Verkligheten bakom – Sprängaren
Våren 1995 bestämde jag mig för att bli chef.
Det var ett rent politiskt beslut.
Jag var reporter och krönikör på den nystartade tidningen Metro i Stockholm, och som vanligt såg jag till att driva frågor om kvinnovåld, barnmisshandel, feminism och andra typer av förtryck.
Bland annat skrev jag en sarkastisk krönika under rubriken ”Tänk att det aldrig finns några kvinnor”. Jag ironiserade över det faktum att kvinnorna alltid har tagit slut när någon ska befordras, få högre lön eller på annat sätt uppmärksammas.
Samtidigt försökte ledningen för Metro övertala mig att ta ett jobb som nyhetschef på tidningen. Jag sa nej, gång på gång. Jag förklarade att jag gärna vill ha makt och inflytande över mitt eget arbete, men att jag inte har någon ambition att bestämma över andra. Helst av allt ville jag skriva kriminalromaner och odla jordgubbar.
– Jaha, suckade cheferna till slut. Då får vi väl ta en kille och konstatera att kvinnorna har tagit slut den här gången också…
Det fick mig att tänka till.
Om jag med någon form av trovärdighet skulle fortsätta att driva frågor om att kvinnor aldrig får komma fram så måste jag själv ta konsekvenserna av mina egna krav.
Alltså blev jag nyhetschef.
Året därpå utsågs jag till chefredaktör.
Ytterligare ett år senare rekryterades jag som dagchef över nyhetssändningarna på TV4.
Att vara chef var mycket roligare än jag trott, och oändligt mycket svårare. Det fick mig att förstå vilka otroligt starka krafter som finns inom en organisation: att människor är beredda att göra precis vad som helst för att få makt.
Under mitt år på TV4 skrev jag på ett kontrakt med ett bokförlag om en serie kriminalromaner med en huvudperson som hette Annika Bengtzon: Annika efter min äldsta dotter och Bengtzon efter min favoritchef på tidningen Expressen. Jag ville kombinera det oskyldiga, ömtåliga och vackra hos min flicka med det professionella och hårdhudade hos min kvällstidningschef, sådan skulle min hjältinna vara. Rädd, utsatt, empatisk och kärleksfull: men också ärelysten, klumpig, aggressiv och intelligent. Kvinnor är nämligen sådana, för kvinnor är människor, även om vi inte alltid behandlas som sådana.
Fem böcker skulle jag skriva. Idéerna hade jag samlat på mig under åren, utkasten låg som små textdokument i min dator och väntade på att växa till böcker.
Hur som helst: i min enfald trodde jag att jag skulle hinna skriva kriminalromanerna vid sidan av mitt ordinarie heltidsarbete, samtidigt som jag hade tre barn och en man som var programchef på en konkurrerande kanal.
Det gick ju inte särskilt bra.
Uppriktigt sagt gick det inte särskilt bra på jobbet på TV4 heller. Inom den grabbiga och hårda Stenbeck-koncernen, dit Metro hörde, hade jag inte haft några problem som kvinnlig chef. Där såg man bara till vad jag levererade, inte till vilket kön jag tillhörde.
På TV4 var jag inte chef i första hand, utan kvinnlig chef. Det var betydligt bökigare. Jag var den enda kvinnan i en ny ledningsgrupp på sex personer, jag var tio år yngre än alla andra, och dessutom den enda som rekryterats från fienden (alltså Stenbeck).
Missnöjet var stort på redaktionen under den här tiden. Det fanns några informella småpåvar som styrde och ställde som någon sorts flugornas herrar, och dessa personer beslutade sig för att sabotera för den nya ledningen. Man behövde inte vara någon Einstein för att förstå att det var mig de skulle gå på, eftersom jag framstod som den svagaste länken i kedjan.
Allt detta förstod jag, och jag trodde att jag skulle kunna undvika att ta elakheterna personligt, men det gick inte i längden. Jag sade upp mig efter knappt ett år för att ägna mig åt mina böcker på heltid.
Folk trodde inte jag var riktigt klok. Det gick vilja rykten om att jag fått sparken, eftersom ingen kunde vara så korkad att man slutade frivilligt på Sveriges märkvärdigaste journalistjobb för att sätta sig i sovrummet och skriva kriminalromaner.
Nåväl, när jag nu satt där och skulle börja skriva inträdde nästa problem: kunde jag skriva en roman? Jag hade ju faktiskt aldrig gjort det förut. Visserligen hade jag fått en bok publicerad, en sann historia om en kvinna som tvingats gå under jorden för att hon var så misshandlad, men det var ju inte fiktion.
För att göra det lätt för mig började det som låg min närmast just då, boken som handlade om när Annika Bengtzon blev chef. Visserligen var det den fjärde boken i serien, men jag visste ju inte om jag överhuvudtaget skulle ro i land en hel roman, så jag började där.
Det fungerade, visade det sig.
Sprängaren kom så småningom att ligga etta på bestsellerlistan i ett och ett halvt år.
Ledningen för TV4 köpte in den och gav den till julklapp till alla anställda på nyhetsavdelningen.
Colin Nutley har gjort film på den med Helena Bergström i huvudrollen.
Idag är boken översatt till 30 språk, rättigheterna är sålda till 120 länder.
Jag är glad att jag inte är chef längre.
När ni läser Sprängaren förstår ni varför.
