Verkligheten bakom – Den röda vargen
Men i Den röda vargen lyckades jag äntligen få åka ”hem”.
Jag ville visa på Norrbottens unika utsatthet och storslagna exotism. Man befinner sig verkligen på världens tak däruppe. Den känslan ville jag förmedla.
På många sätt fungerade det väldigt bra. Personligen är jag riktigt förtjust i Vargen. Den blev en sanslös internationell försäljningssuccé och hamnade på tolfte plats på amerikanska Publishing Trends världstopplista år 2004.
Men det fanns en grupp som verkligen inte uppskattade boken, nämligen norrbottningarna.
Man tyckte jag beskrev folket i Norrbotten som provinsiella, landskapet som kargt och tundralikt, och man motsatte sig definitivt att jag skrev att det var kallt och mörkt.
Det är naturligtvis fullständigt begripligt att de reagerade på det sättet.
Äntligen beskrev någon detta hörn av världen i ett medium med global spridning, och så berättar jag hur det egentligen är.
Norrbottningarna ville givetvis ha en beskrivning hämtad ur en turistbroschyr, en vacker och glättad bild av hur fint allting är däruppe.
Man uppfattade att jag gjorde motsatsen.
Och så ville man att jag skulle vara stolt över dem, så att de kunde få vara stolta över mig. Nu tolkade man romanen som att jag inte tyckte om dem, och då skulle de minsann inte tycka om mig.
Förargligt nog hade man redan givit mig en platta med namn och porträtt i sten på Storgatan i Piteå, och diskussionens vågor gick höga om huruvida stenen skulle grävas upp och kastas bort: jag hade ju hädat min hembygd.
Nå jo. Stormen lade sig så småningom och i februari 2005 fick jag den finaste utmärkelse en författare kan få, nämligen Piteå kommuns kulturpris (fullt jämförbart med Nobelpriset, faktiskt).
Men varför var det så viktigt att skriva en roman om Norrbotten?
Jo, jag är född och uppvuxen i liten by som heter Pålmark. Den ligger mellan Piteå och Älvsbyn och är egentligen inte ens någon by, bara ett tiotal hus utspridda längs en vägsträcka som fortsätter upp mot Holmträsk.
16 år gammal flyttade jag in till Piteå, där jag bodde något år och jobbade som lagerarbetare, städerska, diskerska och croupier på Stadshotellets casino.
Därefter reste jag i världen i flera år innan jag kom tillbaka och utbildade mig till journalist vid Kalix Folkhögskola. Då var jag 21.
Sedan arbetade jag nästan tre år på lokaltidningarna i Norrbotten. Jag bodde i en tvårummare på Lövskatan i Luleå, mitt hus låg precis intill järnvägen. Hela nätterna dunkade malmtågen från gruvfälten i norr förbi mitt sovrumsfönster på väg in till masugnarna på SSAB några hundra meter längre bort. (Jag har faktiskt låtit mördaren i boken låna min gamla lägenhet.)
Jag tyckte området jag bodde i var oerhört – vackert, höll jag på säga, men då skulle nog de flesta protestera. Fascinerande, är kanske ordet, kraftfullt och överväldigande.
SSAB i Luleå är ett av världens mest moderna och storslagna stålverk. Det lever, andas och pulserar dygnet runt. Masugn två reser sig som ett gigantiskt, upplyst monster över Bottenviken, man ser det var man än går längs Luleås kuststräcka.
Och gick, det gjorde jag, med min äldsta dotter som då var liten. De andra mammorna travade iväg till lekparken, men jag drog mitt stackars barn i vagnen bort till Västra Vakten, bara för att det var så häftigt. För omväxlings skull gick vi ibland åt andra hållet, ner till LKAB:s malmhamn och tittade på lyftkranarna.
Min dotter blev så småningom en väldigt självständig ung kvinna.
(Hon heter för övrigt Annika, och det är hon som nådigt lånat sitt namn till min hjältinna i den här boken. Efternamnet har hjältinnan fått av min favoritchef på tidningen Expressen, Bengt Bengtzon, den mest briljante, lynnige och obekväme överordnade jag nånsin haft.)
Idén till Den röda vargen fick jag i december 1996.
