Mitt livs novell, Liza

Scener att begrunda
av Liza Marklund

Del 1
Min karriär som mamma

Min yngsta dotter gick på Vår Teater när hon var åtta-nio år. Varje vecka samlades ett tjugotal flickor och en pojke för att klä ut sig och öva på pjäser i en tom lokal på Östermalm i Stockholm.
Så blev det till slut stor föreställning på en riktig teater på Regeringsgatan. Nervositeten var förstås enorm och salongen fullsatt av förväntansfulla föräldrar. Vi fick veta att pjäsen hade övats fram av barnen och teaterlärarinnan tillsammans och att den handlade om prinsar och prinsessor.
Ja, eller rättare sagt: en prins och tjugo prinsessor.
Den ende pojken på scenen talade i stort sett oavbrutet hela halv­timmen som förställningen pågick. Några flickor fick pipa fram några stickrepliker medan den åttaårige prinsen långsamt skred omkring över scenen och talade med allt högre röst och rödare kinder, fullständigt hänförd av all den uppmärksamhet han åtnjöt. Teaterlärarinnan satt vid scenkanten och strålade av stolthet.
Min dotter och hennes kompisar satt som dekoration i prinsess­klänningar bakom ett bord och sa inte ett ord i hela pjäsen.
Efter det gick inte min dotter på Vår Teater mer. Hon tyckte inte det var kul.

Jag växte upp mitt i den norrbottniska storskogen. Innan jag började första klass hade jag i stort sett aldrig umgåtts med jämnåriga. Jag hade alltså inte tränats in i den lyssnande och omhändertagande flickrollen, jag fattade inte att poj­karna bestämde och att jag fanns där som dekoration och servicemaskin.
Skolan och dess värld blev därför ett mysterium för mig som aldrig löstes. Jag trodde på lögnen att vi var lika mycket värda, att det var upp till var och en att lyckas och att det berodde på mig själv om jag inte fick bekräftelse eller erkännande.
Jag fattade aldrig vad det var för fel på mig.
Jag var bäst i nästan allting hela tiden, men ändå dög jag aldrig.
Känslan av att vara ”fel” följde mig genom hela skoltiden.
Några månader in på gymnasiets samhällsvetenskapliga linje gav jag upp och började jobba som städerska på Pite Havsbad.
Tur och brist på lydnad gjorde att jag så småningom lyckades ta mig därifrån.
Det var först när jag arbetade med Svenska Kommunförbundets rapport Härifrån till jämställdheten tjugo år senare som bitarna föll på plats. Där hittade jag för första gången många av de forskningsresultat och fakta som vi presenterar i den här boken. Äntligen avslöjades den stora hemligheten: sanningen att tjejer är utfyllnad till det riktiga materialet. Det var en sådan enorm lättnad att inse att det inte bara var mig det var fel på, att jag var del i ett osynligt systemfel. Jag var en extremt högpresterande flicka som alltid pratade mer än min lilla tredjedel, som inte fattade att jag tog för mycket plats och resurser.
Jag kände igen så många olika situationer, så många repliker och re­aktioner.
Jag tog för mig på samma sätt som killarna gjorde och det accepte­rades inte alls.
När jag ifrågasatte olika saker i undervisningen blev läraren tvärför­bannad, och jag fattade inte varför.
Och det här med hånet till exempel: hur mattemajjen ropade ”halta Lotta” efter mig i korridoren när jag gick på kryckor. När jag sa åt ho­nom att sluta blev han jättesur.
– Du ska lära dig ta kritik, fräste han.
För att inte tala om detta att flickor ofta hjälper varandra i stället för att fråga läraren, till exempel: På matten hade jag ofta en liten kö till min bänk. De andra tjejerna frågade hellre mig om hjälp än läraren.
Till slut fick majjen nog. Han stod och laddade ett tag, sedan slog han pekpinnen i katedern och skrek:
– Vem är det egentligen som är lärare i den här klassen, är det du eller jag?!
Jag svarade helt sanningsenligt:
– Det kan faktiskt diskuteras.
Såhär i backspegeln kan jag konstatera att jag måste ha gjort ett oer­hört intryck på den stackars läraren i Norrfjärden på 1970-talet.
För några år sedan skrev mannen i fråga en insändare i Piteå-Tidningen där han ifrågasatte att en sådan som jag skulle få yttra sig of­fentligt. Dessutom tyckte han att det var helt fel att jag skulle få kallas författare bara för att jag skrivit några böcker.
Insikten gjorde mig alldeles varm i hjärtat:
Han har fortfarande inte kommit över mig, den gamle gubbtjyven!

