammet Kulturnyheterna.
Det var under min tid på Aktuellt som jag för första gången träffade Börge.
Jag hade i flera år gjort reportage om svensk kriminalvård och fick veta att det fanns en nybildad organisation som kallade sig KRIS – Kriminellas Revansch I Samhället – en organisation grundad av före detta kriminella och missbrukare som en gång för alla tröttnat, som sökte ett annat liv. Flera av dem hade åkt in och ut på landets fängelser i många år och visste, de om några visste, att det svåraste ögonblicket, kanske det avgörande ögonblicket, var själva mucken, fri-heten, då när grindarna öppnades mot den där andra världen, den där utanför.
Att promenera ut från fängelset och inte återvända till de gamla vännerna, det gamla beteendet.
KRIS skulle motverka det här, en krets att vara med, att umgås med, människor som visste men som inte längre var kvar i det förflutna. De skulle stå där vid grinden, möta den nymuckade, tillsammans gå därifrån.
Jag ringde upp. Det var tammefan det bästa jag hört talas om avseende förebyggande brottslighet.
Det var Börge som svarade.
En av grundarna. Som då också arbetade som behandlare själv, av unga kriminella.
Jag frågade om han stod ut med en kamera omkring sig, om jag fick vara där, följa med, göra en dokumentär – Lås in dom – om föreningens första år.

Vi fortsatte sedan att träffas, efteråt, när våra vägar borde ha skilts åt, det brukar ju bli så, när man är klar.
Vi hade ju sett allt det där som var lik-heter . Som kränkningarna vi ville debattera, hur vi funderade över papparollen i vårt föräldraskap, eller det faktum att vi båda hade varit övervakare åt långtidsdömda.
Vi hade ju sett allt det där som var olikheter . Min journalistiska bakgrund, Börges bakgrund via 24 års missbruk till KRIS och som behandlare av unga kriminella.
Likheter, olikheter, som vi ville använda. Och det här med att vara två, vid ämnen som tar kraft och diskussioner kring gränsdragningar, att alltid ha en arbetskamrat i detta som flera kollegor kallar världens ensammaste yrke, så oerhört skönt.
Vi arbetar nog lite som jag tidigare gjorde på nyhetsredaktionerna; det fanns alltid någon klok människa där att testa tankarna mot, redaktör eller fotograf eller redigerare eller… jävligt nyttigt, när någon säger stopp och kräver gränser eller tydlighet… som vi gör nu, som man kan göra, när man är två.
Det blir förstås en del trampade tår när två egon ska tycka, men vi har långsamt lärt oss, att stå ut med varandra.

Börge:
Om psykiskt sjuka
Huvudpersonen (en av dem i varje fall) i Odjuret är psykiskt sjuk, men han sitter likväl i fängelse istället för att få vård.

1992 började de nya reglerna för bedömning om vem som skall dömas till sluten psykiatrisk vård att gälla. Fr o m 1992 hette det att den dömde skall ha en allvarlig psykisk störning för att få hamna på Karsudden, Säter, Sidsjön, S:t Sigfrid eller någon annan av de 6 fasta paviljongerna som finns i Sverige

Före 1992 var det snarare regel än undantag att mördare dömdes till sluten psykiatrisk vård.
Antalet mördare dömda till livstid var före 1992 ett oförändrat antal. Ungefär 30 personer var då dömda till livstid.
Idag har den siffran femdubblats.
Drygt 135 personer sitter idag (maj 2005) i fängelse dömda till livstid.
Och det ökar.

Idag döms många psykiskt sjuka människor till fängelse istället för vård.

I fängelser jobbar personer som inte har en aning om hur man ska hjälpa psykiskt sjuka människor. Det innebär att dessa människor kommer att få sitta av sina straff och mucka utan att ha fått någon hjälp.
Anna Lindhs mördare bedömdes av Högsta Domstolen vara så pass frisk i huvudet att han kunde dömas till livstids fängelse.
Livstid idag innebär någonstans mellan 16-25 år.
Även om han inte bedömdes ha en allvarlig psykisk störning så är väl alla överens om att Mijailo Mijailovic har ordentliga psykiska problem. Dem får han ta med sig in på Kumla.
Han kommer att komma ut obehandlad om 16-25 år.
Att sitta i fängelse idag är ingen sinekur och du blir inte psykiskt stabilare av ett långt straff.
MM kommer att släppas ut, förmodligen betydligt farligare än när han låstes in.

Thomas Quick, Sveriges mest kända massmördare (har erkänt 16 mord och dömts skyldig till 8 av dem), dömdes till sluten psykiatrisk vård 1989.
Han dömdes till sluten psykiatrisk vård för ett bankrån som han och en kumpan gjort.
Om Thomas Quick hade bedömts enligt de nya kriterierna från 1992 så hade han förmodligen dömts till fängelse och inte sluten psykiatrisk vård eftersom hans psykiska störning då inte hade bedömts som allvarlig.
Om han dömts till fängelse så hade han ungefär runt 1993-94 varit en fri man. Fri och obehandlad.
Vad det hade inneburit kan vi bara fantisera om.

Anders:
DET TYCKS RÄTT ENKELT, i början.

Odjuret är den där sjuka människan, han som våldtar och förstör små barn.
Men senare, kanske är det så, att Odjuret byter kropp, att Odjuret är den människa som beslutar sig för att han har rätt att avgöra vem som ska dö och vem som ska leva, som i sin sorg blir såväl åklagare, domare och bödel, kanske är det så, att Odjuret är pappan som förhindrar att fler människor måste dö.
Eller kanske, kanske är det till och med så, att Odjuret är alla de där som är samhället, de där som i den här boken handlar i grupp utifrån sin avsky mot sexualbrottslingar, de som protesterar utanför rättssalen eller tar lagen i egna händer utifrån ett domslut, kanske är det just de människorna som under berättelsens gång har blivit Odjuret .

Vi ville alltså skriva, i kriminalromanens form.
Trots ämnet. Eller just därför.
Nu, när det har gått ett år efter första utgivningen, tror vi att det fungerade.
Läsarreaktioner, recensioner och det faktum att Odjuret hittat långt bortom Sveriges gränser gör oss förstås stolta men visar framför allt, att våra intentioner kan ha fungerat.
För – olika människor, olika länder, hanterar det här så olika, med skilda sätt att förhålla sig till sexualbrottslingarna eller till bestraffningen av dem eller till hur man hanterar offren eller till… i stort sett allt som har med det här att göra.
Att Odjuret trots det står där i alla dessa skyltfönster och bokhyllor, så viktigt, nu tror vi ju att det här går, också med ämnen så starka att det gör ont.

Rädda Barnen
Tio procent av vinsten på denna bok skänker författarna Anders Roslund och Börge Hellström, samt Pirat-förlaget, till Rädda Barnen för deras enastående arbete mot barnpornografi.
Under fem år tog Rädda Barnens Hotline, som allmänheten kunde kontakta när den stötte på barnporno-grafisk material på nätet, emot över 25 000 mejl och hundratals telefonsamtal. Hotline har bidragit med kvalificerad information till rikspolisens barnporno-grafigrupp, vilket har lett till flera tillslag mot både svenska nätpedofiler och internationella barnpornografiska nätverk.