Annika och Berit diskuterar Melodifestivalen – En plats i solen (2006)

Utdrag ur En plats i solen

– Vad tror du om det här? sa Annika sedan hon lagt på.
Berit bet i ett äpple. Hon verkade ha gett upp om kaffet.
– Kriminaliteten på spanska solkusten eller den nya organisationen?
– Den nya organisationen.
Berit satte på sig terminalglasögonen och lutade sig fram mot dataskärmen.
– Man får göra det bästa av det, sa hon. Om ansvaret för det jag gör ligger på någon annan så får jag ju mer tid att göra sådant som jag verkligen vill.
– Vad då till exempel? Egna artikelserier? Påta i trädgården? Eller tänker du ta dykcertifikat?
– Jag skriver låtar, sa Berit samtidigt som hon läste koncentrerat på sin dator.
Annika stirrade på sin kollega.
– Låtar? Vad då för låtar? Poplåtar?
– Schlagers, bland annat. En gång skickade vi in en till Melodifestivalen.
Berit släppte fortfarande inte skärmen med blicken. Annika kände hur hennes haka ramlade ner.
– Lägg av. Har du suttit i green room? Hur var det?
Berit såg upp.
– Låten kvalificerade sig inte bland de ettusentvåhundra bästa. Senast jag hörde något så hade den plockats upp av ett lokalt band i Kramfors som spelar den på ställena i sydöstra Ångermanland. Har du läst Lilian Bergqvists skrivelse till Högsta domstolen?
– Nej, jag har inte hunnit. Vad heter den?
– ”Ansökan om resning i målet…”
– Låten.
Berit tog av sig glasögonen.
– Absolutely me, sa hon. Den innehåller bland annat den nyskapande textraden to be or not to be. Jag har jobbat på den här tidningen i trettiotvå år, och om jag har tur så håller den sig flytande i tio år till. Då är jag sextiofem, och då tänker jag gå i pension. Jag uppskattar möjligheten att få ta reda på saker och skriva artiklar, men vem som ger mig uppdragen eller på vilken stol jag sitter är mig tämligen likgiltigt.
Hon såg granskande på Annika.
– Tycker du att jag verkar bitter och uppgiven?
Annika andades ut.
– Faktiskt inte alls, sa hon. Jag känner precis likadant. Inte för att jag ska gå i pension snart, men det har varit så många turer hit och dit att jag inte orkar bli åksjuk längre. To be or not to be. Sedan då?
– No more crying, no selfdenying, sa Berit, tog på sig glasögonen och vände sig mot datorn igen. Vad tror du om Filip Anderssons chanser att bli frikänd?