Strax före påsken 2005 åkte jag till Skärholmens centrum för att köpa kläder.
En familj med mamma, pappa, syster och bror hamnade i provrummet bredvid mitt.
Pojken var i fyraårsåldern, flickan något år äldre. Mamman provade kläder, pappan stod intill skyn­ket med barnen.
Det framgick omgående och mycket tydligt att sonen i familjen hette Kalle.
I tio minuter i sträck förmanade pappan Kalle om hur han skulle uppföra sig.
Pappan skällde, hotade, vädjade, lirkade och skrek:
”Kalle, sparka inte på väggen, nej Kalle, låt tröjan vara, Kalle, vad har jag sagt? Stoppa in karamellen i munnen! Kalle, nu får du sluta! Hör du inte vad jag säger?! Kalle!! Jag tar ifrån dig godispåsen om du fortsätter! Snälla Kalle, vi är snart klara, kan du inte vänta en liten stund till? Ser du, Kalle, vad fin mamma är? Kalle! Nu lägger du av!!”
Den lille pojken sjöng, pladdrade och gapade oavbrutet. Han hop­pade, sparkade och sprang omkring – och negligerade vartenda ord pappan sa.
Under hela tiden stod systern alldeles stilla och sa inte ett ljud.
Jag gick därifrån utan att köpa något.
Kalle och hans pappa botade all min köplust.

Del 2
Mitt livs om yrkeskvinna

I början av 1990-talet beslutade man sig för att omorga­nisera redaktionsledningen på tidningen där jag jobba­de. Nya fräscha chefer med nya fräscha idéer skulle tillsät­tas – men de som valde ut de nya cheferna var ju de gamla vanliga, och deras valkriterium var ett enda: man skulle vara lik.
Män anställde alltså andra män i något yngre upplaga.
Det hela tog sig till slut absurda proportioner.
Hela företagsledningen bestod slutligen av till förvillelse likartade män runt 40 med tjänstebil, samma frisyr och exakt likadana mörkblå filtkavajer. De kallades faktiskt för ”filtstimmet”. Tillsammans stod de vända mot varandra på redaktionsgolvet, med ryggen mot medarbetar­na, och bekräftade varandra.
Snart började filtstimmet tycka att journalisterna runt dem var illo­jala. De var ju inte ”lika”. De arbetade inte dygnet runt och hade varken tjänstebil eller filtkavaj.
Allra värst var kvinnorna, tyckte filtstimmet. Dem begrep man sig inte alls på. Kvinnorna hade så konstiga idéer om vad man skulle skriva i tidningen. De hade så märkligt sätt att formulera sig på och reagera, och så blev de gravida!
Hösten 1994 tog man tag i saken och gjorde sig av med 40 av de kvinnliga medarbetarna på ett bräde. Man betalade helt enkelt tiotals miljoner i avgångsvederlag för att bli av med dem.
Jag var den första som gick. För pengarna köpte jag ett torp som jag fortfarande har kvar.
När kvinnorna försvunnit, och redaktionen blivit sig betydligt mer ”lik”, hände något mycket märkligt.
Upplagan föll. Läsarna ville inte längre köpa tidningen.
Grabbarna spände musklerna och anställde ännu fler filtkavajer, och upplagan rasade ännu mer.
Till slut hade man tappat mer än halva upplagan, tidningen gick med hundratals miljoner i förlust och hotades av nedläggning.
Samtidigt gick den konkurrerande tidningen allt bättre.
Där hade man gjort tvärtom.
Man hade befordrat kvinnor, låtit dem få egna avdelningar i tid­ningen, skriva stora artikelserier och sitta i redaktionsledningen.

