Följ oss på sociala medier:
”Månadens inspiratör är ett stilsäkert superproffs som välter kiosker m...”Läs mer
”"En välskriven bladvändare där man verkligen får hoppas att att det me...”Läs mer
”Det är en i högsta grad angelägen bok som Jonathan Lundberg har...”Läs mer
”… detta och mycket annat tar plats i boken, där Guillou skickligt bala...”Läs mer
”Kistbyggarna är en härlig feelgoodbok med både djup, svärta och humor ...”Läs mer
”Livet som singel och 45 mitt i verkligheten beskrivs på ett sådant sät...”Läs mer
”Beskrivningarna av 90-talets Paris tilltalar mig något enormt, och jag...”Läs mer
”Tur då att Sara Lövestam finns. Efter de smarta böckerna "Grejen med v...”Läs mer
”Oskuld är en oerhört viktig bok som på ett mycket raffinerat och...”Läs mer
”Känns mycket initierat och trovärdigt … Sammantaget har Anne Holt lyck...”Läs mer
”Även om den sociala miljön som skildras i "Historien om ett anständigt...”Läs mer
”Listig story effektivt berättad … effektivt i korta välformulerade kap...”Läs mer
”… ett effektivt litterärt grepp, att leka med dikt och verklighet och ...”Läs mer
”En riktigt mysigt och varm berättelse. Gillar att man får följa olika ...”Läs mer
”Mycket bra spänningsdebut … Snarare ett juridiskt drama än en regelrät...”Läs mer
”Redan från första sidan dras jag in i Julias liv och blir...”Läs mer
”Fantastiskt!!! … Dessa böcker är bättre än juveler! De är flykter från...”Läs mer
”Den här boken var väldigt gripande, och jag slukade den på en...”Läs mer
”En perfekt bok för den som inte kan välja mellan klassisk polisroman o...”Läs mer

Mitt livs novell, Lotta

Scener att begrunda
av Lotta Snickare

Del 1
Min karriär som mamma

När mitt första barn, Stella, föddes bestämde pap­pan och jag att vi skulle dela på föräldraledigheten. Vi skulle vara hemma nio månader var.
När Stella var ett år flyttade vi. Jag jobbade och Thomas lekte med Stella i sandlådan.
När jag träffade andra föräldrar i samma sandlåda på helgerna var de mycket avvaktande mot mig – tills jag i något sammanhang råkade säga något om min mammaledighet.
– Vi trodde inte att du hade varit hemma alls. Vi trodde att du bara var intresserad av ditt jobb, sa de förvånat.
Efter det blev kontakten med grannarna mycket bättre och vi hade jätteroligt tillsammans.
Men om det nu hade varit så att jag inte hade varit hemma, hade jag någonsin blivit accepterad då? Eller hade jag för alltid fått sitta själv och gräva medan de andra fikade och planerade gemensamma utflykter?

Jag trodde att jag var en jämställd mamma.
Jag hade ju läst undersökningar som beskrev hur mammor lät flickbebisar krypa en meter medan pojkbebisarna fick krypa flera meter. Jag visste att mönstret fort­satte när barnen blev större: att mammorna genom att göra så uppfost­rade sina döttrar till att bli försiktiga, passiva och osjälvständiga.
De misstagen skulle inte jag göra. Mina flickbebisar skulle få krypa lika långt som pojkbebisar fick. Jag skulle uppfostra dem till att bli oräd­da, aktiva och självständiga.
Det var inte helt lätt. Många gånger fick jag tvinga mig att inte av­bryta när Stella och Agnes balanserade högst upp i klätterställningen på någon lekplats.
Erik däremot, han var ju pojke, så honom trodde jag inte att jag behövde uppfostra till aktivitet och självständighet. Den delen av hans uppfostran sköttes ju helt automatiskt av alla andra i hans omvärld.
När Erik var några år läste jag lite fler undersökningar om barnupp­fostran. Då upptäckte jag att jag hade gått i fällan i alla fall, trots att jag tyckte att jag var så medveten.
Eftersom jag inte trodde att jag behövde uppfostra Erik till att bli självständig krävde jag inte alls lika mycket av honom. Jag såg till att han hade gröt, mjölk och sylt på tallriken. Han behövde inte ens grymta. Jag knöt hans skosnören redan innan han hunnit sträcka ut foten. Jag för­väntade mig inte lika mycket av honom som av hans systrar.
Jag uppfostrade Stella och Agnes till att bli duktiga och självständiga och Erik till att förvänta sig ständig uppassning.
Som tur var gick det fortfarande att ändra.