Jag var chefredaktör för en tidning som hette Metro Weekend, en prenumererad morgontidning med utgivning på lördagar och söndagar. Första numret hade kommit tre månader tidigare, och på bara tolv veckor hade vi fått över 60 000 prenumeranter. Succén var total, både publicistiskt och upplagemässigt (även om annonsförsäljningen inte kommit igång som den skulle) – och då kom dråpslaget.
Kulturminister Marita Ulvskog tvingade igenom en proposition i riksdagen: ett beslut om en lagändring som kom att kallas Lex Metro Weekend.
Hon förbjöd min tidning att distribueras.
Hon drog in rätten för oss att få bäras ut till läsarna.
Hon använde sin makt till att lägga ner en nystartad, framgångsrik tidning.
Jag trodde faktiskt inte det var sant. Jag trodde sådant bara inträffade i fascistiska diktaturer. Att det kunde ske i en demokrati som Sverige kom som en total kalldusch.
Här stod jag med en nyanställd redaktion, kompetenta människor som sagt upp sig från andra arbeten för att de trodde på idén jag representerade, de hade gjort ett fantastiskt jobb: och så kommer en minister och krossar oss med ett pennstreck.
Alla mina anställda fick gå på dagen, men begåvade som de var fick de snabbt nya jobb. Jag har fortfarande kontakt med många av dem. Min redaktionschef på Metro Weekend är exempelvis presschef på Piratförlaget idag: Lotta Byqvist Lennartsson.
Hela den här historien gav mig dyrköpt, men nyttig, kunskap om hur makten i Sverige fungerar.
Efteråt har jag naturligtvis grubblat över vad som fick kulturminister Marita Ulvskog att göra något så otroligt odemokratiskt som att gå in och lägga ner en enskild tidning, och så småningom fick jag också veta svaret.
Hon var utsatt för utpressning.
Alltsammans är en lång historia, men den börjar med att tidningen Metro började distribueras i Stockholms tunnelbana den 14 februari 1995. De stora morgontidningarna i Stockholm, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter, stod föraktfullt och skrattade i kulisserna. Den ena, Svd, hade fått erbjudande om att vara med och äga Metro, men de hade kort hälsat att de inte var intresserade.
Metro kom att bli den största succén i svensk mediahistoria. Det stod klart redan efter några månader. Skrattet fastnade snabbt i halsen på de fina morgontidningsredaktörerna, och när vi (jag var nyhetschef på Metro) meddelade att vi skulle starta ytterligare en tidning, Metro Weekend, så stod DN och SvD beredda. Ägarnas vackra prat om deras största uppgift var att värna yttrandefrihet och demokrati visade sig vara en tomma ord.
De var beredda och laddade till tänderna: de skulle göra att för att krossa den nya tidningen.
Alltså bjöd chefredaktörerna Anders Mellbourn (DN) och Mats Svegfors (SvD) kulturminister Marita Ulvskog på lunch.
Där fick kulturministern ett ultimatum:
Antingen såg hon till att Metro Weekend lades ner, eller så skulle DN och Svenskan se till att Dala-Demokraten och en rad andra små, socialdemokratiska dagstidningar inte skulle få bäras ut till läsarna längre.
Just det där med Dala-Demokraten visste var det tog. Marita Ulvskog hade varit chefredaktör för den tidningen innan hon blev minister, vilket gjorde valet lätt.
Och fort gick det. Bara ett par månader senare fick hon igenom lagändringen i riksdagen. Alla partier, utom centern som mutades med någon sorts bidrag, var motståndare till lagändringen.
Några dagar senare lades vi ner.
Det här fick mig förstås att fundera över vad makt egentligen kan användas till. Marita Ulvskog kunde ändå förklä sitt beslut i politiska termer, och det fanns en ideologisk tanke bakom, men vad händer om en mäktig människa bär på en stor personlig hemlighet? Vad händer om någon får reda på den? Vilken utpressning skulle inte då vara möjlig?
Dessutom ville jag visa på att makt alltid innebär en frestelse till korruption.
Annika Bengtzon sätter ära i att avslöja maktmissbruk, men vad händer om hennes egen tillvaro hotas i grunden? Om hennes man är på väg att överge henne och barnen? Vad är hon då själv beredd att göra? Skulle hon kunna missbruka den makt hon själv äger, nämligen den mediala? Skulle hon utnyttja sin position som journalist för att rädda sin familj?
Den här gången lät jag henne göra det.
Stockholm i maj 2005
Liza m