Det var ett rent politiskt beslut.
Jag var reporter och krönikör på den nystartade tidningen Metro i Stockholm, och som vanligt såg jag till att driva frågor om kvinnovåld, barnmisshandel, feminism och andra typer av förtryck.
Bland annat skrev jag en sarkastisk krönika under rubriken ”Tänk att det aldrig finns några kvinnor”. Jag ironiserade över det faktum att kvinnorna alltid har tagit slut när någon ska befordras, få högre lön eller på annat sätt uppmärksammas.
Samtidigt försökte ledningen för Metro övertala mig att ta ett jobb som nyhetschef på tidningen. Jag sa nej, gång på gång. Jag förklarade att jag gärna vill ha makt och inflytande över mitt eget arbete, men att jag inte har någon ambition att bestämma över andra. Helst av allt ville jag skriva kriminalromaner och odla jordgubbar.
– Jaha, suckade cheferna till slut. Då får vi väl ta en kille och konstatera att kvinnorna har tagit slut den här gången också…
Det fick mig att tänka till.
Om jag med någon form av trovärdighet skulle fortsätta att driva frågor om att kvinnor aldrig får komma fram så måste jag själv ta konsekvenserna av mina egna krav.
Alltså blev jag nyhetschef.
Året därpå utsågs jag till chefredaktör.
Ytterligare ett år senare rekryterades jag som dagchef över nyhetssändningarna på TV4.
Att vara chef var mycket roligare än jag trott, och oändligt mycket svårare. Det fick mig att förstå vilka otroligt starka krafter som finns inom en organisation: att människor är beredda att göra precis vad som helst för att få makt.
Under mitt år på TV4 skrev jag på ett kontrakt med ett bokförlag om en serie kriminalromaner med en huvudperson som hette Annika Bengtzon: Annika efter min äldsta dotter och Bengtzon efter min favoritchef på tidningen Expressen. Jag ville kombinera det oskyldiga, ömtåliga och vackra hos min flicka med det professionella och hårdhudade hos min kvällstidningschef, sådan skulle min hjältinna vara. Rädd, utsatt, empatisk och kärleksfull: men också ärelysten, klumpig, aggressiv och intelligent. Kvinnor är nämligen sådana, för kvinnor är människor, även om vi inte alltid behandlas som sådana.
Fem böcker skulle jag skriva. Idéerna hade jag samlat på mig under åren, utkasten låg som små textdokument i min dator och väntade på att växa till böcker.
Hur som helst: i min enfald trodde jag att jag skulle hinna skriva kriminalromanerna vid sidan av mitt ordinarie heltidsarbete, samtidigt som jag hade tre barn och en man som var programchef på en konkurrerande kanal.
Det gick ju inte särskilt bra.
Uppriktigt sagt gick det inte särskilt bra på jobbet på TV4 heller. Inom den grabbiga och hårda Stenbeck-koncernen, dit Metro hörde, hade jag inte haft några problem som kvinnlig chef. Där såg man bara till vad jag levererade, inte till vilket kön jag tillhörde.
På TV4 var jag inte chef i första hand, utan kvinnlig chef. Det var betydligt bökigare. Jag var den enda kvinnan i en ny ledningsgrupp på sex personer, jag var tio år yngre än alla andra, och dessutom den enda som rekryterats från fienden (alltså Stenbeck).
Missnöjet var stort på redaktionen under den här tiden. Det fanns några informella småpåvar som styrde och ställde som någon sorts flugornas herrar, och dessa personer beslutade sig för att sabotera för den nya ledningen. Man behövde inte vara någon Einstein för att förstå att det var mig de skulle gå på, eftersom jag framstod som den svagaste länken i kedjan.
Allt detta förstod jag, och jag trodde att jag skulle kunna undvika att ta elakheterna personligt, men det gick inte i längden. Jag sade upp mig efter knappt ett år för att ägna mig åt mina böcker på heltid.
Folk trodde inte jag var riktigt klok. Det gick vilja rykten om att jag fått sparken, eftersom ingen kunde vara så korkad att man slutade frivilligt på Sveriges märkvärdigaste journalistjobb för att sätta sig i sovrummet och skriva kriminalromaner.
Nåväl, när jag nu satt där och skulle börja skriva inträdde nästa problem: kunde jag skriva en roman? Jag hade ju faktiskt aldrig gjort det förut. Visserligen hade jag fått en bok publicerad, en sann historia om en kvinna som tvingats gå under jorden för att hon var så misshandlad, men det var ju inte fiktion.
För att göra det lätt för mig började det som låg min närmast just då, boken som handlade om när Annika Bengtzon blev chef. Visserligen var det den fjärde boken i serien, men jag visste ju inte om jag överhuvudtaget skulle ro i land en hel roman, så jag började där.
Det fungerade, visade det sig.
Sprängaren kom så småningom att ligga etta på bestsellerlistan i ett och ett halvt år.
Ledningen för TV4 köpte in den och gav den till julklapp till alla anställda på nyhetsavdelningen.
Colin Nutley har gjort film på den med Helena Bergström i huvudrollen.
Idag är boken översatt till 30 språk, rättigheterna är sålda till 120 länder.
Jag är glad att jag inte är chef längre.
När ni läser Sprängaren förstår ni varför.
Liza Marklund
Hälleforsnäs i mars 2005