Följ oss på sociala medier:
”En rafflande feelgoodhistoria i 1800-talets England om en åttaåring so...”Läs mer
”Jag inser att det som gjort djupast avtryck i minnet är beskrivningarn...”Läs mer
”Hans röst i etern följer med in i hans böcker, där hans...”Läs mer
”Flickan som fick en röst är en fantastiskt fin debutroman som ger...”Läs mer
”Det här är en bok man vill sätta i händerna på sina...”Läs mer
”Att leda in en förhärdad särskrivare på rätt spår är en grannlaga uppg...”Läs mer
”Ett tag funderade jag på om inte nutida Gertrud kunde ha gestaltats so...”Läs mer
”Jonas Jonasson skriver skrönor som är njutbara att läsa. ... Skrönor t...”Läs mer
”Ebervalls och Samuelsons skildring av fyrtiotalets Stockholm och Köpen...”Läs mer
”Jan Guillou har slutfört ett imponerande verk. 1900-talet har fått sin...”Läs mer
”Det finns flera anledningar att sluka Johan Erlandssons bok om Maj Wah...”Läs mer
”Låt det brinna är en grov, mörk, hård och oförutsägbar deckare som man...”Läs mer
”Anne Holt skriver spännande om aktuella samhällsproblem och ger en tro...”Läs mer
”Min alltför vackra syster är i likhet med Historien om en anständig fa...”Läs mer
”Att gestalta troll trovärdigt är inte det enklaste, men de här författ...”Läs mer
”Jag skrattade högt åt den här boken! ... Lärarinnan är en välskriven m...”Läs mer
”Personligt och berörande. Inspirerande!”Läs mer
”Patos. Det är drivet och limmet i "De rättslösa". ... De rättslösa dra...”Läs mer
”Den är jättehärlig … Solstolsläsning! … det är lite feelgood, den bjud...”Läs mer
”Men David Wibergs roman är också en poetisk dialog, och mer än...”Läs mer
”"Drönaren" har utsetts till Norges bästa kriminalroman 2019 och det ha...”Läs mer
”I år skulle den brittiska deckardrottningen ha fyllt 130 år. Kristina ...”Läs mer
”Intressant! … Lärorikt. Och en mycket viktig bok för att förstå högerp...”Läs mer

Bakgrund till Box 21

Anders:
Box 21 är en roman. Men bakom den, riktiga människor. Sådana som lever, andas, hoppas. Sådana som du och jag. Som bor i en lägenhet intill din. Som arbetar i en lägenhet intill din. Men du har inte en aning. Du ser dem inte. De har reducerats till en kolumn i ett bokföringsprogram, till en produkt som kan köpas, säljas, misshandlas, och sedan … sedan säljas igen. Välkommen till Sverige.

Hon heter Tanya. Hon var din granne nyss. Hennes historia är inte mer dramatiskt än de andras, inte märkvärdigare än de andras, hon råkar bara vara en av dem, bara en.

Hennes resa till Stockholm börjar med en taxichaufför i Tallinn. En sådan som får betalt per kvinna han säljer. Tanya är knappt ens det, möjligen en mycket ung kvinna, hon är sexton år. Taxichauffören gör som de brukar göra, han säljer henne till grossisten, några män som arbetar tillsammans och som köper kvinnor och sedan säljer dem vidare till bordeller i Sverige. I Tanyas fall ligger bordellen i en stockholmsförort, det är hösten 2003 och när hon köps för ett par tusen euro är färden över Östersjön inte bara en transport till Värtahamnen, mest är det en annan resa, en flicka som blir till hora och blir till handelsvara.