Jag köpte begagnade bebissaker av en kollega när jag väntade mitt första barn: skötväska, bärsele och vagn. Vagnen var chockrosa.
När jag fått barnet deltog jag i en grupp för ny­blivna mammor som barnavårdscentralens sköterska höll i.
Vid ett av våra möten beklagade sig en av de andra mammorna över att barnvagnar var så dyra. Jag berättade om mitt lyckade begagnatköp, och då frågade barnavårdscentralens sköterska om jag tagit reda på bar­nets kön när jag köpte vagnen.
Jag svarade att jag inte hade det.
– Men lilla vän, sa sköterskan. Tänk om det hade blivit en pojke istället för en flicka. Då hade du ju inte kunnat använda vagnen!
Barnavården framstår ofta som rena konserveringsmedlet för köns­rollerna.
En väninna gick till vårdcentralen med sin tvååriga dotter, bland an­nat för att ta ett blodprov.
Sköterskan började genast oja sig över hur ”ledsen” den stackars flick­an skulle bli, hur ont det skulle göra och hur mycket hon skulle gråta.
Väninnan negligerade sköterskan och berättade i stället för dottern om blodet som fanns i kroppen, hur det skulle komma ut en liten drop­pe när man stack hål på skinnet och att provet skulle hjälpa henne att bli frisk.
När sticket kom stirrade barnet fascinerat på blodsdroppen och sa inte ett pip.
Sköterskan pratade på om hur ”duktig” flickan varit och plockade fram en burk med klistermärken.
– Fast alla flickmärken är slut, sa hon beklagande. Det är bara pojk­märkena kvar. Dem vill du kanske inte ha?

När jag var fem år bestämde jag mig för att bli lä­kare. Jag höll fast vid det ända upp i gymnasiet.
Jag gick naturvetenskaplig linje, hade bra be­tyg och var ordförande i elevrådet. På helgerna arbetade jag extra på Södertälje sjukhus som laboratoriebiträde. Jag var nästan äckligt välartad.
När jag gick i tvåan på gymnasiet sa min pappa, som var lärare, att jag istället för att utbilda mig till läkare borde bli laboratorieassistent och jobba kvar på sjukhuslaboratoriet. Utbildningen var bara på två år så jag skulle inte få så stora studieskulder, sa han.
Och av någon anledning släppte jag läkardrömmarna.
All forskning visar att förväntningar har betydelse. De både ger och tar självförtroende.
Det har jag märkt många gånger sedan jag fått egna barn.
Min dotter Agnes gick i tvåan när barn och föräldrar i klassen samla­des till en gemensam brännbollsmatch.
– Flytta fram, hon slår inte så långt, skrek en pappa i utelaget till sina lagkamrater när den första flickan skulle slå.
Flickan tittade förvånat upp och missade slaget. Mönstret upp-repades. Utelaget flyttade sig framåt och bakåt beroende på om det var en flicka eller pojke som skulle slå. Och allt eftersom spelet pågick slog flickorna sämre och sämre och pojkarna längre och längre. Ef­ter ett tag började också pojkarna i det egna laget kommentera flick­ornas slag.
– Slå inte, det blir bara lyra. Låtsas att du missar. Peter slår snart. Då kan du springa in, löd kommentarerna.
Hela den sommaren hade jag träningsläger för tjejerna i kohagen på landet. De blev mästare i brännboll allihop.

Dagislämnandet på morgnarna var min fasa. Det var alltid stressigt, alltid hade jag glömt nå­got. Jag gick hela dagen på jobbet och kände mig som världens sämsta mamma för att barnen grät när jag lämnade dem eller för att jag glömt ta med vantar.
Barnens pappa kände inte alls så. Han var världens bästa pappa bara han lyckats baxa iväg alla tre till dagis i någorlunda rätt tid, med eller utan vantar. Vi visste båda två att barnen stortrivdes på dagis och att dagispersonalen hade ett förråd med extravantar.
Men våra föräldraambitioner var helt olika. Jag ville förtvivlat gärna vara den perfekta mamman vars barn alltid var glada och hade vantar. Hon som står i dörröppningen med nybakade bullar när barnen kom­mer hem från skolan. Som lär barnen färglära genom att frysa in isblock i olika färger och låta dem smälta så att färgerna blandar sig.
För mig var det hårt och svårt att tvingas inse att det inte gick utan att jag gav upp andra delar av mitt liv. Det var svårt för mig att överge min 124 125
drömbild av mig själv som mamma och hitta en som stämde bättre med andra viktiga delar av mitt liv.