Jag ingick i ett arbetslag med två kvinnor och två män. Min chef var en vänlig och artig man som tyckte det var viktigt med kvinnor i journalistiken. Han hade sär­skilt uppmanat just mig att söka till hans avdelning.
En dag ringde jag honom för att prata om ett artikelupp­slag jag jobbat fram. Min chef satt mitt i en högljudd diskussion med en chef från en annan avdelning och lyfte bara av luren med­an de dividerade klart. Därför kom jag att höra hela samtalet.
– Men jag måste få låna minst en reporter från din avdelning, sa min chef. Hur ska vi annars få ihop någon tidning till i morgon?
Den andra chefen protesterade, de hade deadline för sin bilaga på eftermiddagen.
– Men jag har bara två reportrar idag, sa min chef. Jonas och Arne. De kan inte fylla hela tidning.
Den andra chefen gav med sig, lovade skicka över en reporter och min chef tog luren.
– Både jag och Ulla jobbar idag också, sa jag.
Då skrattade han generat.
Artikeluppslaget jag jobbat fram tog han ifrån mig och gav till Arne.
I ett obevakat ögonblick visade min chef alltså sin verkliga inställning till det där med kvinnor och journalistik.
Jag har fortfarande inte förlåtit honom.

På mina första chefsjobb var jag med från allra för­sta början då företagen etablerades. Jag var med och byggde upp verksamheten, drog upp riktlinjer och anställde folk. Av bara farten lärde jag mig varenda detalj i produktionen, som innebar att planera, skriva, layouta, trycka och distribuera två olika dagstidningar. Jag kunde till och med ställa fyrfärgen på data­bordet i tryckeriet ute i Akalla.
Mina maktbaser var alltså många och gedigna.
Kompetensmakten var oinskränkt, idéerna mina från start, jag hade de formella titlarna, jag brann för allt jag gjorde och jag var bergfast förank­rad i organisation. Jan Stenbeck skrev små brev med artiklar han klippt ut ur lokaltidningarna på Long Island, bara som små artikeluppslag.
Jag lyckades också riktigt bra på de posterna.
Sedan bytte jag jobb.
Jag började i en mycket större organisation där jag inte alls hade samma kunskapsmakt. Även om själva jobbet var detsamma hade jag inte detaljkunskap kring vokabulär, lokaler eller personal. Inte heller hade jag någon större passionsmakt, idémakt eller anknytningsmakt.
Faktum är att den enda maktbas jag hade var den formella positions­makten, alltså titeln och befogenheten, men det räckte inte alls.
Trots att jag var mycket mer erfaren än på mina första jobb så miss­lyckades jag rätt kapitalt.

Jag uppfostrades till chef inom den hårda och grab­biga Stenbeckkoncernen. Tempot och kraven var höga, det förtroende jag fick var enormt.
Jag tilläts formulera innehåll och målsättning för en helt ny dagstidning, rekrytera personal och ta ansvar för verksamheten från artikeluppslag till tryckstart.
Alltså lärde jag mig att ta många och snabba beslut på minimalt med tid. Det fungerade väldigt bra – där.
Men sedan gick jag till en arbetsplats som var mycket ”gulligare”. Tempot var mycket lägre, medarbetarna betydligt fler, och kraven på mig visade sig vara radikalt annorlunda.
Man förväntade sig att jag skulle vara en ”kvinnlig” chef, medan jag bara hade lärt mig att vara en ”riktig” chef.
Det skar sig direkt.
En sak jag tidigt upptäckte var att jag förväntades förankra alla mina beslut innan jag tog dem. I stället för att göra en bedömning och sedan informera de berörda medarbetarna förväntades jag springa omkring och fråga varenda kotte vad de tyckte innan jag bestämde något.
Jag tyckte det var opraktiskt och orimligt, vilket jag frankt framförde. Det gjorde mitt arbete helt omöjligt.
Jag sa upp mig första gången efter sju veckor. Tre gånger lät jag mig övertalas att stanna kvar, men efter ett knappt år gick jag för gott.
I stället satte jag mig i sovrummet och skrev en kriminalroman om mordet på en kvinnlig chef.