Tanya är efterfrågad. Hon är ju ung, kvinnorna som säljs till Sverige har blivit allt yngre de senaste åren, svenska män står i kö för att tvinga tonåringar att sära på låren.
Hennes kön säljs från september 2003 till juni 2004 från tidig morgon till sen kväll, till män som tränger in igen och igen.
De köper henne i vanliga lägenheter i vanliga trappuppgångar.
De köper henne på de svarta spelklubbarnas golv.
De köper henne till och med som ett nummer på menyn på en pizzeria i den stockholmsförort bordellen ligger – nummer ett är capricciosa , nummer nio quattro stagioni med extra ost, nummer tjugoett är Tanyas underliv och det kostar femhundra kronor. Att beställa via pizzamenyn visar sig vara ett uppskattat sätt att handla människor, inga telefonsamtal som kan avlyssnas, inga långa förhandlingar, ange ett särskilt nummer på menyn och alla parter vet vad som gäller.

Tanyas uppfattning om vad som är normalt, om vad som är värdigt en människa, har i skuggan av sedelräknande hallickar kraftigt förändrats. Att bli såld är normalt. Att emellanåt sitta inlåst i en källare är normalt. Att få stryk, bli våldtagen, känna pistolen mot tinningen, det är normalt. Hon ser till slut hallicken som räddaren, hon kallar honom i förhören med den svenska polisen för sin pojkvän.
Hon har brutits ner, bit för bit, hon ska ju klä av sig naken och stöna högt på kommando och ta emot betalningen efteråt – och hon ska aldrig ifrågasätta det, det ska ha blivit … normalt.

Tanya saluförs på polisens bandupptagningar av sin hallick. Jag har fått in lammkött nu säger han till de svenska män som är beredda att betala bra för just lammkött. Ordagrant. Just så. Jag har fått in lammkött nu.
Hon är sexton år.
Tanya var ett ganska traditionellt byte, då när en taxichaufför var den första som tjänade pengar på henne. Hennes uppväxt rymde två emotionellt frånvarande föräldrar, hon omgavs av enorm arbetslöshet i det område hon växte upp. Ingenting andades framtid. Ingenting andades hopp. När en taxichaufför kände till det, när han kartlagt henne i det område han letade flickor möjliga att övertala, när han talade om stora pengar på kort tid i en rik miljö – då var Tanya möjlig att påverka.
Idag?
Idag vet hon inget annat. Hon ser trygghet i att bli utnyttjad. Och hon anser att det är naturligt att hennes ”pojkvän” som ger henne denna trygghet också tar hand om pengarna.
Hon har ju normaliserats.

”Ewert slog otåligt ut med armarna.
– Dessa barn utan ansikten.
Flickorna fanns egentligen inte. De saknade arbetstillstånd, identitet, liv. De andades försiktigt i en lägenhet med elektroniska lås på sjätte våningen i en stad rätt olik den by de lämnat.
– Ewert, hur många har vi i den här stan egentligen?
– Så många som marknaden behöver.”

Börge:
Under skrivandet av Box 21 gjorde vi valet att inte berätta så mycket om de män som håller sexindustrin och traffickingen levande. Däremot gjorde vi en hel del researcharbete om dem.

Sexköparna : De som allmänt kallas torskar. Det är de som gör att sexindustrin, prostitutionen och traffickingen kan fortsätta vara den mest lönande kriminella verksamheten efter narkotika och vapenhandel. Socialt fungerande män, småbarnsfäder, gifta och ogifta, ensamma äldre män, unga män – det är de som är torskarna.
Det är de männen som köper Lydia och Alena i Box 21.

Har de här männen/torskarna – med olika utseenden, bakgrund, klasstillhörighet – egentligen någonting gemensamt förutom att de köper sex?
Under researcharbetet förstod vi att nästan hälften – kanske flertalet av dem – hade en gemensam nämnare. De var sexmissbrukare per definition. De använder sex för att förändra sina känslor. De är bl a storkonsumenter av porr, frekventa porrklubbsbesökare. De köper sex och de står för det största antalet köpta sexuella tjänster. Sexmissbrukaren letar kickar för att slippa känna oron och rastlösheten. Han vill slippa det kroniska tillståndet av utanförskap, ensamhet, tomhet.
Anledningen till att man missbrukar sex, droger, mat, spel mm – missbrukets själ alltså – är att man vill ändra/styra sina känslor.
En psykolog skulle säga att sexmissbrukaren sexualiserar känslor som ilska, ensamhet, rädsla etc och agerar med sex för att förändra de känslorna.
Med den förklaringsmodellen skulle man kunna säga att jag – när jag drack alkohol första gången – alkoholiserade mina känslor av ångest, ensamhet och rädsla. När jag drack alkohol försvann dessa känslor och ersattes av andra känslor. Jag började må bra. Kände mig avslappnad och cool.
Att dricka blev snabbt ett inlärt beteende eftersom jag visste vad det skulle få för effekt på mig. Detsamma sker för alla slags missbruk.

