Följ oss på sociala medier:
”Det här är en brokig uppväxtroman full av liv, doft och känslor. ... v...”Läs mer
”Oemotståndliga Henrys hemlighet ... salt, hårdkokt och oförskämt rolig...”Läs mer
”I bokens kanske tyngsta berättelse ligger två väninnor vid Edsvikens s...”Läs mer
”Det var länge sen jag grät när jag läste en bok ......”Läs mer
”Sommarens stora spänningsroman behandlar teman som etik, övertygelse o...”Läs mer
”En underbar död är en psykologisk thriller som håller hög klass. Stämn...”Läs mer
”Genialt om utsatthet ... Skulle vittnesmålen från #meetoo komma från 1...”Läs mer
”När himlen faller ner är en personlig berättelse, baserad på författar...”Läs mer
”Kort och gott så är Stormskörd av Mattias Leivinger och Johannes Pinte...”Läs mer
”Samtidsfrågor i ruggig bladvändare.”Läs mer
”Det här är en klassiker ... om man verkligen vill lära sig...”Läs mer
”Lövestams tredje bok i serien om grammatik är likt de andra skriven på...”Läs mer
”Deckardrottningar finns i överflöd, men inte många kan skriva storslag...”Läs mer
”Marie-Louise Ekmans pregnanta noteringar har en poetisk kvalitet som s...”Läs mer
”Trovärdigt om gängkriminalitet.”Läs mer
”Samtidigt som berättelsen drar in mig och får mig engagerad så lär jag...”Läs mer
”Författaren är en fena på tidsmarkörer och detta tillsammans med bra s...”Läs mer
”Det är driv i berättelsen.”Läs mer
”Jag tyckte den var skojig. Underhållande, lättläst och, precis som inn...”Läs mer
”Det är nära till leende när man läser boken. ... Boken visar...”Läs mer
”Sweet Lolita är en stark och viktig bok ... Detta är en...”Läs mer
”Denna gång hamnar skrupellösa flyktingsmugglare och andra samtida feno...”Läs mer

Därför barnen, därför Unicef

En vårdag i början av 1980-talet befann jag mig vid en sjö strax utanför Guatemala city i Latinamerika. Jag var gravid med mitt första barn och mådde extremt illa. Än idag kommer jag ihåg skaldjursgrytan jag beställde in på restaurangen vi satt på, hur starkt den luktade och min insikt att jag inte skulle få ner en enda bit.
Och så minns jag pojken.

Först gled han stilla och ljudlöst mellan borden. Jag fick syn på honom i ögonvrån: en liten trashank på fyra, fem år med indianbefolkningens karaktäristiska anletsdrag.
Så sa barnet något, jag uppfattade inte vad, till fyra storvuxna karlar vid bordet intill och sorlet avstannade på uteserveringen. Pojken upprepade sina ord, lite högre den här gången och med allt vidöppnare ögon. Så sträckte han fram sin öppna handflata mot männen, och då vaknade restauranggästerna till liv.

De fyra männen reste sig unisont, vräkte sig framåt och vrålade till barnet. Den första slog till honom över huvudet så han stapplade iväg, nästa sparkade honom så han ramlade mot utgången, resten av människorna på serveringen hade också rest sig, alla skrek och sjasade mot barnet och jag kände mig själv också stå upp, jag sträckte ut armarna och fångade upp ungen, skitig och illaluktande, och drog honom in till vårt bord. Kroppen darrade, knotig och utmärglad, hans ögon var enorma.
– Släng ut den! skrek den största karln vid bordet bredvid. De är värre än hundar! Pratar inte ens spanska! Ut med den!
Han måttade ett slag åt vårt håll.
Med vidöppen mun förstod jag.

Det hade gått rykten en tid om militärens terror mot indianbyarna uppe i bergen. Man hade samlat ihop samtliga invånare uppe i postkontoren och avrättat alla över tolv år. Barnen blev kvar. Föräldralösa och utsvultna sökte de sig ner mot städerna i jakt på något att äta.

Mina händer skakade när jag började lägga ihop bröd och ost och fisk till smörgåsar åt barnet. Karln bredvid muttrade och blängde, och när pojken slet åt sig smörgåsen och pilade iväg mellan stolarna röt gubben:
– Kräk, det är vad de är!
Jag reste mig upp, yr i huvudet av obehag och skaldjursgryta, följde efter barnet runt hörnet. Där stod han, med en som var ännu mindre. Han matade sin lillebror med den smörgås jag gjort åt honom, och i den stunden sjönk jag ihop i dammet och grät.

Än idag kan jag inte berätta det här utan att börja gråta, trots att det gått 22 år. Jag förstår inte varför det är så. Jag har sett massvis med elände, men av någon anledning är detta den känslomässigt starkaste upplevelse av maktlöshet jag nånsin upplevt.

Kanske var det de rika människorna på restaurangen och deras fientliga och föraktfulla beteende som gjorde mig så upprörd. Kanske insikten att barnets föräldrar och släkt var mördad av en totalitär regim, eller möjligen bara mitt eget labila tillstånd.

Kanske minns jag det så väl, eftersom jag faktiskt, i den stunden, beslutade mig för att bli journalist. På något sätt måste jag berätta om detta, få stopp på det.
Två år senare fick jag mitt första, fasta reporterjobb.

Under de år som sedan passerat har jag ofta tänkt på vilken fullständigt otrolig tur jag haft i livet. Jag har fötts i en tid, på en plats, där jag kunnat ta tillvara mina förutsättningar och ambitioner på ett sätt som aldrig tidigare varit möjligt. Det är andra människor, runt omkring mig, som skapat det samhälle som gett mig alla dessa chanser.
Om jag fötts i en indianby i Guatemala hade mina villkor varit radikalt annorlunda, för att uttrycka det milt.

Därför är det så fantastiskt att det finns organisationer som faktiskt förändrar barns villkor i världen, som ser till att de får en chans.

Det är upp till var och en av oss om arbetet ska lyckas.