När jag väntade Stella gjordes det en stor omor­ganisation på företaget där jag jobbade. Avdel­ningar slogs samman, alla skulle byta rum och sitta på nya platser.
– Det är ingen idé att du fortsätter som konsult när du fått barn, sa chefen för omorganisationen till mig.
– Du kommer inte att vilja resa då.
Jag ville absolut fortsätta som konsult oavsett hur mycket det skulle kosta i form av resor, men det kunde jag inte övertyga chefen om. Jag hade ju inte fått barnet ännu. När det väl var fött skulle jag omvärdera synen på mitt arbete, försäkrade han mig.
Han gav mig alltså sparken från konsultgruppen för att jag var gravid.
Topp tunnor rasande satt jag i mitt gamla rum och gnisslade tänder när en äldre manlig kollega kom in. När jag berättade vad som hade hänt sa han åt mig att ta tag i saken. Han skulle inte ha nöjt sig med det besked jag hade fått utan gjort något åt det.
Det fick mig att våga strunta i beslutet om min arbetsplacering.
När flyttgubbarna kom för att packa mina grejer sa jag helt enkelt till dem att mina saker skulle till konsultkorridoren.
Och tro det eller ej – jag tilläts stanna kvar där. Kanske berodde det på att alla trodde att jag skulle ångra mig när jag väl blivit mamma.
Jag ångrade mig inte. Jag fortsatte att resa trots små barn.
Men utan knuffen från min kollega hade jag aldrig förstått att man kunde göra så, bara bestämma något och ge order om hur man vil­le hade det – och jag hade absolut inte trott att jag kunde eller fick göra det.
Min kollega hjälpte mig att bryta makt- och möjlighetsstrukturen.

På ett företag där jag arbetade väntade en kvinna i företagsledningen barn. Hon berättade att hon inte planerade att vara barnledig mer än några veckor. Sedan skulle hon inreda ett kontorsrum bredvid sitt dit barnets pappa skulle komma med barnet när det var dags för amning.
Både kvinnor och män inom företaget reagerade på hennes plane­ring. Att göra så var att förneka föräldraskapet, menade man. Självklart skulle hon vara hemma med sitt barn och ge upp platsen i företagsled­ningen. När en kvinna får barn måste hon prioritera det.
En annan chef, också hon i företagsledningen, hade en mobiltele­fon som bara hennes barn hade numret till. Den telefonen försökte hon ha på så mycket som möjligt, också under möten.
Även nu reagerade både kvinnor och män. Så kunde man ju inte hel­ler göra. När man var på jobbet var man tvungen att ha ett absolut fokus på det. Inte plötsligt avbryta mötet för att trösta ett barn som låst sig ute eller behövde veta när basketträningen börjar.
Lojalitetskravet utestänger alltså kvinnor på ett mycket effektivt sätt.
Prioriterar kvinnor jobbet är det fel och okvinnligt.
Försöker kvinnor kombinera familjeliv och karriär är det också fel och för kvinnligt.

Del 2
Min karriär som yrkeskvinna

När jag fick mitt första ”riktiga” jobb insåg jag inte att min arbetsplats var ojämställd. Jag skulle jobba som konsult och trodde att det enda som räkna­des var om jag gjorde ett bra jobb.
Att nästan alla kvinnor efter ett tag försvann ur konsultgruppen, och att det alltid var männen som fick de stora och statusfyllda uppdragen, trodde jag inte berodde på kön. Jag antog att kvinnorna inte hade varit tillräckligt duktiga, eller att de inte hade orkat med det höga tempot.
Nu var det upp till mig att visa att jag dög och att jag orkade, och det skulle jag verkligen göra! Jag tog avstånd från allt som hade med kvinno-gemenskap att göra. Jag ville tillhöra gruppen med den högsta statusen: de äldre männen.
Med tiden blev jag väldigt bra på att dricka whisky och spela poker, för det gjorde männen. Jag till och med klädde mig likadant som de – i stora, löst sittande skjortor knäppta ända upp i halsen.
Men hur jag än försökte så gick det inte.
Jag blev aldrig någon farbror.
Så länge jag var glad, snäll och söt fick jag trots allt vara med.
Men när jag blev lite varmare i kläderna och började hävda mina egna åsikter stängdes alla dörrar.
När jag insåg att det var kört gjorde jag som de andra kvinnorna – bytte jobb.

