Rapport från Nobelfesten 2005
I själva verket är det rätt golvkallt. Maten är äcklig och dansen avslagen.
Men gänget vid bordet och studenterna med alla blommorna gjorde Nobelfesten uthärdlig.
Man har ju hört så mycket. Man har ju sett och förundrats. Festligare än vid Nobelfesten blir det inte i Sverige.
– Har ni inte roligare än så här? säger den israeliske journalisten bredvid mig förbluffat.
Fast vi hade skoj vid vårt bord, tack och lov. Journalistbordet, där jag hamnade, var traditionsenligt placerat bakom en pelare så att vi skulle se så lite som möjligt.
Men placeringen är inte det viktigaste, åtminstone inte när det gäller skojfaktorn. Det är inte så kul vid honnörsbordet heller alla gånger. Mona Sahlins bordsherre på Nobelmiddagen 1994 var exempelvis John Forbes Nash Jr, ekonomipristagaren som porträtterades av Russel Crowe i filmen ”A beautiful mind”. Han sa inte ett ord på hela middagen, och den är tre och en halv timme lång.
Middagen är alltså rejält utdragen. Alla vanliga dödliga måste sitta på plats senast kvart i sju, och sedan får man inte resa sig förrän bortåt halv elvasnåret. Svt:s sändningspersonal, som inte heller får gå och kissa under hela middagen, har vätskeförbud från 16.00. Med tanke på hur många äldre herrar som övervarade evenemanget kan jag tänka mig att detta föranledde en del besvär.
Nu fuskade en del gäster i år, det var en del spring mellan borden. Stämningen var emellanåt riktigt lättsam.
Vi som utgjorde den festliga bakgrunden till alla kungligheter och pristagare bestod till största delen av ledamöter från de olika priskommittéerna. 180 stycken var studenter, och så var vi en handfull från media. Träffade för övrigt min lillasyster i vimlet, hon var på Nobelfesten för fjärde gången. Hon vinner en studentbiljett vartenda år.
Jag åkte hem med en taxichaffis som vunnit studentbiljetter två år i rad på sjuttiotalet. Han gick på Handels på den tiden och sålde biljetterna för 160 spänn styck varje gång och körde taxi istället.
Begåvad kille.
Getingguide:
Maten och vinet.
Förrätten: Pannacotta med pilgrimsmussla, röding och havskräfta.
En geting
Hemskt. Ett gelélager med superfet kräm under, en gummiartad pilgrimsmussla, vattnig röding och en halv, missfärgad havskräftstjärt.
Varmrätten: Trumpetinbakad snöripa med smålök, äppelklyftor och potatisbakelse.
Två getingar
Degen runt snöripan var blöt och smaklös. Själva fågeln var ok och grönsakerna goda. Fast jag fick inga äppelklyftor, så dem kan jag inte uttala mig om.
Efterrätten: Citron-mousse med hallon och hallonsås.
Fyra getingar
Riktigt gott.
Vinet: fem getingar
Champagne Pommery Grand Cru vintage 1995
Fantastiskt bubbel
Penfolds RWT 2001
Tungt, australiensiskt rödtjut
Le Dauphion de Guiraud 2002 Sauternes
Kallt och smakrikt dessertvin
Festen
Partystämningen: Fyra getingar
Halva grejen med Nobelfesten är att bli bjuden. Andra halvan är att kolla in kungen och alla de andra gästerna, hur de har snofsat till sig och vad de har på sig. Bäst var studentkören som bar in alla blommorna medan de sjöng.
Skandalfaktorn: en geting
Ingen trillade i trappan i år heller. Det har faktiskt aldrig någon någonsin gjort på Nobelfesten. En man satte sig vid honnörsbordet före kungen. Hade han inte gjort det hade det blivit en överkorsad geting.
Madeleines urringning: tre getingar
En av kalasets viktigaste ingredienser numer. I år hade hon en av kemipristagarna, den amerikanske professorn Richard Schrock, 60, till bordet. Vet inte om han verkade trivas. Vid journalistbordet ser man inget.
Dansen: två getingar
Kungen och drottningen dansar aldrig på Nobelfesten. Det säger väl det mesta. Musiken är bra men slätstruken för att passa alla, och det blir ingen riktig feeling i det vassa, blåa tv-ljuset.
Årets coolaste pristagare:
Den australiensiske läkaren Barry Marshall. Han och Robin Warren kom på att magsår inte alls var en livslång och handikappande sjukdom, utan en vanlig bakterieinfektion som gick att bota med antibiotika. Ingen trodde dem, alla sa att de var tokiga. För att bevisa att de hade rätt drog Barry Marshall i sig en grogg med buljong och helicobacter och smittade sig själv med gastrit – bara för att sedan bota sig själv igen. Svårslaget. Höll kvällens bästa tal.
Årets viktigaste föreläsning:
Den döende Harold Pinters inspelade föreläsning som visades i Börshuset i Stockholm den 7 december:
”Hur många människor måste man döda innan man har kvalificerat sig som massmördare och krigsförbrytare? Hundratusen? Det borde räcka mer än väl, tycker jag. Därför är det inte mer än rätt att Bush och Blair får stå till svars inför Haagdomstolen.”
Ord och inga visor.
Läs den i sin helhet här.