Men, frågade vi oss när vi skrev Box 21, varför vill dessa män utnyttja just traffickerade flickor?
Har de ingen empati?
Förstår de inte vad de utsätter dessa flickor för?
Flickor som är tvingade att göra det de gör.
Flickor som knullar för att de måste?

Vi menar att för många av de här torskarna så är det just flickornas utsatthet som är lockande. Det är det som triggar männen. Ju mer offer kvinnan är desto mer attraktiv för torsken. Ju mer offer, ju mer förnedring, desto mer attraktivt.

Alkoholister dricker olika sorters alkohol. På samma sätt är det med sexmissbrukare. De väljer olika former av sexualitet. Trading – alltså att köpa och sälja sex – är en sort. Den sexmissbrukare som väljer trading har sin favoritvariant. Men när den här människan har tömt ut den favoritvarianten så letar man efter nya och ofta grövre varianter. T ex mer våld och förnedring.

”Fyra rohypnol och en valium. Hon svalde, log mot spegeln, blandade tabletterna med ett halvt glas vodka.
Hon öppnade badrumsdörren och gick ut i hallen. Han som var nästa kund, dagens andra och en ny som hon aldrig tidigare hade sett, väntade redan i trapphuset.”

Anders:

Varje flicka – Tanya och de cirka 1000 andra unga kvinnor som köps som slavar och skeppas till Sverige under ett år – försörjer profitörer i en lång näringskedja. Alla kräver sin andel när produkten säljs igen och igen.
Först han som tipsade, eller övertalade. I Tanyas fall taxichauffören, i många andra fall hennes riktige pojkvän i hemlandet. Han får sin andel när han säljer henne till en grossist. Grossisten köper henne och får sin andel när hon säljs vidare till en bordell, ofta baserad i helt vanlig lägenhet på en vanlig gata i en helt vanlig svensk stad.
Bordellen drivs som ett företag. Det kunde ha varit tandkräm, det kunde ha varit stolar, det här företaget säljer människor. Titta på bokföringen på nästa sida. Ett dokument som fanns i den bärbara dator polisen beslagtog vid tillslaget mot den lägenhet där Tanya tvångssåldes, tvångsknullades. Ett av den svenska polisens starkaste bevis i rättegången avseende människohandel som följde.

Den här sidan är den första av en lång rad. Bordellen som är verksam i olika delar av Stockholm har just kommit igång, från början bara med ett par kvinnor, några dagar senare anländer ytterligare. Den här bordellen hade sammanlagt minst nitton kvinnor i arbete.
Det handlar om människor. Men är bokfört som vilken produkt som helst.

Du läser det så här:
Längst till vänster, dagens datum.
Därefter, flickornas arbetsnamn och dagens inkomst.
Sedan Erki , ett namn på en man, som ska ha sin andel.
Sedan Alik , ett smeknamn på en man, som ska ha sin andel.
Sedan Miha , ett smeknamn på en man, som ska ha tio procent av den totala inkomsten.
Sedan den återstående vinsten.

”Han hade sett några stycken av dem. Alltid samma historia. Unga fattiga baltiska flickor som bearbetades av någon som kom till byn med talets gåva och med löften om arbete och välfärd, som försåg dem med falska pass och i samma ögonblick som de tog emot passet förvandlade dem från hoppfulla tonårsflickor till låtsaskåta kvinnor. Det falska passet var dyrt, med det fick de en skuld, en skuld måste man arbeta av.”