Jag jobbade som konsult när min chef erbjöd mig att vara med i gruppen för ett av de stora prestigefyllda projekten.
Efter ett tag märkte jag att projektledaren inte använde min kompetens. Han lyssnade inte på mina förslag och satte mig på uppgifter som egentligen inte behövde göras.
När jag konfronterade honom sa han att det berodde på att han inte kunde använda mig i projektet. Jag var inte tillräckligt duktig. Min chef hade tvingat honom att ta med mig.
Jag protesterade och sa att min chef hade föreslagit mig för min kompetens skull.
Då fick jag till svar, att den enda anledningen till att min chef tjatade om att jag var så kompetent, var att jag hade ett förhållande med ho­nom. Det visste alla på konsultbolaget.
Jag blev så chockad att jag knappt fick luft.
När den första reaktionen lagt sig blev jag otroligt förbannad och kände mig fruktansvärt illa behandlad.
Fram till dess hade jag trott att det räckte med att jobba hårt och vara duktig för att få vara med i de intressanta uppdragen. Nu insåg jag att det inte alls var tillräckligt. Att det egentligen inte spelade någon roll hur begåvad jag var. Allt kunde dränkas av ett illvilligt rykte.
Jag tyckte att det var alldeles för pinsamt att berätta om ryktet för min chef så jag gick till personalchefen.
Han blev väldigt illa berörd – å min chefs vägnar.
Personalchefen tyckte det var förfärligt att sådana rykten spreds om en kollega.

När jag arbetade som chef skulle min arbetsplats omorganiseras. Jag fick själv en ny överordnad.
Han kom till ett avdelningsmöte för att pre­sentera sig och sin syn på vår verksamhet. Förutom jag och min överord­nade var tre kvinnor och en man med på mötet.
Vi började med att alla presenterade sig och sina arbetsuppgifter.
Efter mötet frågade min överordnade mig hur jag tyckte att det hade gått. Innan jag hann svara gjorde han det själv. Han tyckte att mannen i gruppen – som han nämnde med namn – hade kommit med intres­santa synpunkter. Men kvinnorna hade uttryckt sig lite märkligt. En av dem – han kom inte ihåg vem – hade sagt si. En annan – han kom inte ihåg vem – hade sagt så.
Han lät precis som högstadielärarna som tycker att flickorna i klas­sen är så tråkiga och ointressanta att de inte kommer ihåg namnen på dem när de ska sätta betyg.
Efter några möten med gruppen var det inte längre någon av kvin­norna som sa någonting. De tyckte inte att det var någon idé. Över-chefen lyssnade ändå bara på, och talade bara till, mannen i gruppen.
Själv protesterade jag aldrig. Jag var noga med att framhålla vad kvin­norna hade sagt och använda deras namn, men jag påpekade aldrig mönstret i vad chefen gjorde. Jag visste att han inte kunde ta kritik, och trodde inte heller att han var tillräckligt smart för att förstå vad jag sa. Och jag orkade inte ta strid i onödan.
Det var fegt av mig.

En morgon tog jag tåget ner till Göteborg för att leda ett seminarium för en stor grupp kommu­nala chefer. När deltagarna redan började sam­las på kursgården ringde den kollega som jag skulle leda utbildningen med.
Hon kunde inte komma för barnen var sjuka.
Jag blev alldeles bestört.
– Kan inte din man vara hemma idag? sa jag.
Kollegan lät oerhört förvånad.
– Men det går ju inte, sa hon. Hans arbetslag är ju beroende av ho­nom. De ska byta en avloppsledning.
– Du har hälften av kursmaterialet, sa jag. Du ska hålla hälften av föredragen. Hur ska det här gå?
– Det där fixar väl du själv, sa hon bara.
För henne var det alldeles självklart att prioritera sin makes avlopps­rör framför vår kurs.
Det här är många år sedan, men jag kommer fortfarande ihåg käns­lan att bli lämnad ensam med en omöjlig uppgift.
Sedan dess har jag alltid med mig alldeles för mycket material när jag leder utbildningar. Man vet aldrig vilka avloppsrör som kan komma i vägen.