Jag externrekryterades till en rätt hög befattning i en stor organisation. Männen som rekryterade mig gjorde ingen hemlighet av vilken som var min störs­ta kvalifikation:
– Vi måste ha en kvinna på den här posten, och det är jättebra om hon är småbarnsmamma.
Trots att rollen som kvinnligt alibi var så tydligt definierad tog jag jobbet. Jag kom att ingå i en ledningsgrupp tillsammans med fem män, där alla utom en var internrekryterad.
När jag första gången presenterades för medarbetarna frös luften i rummet nästan till is.
Kvinnorna på redaktionen reagerade unisont med det undermed­vetnas hela kraft: nu är det kört för oss!
Deras besvikelse lät inte vänta på sig. Jag hade bara jobbat någon vecka när en kvinnlig medarbetare kom fram till mig och sa:
– Varför har du tagit Annas jobb?
Anna var den informella ledaren på redaktionen. Hon satt på en mellanchefspost och hade tagit stort ansvar under lång tid.
Jag bet ifrån direkt och sa att jag inte tagit någons jobb. Att det var jättelågt att gå på mig och påstå något sådant.
Fast egentligen hade jag ju faktiskt tagit Annas jobb.
Så länge strukturerna ser ut som de gör ryms det bara en kvinna i ledningen, för sedan är kvoten av kvinnliga chefer fylld.

Jag har varit en maskot på alla mina jobb.
Insikten slog mig som en tegelsten i bakhuvudet första gången jag läste om de fyra kvinnorollerna.
Alltid har jag varit den pigga och glada som fått applåder och jubelrop – fram till en viss gräns.
Jag har varit så himla duktig och lyckad och uppskattad – ända tills det där korrejobbet i New York ska tillsättas för sjunde gången och jag fortfarande inte kommer i fråga, trots att jag blivit lovad jobbet varenda gång. Eller när den där chefstjänsen utlyses och chefen skrat­tar och säger: Men ett sådant jobb vill ju inte du ha, lilla Liza. Pyssla på med dina kvinnoartiklar, du. Det är du ju så duktig på. Tyvärr får de inte plats i tidningen just nu, bara.
När jag fattat att ingen tagit mig på allvar har jag blivit arg och sagt ifrån.
Omedelbart har jag gått från maskot till krångelmaja och fått stäm­peln som besvärlig.
Då har jag sagt upp mig, varje gång, och genast fått ett nytt jobb och blivit en ny maskot. Till sist hade jag avverkat nio fasta journalistjobb på femton år.
Faktum är att jag rodnar när jag tänker på det, och det är ju också himla typiskt. Jag tar själv på mig skulden.

Något av det svåraste som finns torde vara att för­söka diskutera en artikelserie om kvinnovåld med redaktionsledningen på en kvällstidning.
Ingenstans är grabbarna så grabbiga som på en stor och stark tabloidtidning. Ingen annanstans är rubrikerna så svarta, meningarna så korta, reportrarna så hårdkokta.
Jag gick fram till nyhetsdesken där ledningen satt, men redan innan jag hunnit säga ”kvinnomord” hade nyhetschefen fått något paniksla­get i blicken och var genast tvungen att ringa korren i New York för att prata NHL-hockey.
Enda sättet att kunna bevaka sådana frågor på min arbetsplats var att göra intervjuerna utan att be om lov (vilket innebar på fritiden), sedan skriva så bra och engagerat att nyhetschefen orkade läsa mer än ingres­sen, och sedan tjata in texten en natt när chefen hade riktig nyhetstorka.
Ibland brast det för någon stackars nattredaktör som plötsligt slängde tidningar och nikotintuggummi omkring sig med orden:
– Du och dina jävla kvinnor!! Det säljer ju för fan ingenting! Ingen bryr sig, fatta det! Vad fan ger du inte upp för?
– Jag tror du har fel, svarade jag med en dåres envishet, och med ti­den fick jag förstås rykte om mig att vara både krånglig och besvärlig.
Till sist skrev jag en hel dokumentärroman om en kvinna som blivit misshandlad, utan att fråga någon om lov.

Den har sålt närmare en miljon exemplar, bara