Börge:
Enligt Rikspolisstyrelsens uppskattning så passerar ca 1 000 flickor/år i traffickingindustrin Sverige. De är här någon eller några månader och drar sedan vidare. De flesta kan hålla på några år utan att bli påkomna. Det är tillfälligheter – precis som i Box 21 – som avgör om polisen skall kunna sätta stopp för verksamheten, eller inte.

Men vad händer då när polisen har sprängt en bordell med en massa baltiska flickor i? Vad gör man med de flickor som fastnar i polisens garn? De flickor som ju faktiskt inte begått något eller några brott utan bara blivit utnyttjade. Flickor som är brottsoffer.
Vi pratar nu om flickor som – många gånger redan före traffickingkarusellen – bär med sig minnen från en svår barndom, såsom fysiska, psykiska och sexuella övergrepp och som ibland blivit sålda av sina föräldrar till traffickern. En del av flickorna är dessutom lätt utvecklingsstörda. Kort sagt är det marginaliserade flickor som hade behövt någon som skyddat dem och gett dem hjälp redan när de var små.
Får dessa flickor någon hjälp av vårt samhälle efteråt eller fortsätter vi att svika och förnedra dem även efter att de har fått sluta med sin verksamhet här i Sverige?

I samband med att polisen sprängt en bordell tar man kontakt med den stadsdelsförvaltning som ligger där bordellen låg. Man berättar att man har tagit in ett antal flickor (många gånger under 20 år) som förhörts och som nu behöver hjälp med att få någonstans att bo och äta fram till rättegången. Polisen vill att flickorna ska stanna kvar till rättegången eftersom det oftast är genom flickornas berättelser som man kan få bevis mot dem som utnyttjat flickorna.
Det vanligaste som sker är att flickorna får pengar till biljetten hem till Baltikum av stadsdelsförvaltningens representant/social-sekreterare. Eller så får de en förfrågan om de kan tänka sig att frivilligt gå med på att bo i ett jourboende eller familjehem fram tills rättegången.
Vad beträffar frågan om frivillighet är det vanligast att flickorna går med på det och efter att ha bott i jourhemmet några veckor eller dagar så sticker flickorna därifrån och tillbaks till någon av de hallickar som inte åkte fast vid polisens nedslag.
Vad gäller biljetten hem är det ett alternativ som flickorna tar fast de inte kommer att åka hem till familjen utan snarare tillbaks till sitt hemland och till en ny hallick som kommer att – i värsta fall – skicka tillbaks dem för ny tjänstgöring i Sverige.
Så går det till i verklighetens Sverige.

Vad kunde samhället gjort för att hjälpa och skydda dessa flickor då?
Om vi tar flickan på Fruängsbordellen som Anders berättade om i början så kan vi konstatera att hon behövde hjälp för att bearbeta de upplevelser hon varit med om under de två år som hon varit i sina hallickars garn. Hon behövde också bli skyddad från sina hallickar och torskar. Om hon hade varit en svensk flicka istället för en lettisk så hade hon garanterat blivit omhändertagen enligt lagen om vård av unga (LVU).
Den lagen talar om att i vissa fall kan samhället gå in och tvångsomhänderta barn och ungdomar under 20 år.
Om samhället hade omhändertagit de traffickerade flickorna så hade de kunnat få hjälp och skydd på något av de LVU-hem eller §12-hem som finns över hela Sverige.
Stadsdelsförvaltningens jurister vid just detta tillfälle sa att man inte kunde omhänderta andra EU-länders medborgare enligt LVU.
Det är inte sant. Jag har jobbat med många LVU:ade ungdomar från andra EU-länder.
Varför vill inte myndigheterna använda sig av denna möjlighet för att hjälpa flickorna?
Det är för dyrt att omhänderta dem enligt LVU. Det kostar nästan 5000:-/dygn. Så istället låter vi dem komma hit och bli våldtagna flera gånger om dagen och när de blivit påkomna ger vi dem en biljett hem trots att det enda fel de gjort är att de låtit sig bli tvingade/lurade hit till Sverige.

”Hon stod länge stilla framför den öppna skåpdörren, stirrade in i det mörka, på de två hyllplanen fulla med deras gemensamma tillhörigheter. Deras liv. Det enda liv de erkände.”