– Vi vill ha med en kvinna i gruppen så att loge­mentstämningen försvinner, sa min chef till mig när han gav mig ett konsultuppdrag.
Jag förstod inte vad han menade. Vad det var han ville att jag skulle göra, och vad var logementstämning?
Jag fick bilder i huvudet av militärtjänstgöring, sexskämt och fot­svett. Förväntade han sig kanske att mina manliga kolleger inte skulle dra lika många sexskämt om jag var med, eller kanske bli lite noggran­nare med hygienen?
I så fall behövde jag inte göra något, då räckte det med att jag bara fanns där.
Eller förväntade han sig att jag på något aktivt sätt skulle förändra stämningen? Kanske tvätta de svettiga sockorna och rodna när sexskäm­ten drogs?
Och varför ville han att logementstämningen skulle försvinna? Var det mina manliga kolleger som inte trivdes med den, men trots det inte för­mådde göra något åt den? Eller hade det gått så långt att kunderna stöt­tes bort av svettlukten?
Jag funderade inte bara på vad det var min chef ville att jag skulle bi­dra med, utan också på varför han trodde att just jag skulle kunna lyckas med det. Han var helt ny som chef och kände inte mig. Hans antagande om att jag skulle förändra stämningen i konsultgruppen berodde inte på att han visste vad jag kunde eller brukade göra. Det enda han kunde bygga det på var att jag var kvinna och att kvinnor per definition kan och gör vissa saker.
Jag frågade aldrig min chef vad han menade. Men redan efter första dagen på uppdraget fattade jag vad mina nya kollegor förväntade sig av mig: total inkompetens.
De var fem och jag var ensam.
Jag hade inte en chans att hävda mig när delprojekten delades ut, varpå jag givetvis fick det absolut minsta och obetydligaste.
När det gått några veckor fick jag, för andra gången på samma före­tag, höra att jag hade ett förhållande med en av cheferna, denna gång med min projektledare.
Då slutade jag. Det lilla delprojekt jag skulle göra tog mina kolleger glatt över.
Jag blir fortfarande förbannad när jag tänker på det.

Jag har alltid trott att jag varit maskoten på mina ar­betsplatser. Jag har ju varit så glad och duktig, och för det mesta har jag fått vara med i grabbgruppen.
Först nu, när jag skriver den här boken, ser jag det andra mönstret.
Jag var inte maskot, jag var förförerska.
Inte undra på att mina försök att likna mina äldre, manliga kollegor misslyckades så kapitalt.
Om det är någon som har väldigt små chanser att lyckas som farbror så är det en förförerska.
Det var alltid väldigt mycket sexskämt där jag var.
– Jag har halva inne, var till exempel kollegornas uttryck för ett näs­tan säkert uppdrag. När någon sa något sådant så tittade alla på mig.
Jag fick ofta komplimanger för mitt utseende, men de gick nästan alltid över gränsen. Exempelvis fick jag veta att jag kallades för ”Benen” och att kollegorna diskuterat vem som var sexigast på företaget och utsett mig.
Efter några öl på firmafesten hände det att kollegor kom fram och berättade för mig om sina sexuella fantasier, vilka inkluderade mig.
Jag tyckte alltsammans var extremt obehagligt, jag hade verkligen inte bjudit in till det.
Ändå var det jag som tog på mig rollen att neutralisera den pinsam­ma stämning som jag tyckte uppstod. Min taktik var att låtsas som ingen­ting. Jag agerade som om skämten och pikarna aldrig hade sagts.

I slutet av 1980-talet jobbade jag på ett företag som hade ett stort uppdrag i Zimbabwe i södra Afrika. Uppdraget innebar att ge experthjälp i frågor som rörde byggandet av kommuner enligt svensk mo­dell med demokratiska församlingar, beskattningsrätt, skolor, vägar och sjukvård.
Från min första dag på företaget var det min högsta dröm att få job­ba med just det projektet.
Efter flera års ihärdig väntan fick jag en förfrågan. Äntligen var det just min kompetens som behövdes. Det tråkiga var bara att jag var gra­vid och beräknades föda barn tre veckor före avresan för en månads­lång uppdragsperiod. Jag vågade inte tacka ja. Samtidigt fruktade jag att jag skulle gräma mig i hela mitt liv över att jag inte tagit chansen när jag fick den.
Men faktum är att jag fick en förfrågan till – när jag väntade barn nummer två. Nu skulle uppdraget genomföras tre månader efter beräk­nad förlossning. Jag tackade ja och tog man och barn med mig. Både jobbandet och familjelivet gick jättebra.
Så bra, faktiskt, att man gav mig ytterligare ett uppdrag i Zimbabwe – när jag var gravid med barn nummer tre.
Det gick också alldeles utmärkt.

Jag var kursledare på en chefsutbildning där en militär jargong blev förhärskande.
Det fanns lika många kvinnor som män bland deltagarna. Som medkursledare hade jag en man. Vi var alltså exakt lika många män som kvinnor i gruppen.
Utbildningen inleddes med en presentation. För att visa delta­garna hur presentationen skulle gå till började den manliga kursle­daren. Han var före detta kustjägare och yrkesmilitär och beskrev i detalj sin militära bakgrund. Att den låg ett tiotal år tillbaka i tiden märktes inte.
Alla manliga deltagare berättade efter detta utförligt om var och hur de gjort lumpen, om de ville eller inte ville bli kustjägare, vilka repövning­ar de deltagit i.
De kvinnliga deltagarnas presentationer blev parenteser tills nästa berättelse ur militärlivet tog vid.
Vi träffades vid sju tillfällen under ett år. Under hela utbildnings-tiden användes uttryck, jämförelser och liknelser från militären.
Jag var jättefrustrerad men hade ingen aning om vad jag skulle göra. Samma sak gällde de kvinnliga deltagarna. De berättade senare att de funderat på vilka gemensamma kvinnoerfarenheter de kunde beskrivit som på samma sätt hade stängt ute männen. Någon hade funderat på att beskriva sina förlossningar men tyckte att det var för långt ifrån ar­betslivet, för personligt och kroppsligt.
Och så är det, kvinnors erfarenheter definieras som privata och per­sonliga medan mäns är allmängiltiga och generella.
Arbetslivets språk bygger på männens språk och erfarenheter. Ota­liga är exemplen från militären eller idrotten. Det är ett effektivt sätt att stänga ute kvinnor.
Än idag funderar jag på hur jag skulle ha hanterat det här.
Genant nog har jag faktiskt ingen lösning.

När jag var konsultchef fördelade jag varje fre­dag de uppdrag som kommit in under veckan till mina medarbetare.
Jag hade säkert arbetat på samma sätt i ett år när en av mina kvinnliga medarbetare tog mig åt sidan.
– Varför ger du alla roliga uppdrag till Bertil? frågade hon.
Jag slog ifrån mig direkt, sa att jag inte alls gjorde det.
Sedan började jag fundera och insåg motvilligt att hon hade en po­äng. Om uppdraget var extra svårt, något som kunde misslyckas, gav jag det allra helst till Bertil. Han var min äldsta manliga medarbetare. Det kändes så säkert att föreslå honom. Inte för att han alltid lyckades, utan för att jag visste att kunden inte skulle klaga på mig om uppdra­get gick fel.
Att ge det till någon av mina kvinnliga medarbetare verkade mycket mer riskfyllt. Inte för uppdraget i sig – de var mycket duktiga – utan för mig som chef.
Om de misslyckades trodde jag att misslyckandet skulle spilla över på mig. Att det var mitt fel att jag inte hade tillräckligt kompetenta med-arbetare.
Det är först efteråt jag fått insikt i mina egna bevekelsegrunder.

En kommunpolitiker beskrev stolt hur han som nyinflyttad i kommunen snabbt knöt massor av kontakter genom att gå och simma på fredags-eftermiddagarna och så bada bastu efteråt. Några fredagars bastu-diskussioner gav honom massor av nya vänner.
Samma politiker beklagade sig över att det inte fanns några kompe­tenta kvinnor att engagera i politiken.
Och det hade han ju helt rätt i – ett nätverk byggt i en herrbastu innehåller mycket sällan kompetenta kvinnor.