Anders:
Inför skrivandet av Box 21 arbetade vi precis som när vi skrev Odjuret – traditionell och grävande journalistik som sedan blandades med ren fiktion, sådant en spännande roman ska innehålla. Högar med rättegångsprotokoll, förhörsutskrifter, samtal med nyckelpersoner och med utnyttjade kvinnor här i Sverige och i Litauen, kunskap om en del av vårt samhälle vi helst undviker, kunskap som vi tror kan vara lättare att ta till sig så här.
Jag har själv gjort massor av reportage i Sveriges Televisions Rapport och Aktuellt, om utsatthet, om brottsoffer, om förövare, om prostitution, om människohandel … ambitiösa reportage som visats på bästa sändningstid men som liksom ändå bara sorterats bort som … nyhetsbetraktelser. Den här formen, kriminalromanens form, att blanda kunskap om samhället med fiktion, jag är säker, man kommer så mycket längre.

Box 21:s huvudhistoria kretsar kring två unga kvinnor vars liv finns i en box på Centralstationen i Stockholm. Två unga tvångsprostituerade kvinnor inlåsta i en lägenhet. De lever i det våld, det slaveri, den verklighet som är traffickingoffrets. Men i boxen har de sin mentala tillflykt, den enda plats som bara är deras, som är hopp om att någon gång möta ett annat liv, som är hämnd på de människor som utnyttjar dem.
Romanens Lydia och Alena gör till slut uppror, de slår tillbaka, mer eller mindre framgångsrikt.
Och där, genom att låta dem göra det, lämnar vi som författare tydligt verkligheten, in i fiktionen.
En tvångsprostituerad kvinna tar sig väldigt sällan, kanske aldrig, ut på egen hand.
För det handlar ju om företagsverksamhet, det måste finnas produkter att sälja, att tvinga kvar en kvinna i prostitution är fortsatt garanterad inkomst och en människohandlares arbetsmetoder därför våldsamma.

1. makt och kontroll
En gruppvåldtäkt är bra.
Det fungerar.
Procentaren, grossisten, hallicken: de våldtar igen och igen, de vet att man behöver makt och kontroll över sin vara och att det får man när man kränker tillräckligt ofta och tillräckligt grovt. De har ju lärt sig det, männen och kvinnorna som lever på att sälja människor, de som finns här, som tar plats, som bygger små företag med flickor som varor.
Bäst fungerar anala våldtäkter. Smärtan är störst då, den som våldtas är lättast att kontrollera med stark, återkommande smärta. En och annan vaginal våldtäkt, visst, men en företagare vet och har lärt sig att anala våldtäkter är en tryggare, säkrare metod.
Någon gång ibland hotar man med pistol. Bara den som har haft ett vapen riktat mot tinningen vet hur följsam man blir, hur liten man blir, hur lätt man är att kontrollera. Hallickarna, procentarna, som det här handlar om, vet att ett dödshot då och då är arbetsmetodik och inkomstgaranti.

2. ekonomisk skuld
Alla andra tjänar på dem. Men själva? Ofta får de betala.
De har nämligen en skuld. För att komma till Sverige erbjuder sig näringskedjan att skaffa ett pass. Ett illegalt pass kostar rätt många tusenlappar. När flickan fått sitt pass har hon därför en stor skuld till bolaget.
Den måste hon arbeta av. Sära på låren, annars .
Hon kan sedan få en större skuld (företaget har egna kontrollanter, fiktiva sexköpare med uppgift att som det heter provknulla) om hon gjort fel, då växer skulden, hennes tid att betala av blir längre.

3. skammen
Kanske den mest raffinerade företagsstrategin. Bordellen som äger henne tar bilder av henne när hon penetreras på lägenhetsgolvet i Fruängen, filmar när hon våldtas av tre män i lägenheten på Östermalm. Om hon sedan inte fortsätter att arbeta sprids bilderna och filmerna i hemlandet.
Den skammen är större än någon annat.
Det priset är ingen beredd att betala.
Ett utanförskap som skulle vara för evigt.