Följ oss på sociala medier:
”Det är ju nästan omöjligt att inte gilla det! Författaren skriver ...”Läs mer
”Jag inser att det som gjort djupast avtryck i minnet är beskrivningarn...”Läs mer
”Hans röst i etern följer med in i hans böcker, där hans...”Läs mer
”Flickan som fick en röst är en fantastiskt fin debutroman som ger...”Läs mer
”Starkt och osentimentalt om kvinnor som bär både skam och armod och om...”Läs mer
”Nå, hur var det nu med Luciasången och andra frågor? Var det...”Läs mer
”Ett tag funderade jag på om inte nutida Gertrud kunde ha gestaltats so...”Läs mer
”Jonas Jonasson skriver skrönor som är njutbara att läsa. ... Skrönor t...”Läs mer
”Ebervalls och Samuelsons skildring av fyrtiotalets Stockholm och Köpen...”Läs mer
”Jan Guillou har slutfört ett imponerande verk. 1900-talet har fått sin...”Läs mer
”Det finns flera anledningar att sluka Johan Erlandssons bok om Maj Wah...”Läs mer
”Låt det brinna är en grov, mörk, hård och oförutsägbar deckare som man...”Läs mer
”Anne Holt skriver spännande om aktuella samhällsproblem och ger en tro...”Läs mer
”Min alltför vackra syster är i likhet med Historien om en anständig fa...”Läs mer
”Att gestalta troll trovärdigt är inte det enklaste, men de här författ...”Läs mer
”Jag skrattade högt åt den här boken! ... Lärarinnan är en välskriven m...”Läs mer
”Personligt och berörande. Inspirerande!”Läs mer
”Patos. Det är drivet och limmet i "De rättslösa". ... De rättslösa dra...”Läs mer
”Den är jättehärlig … Solstolsläsning! … det är lite feelgood, den bjud...”Läs mer
”Men David Wibergs roman är också en poetisk dialog, och mer än...”Läs mer
”"Drönaren" har utsetts till Norges bästa kriminalroman 2019 och det ha...”Läs mer
”I år skulle den brittiska deckardrottningen ha fyllt 130 år. Kristina ...”Läs mer
”Intressant! … Lärorikt. Och en mycket viktig bok för att förstå högerp...”Läs mer

Dagbok från arbetet med Nobel

Söndag 10 juli 2005
Medelhavet är lika bedövande knallblått som vanligt. Det är 28 grader varmt idag igen och himlen är lika fantastiskt molnfri.
Jag ligger i skuggan på min terrass i södra Spanien och läser Vem älskar Alfred Nobel? av Vilgot Sjöman. Bredvid mig ligger Alfred Bernhard Nobel av Kenne Fant, under solstolen finns drygt hundra utprintade faktasidor om Karolinska Institutets Nobelförsamling och dess arbete. Jag läser om forskning och anslag, om virus och stamceller, djurförsök och etik.
Här någonstans, mellan raderna i de biografiska tegelstenarna och faktatexternas torra knaster, finns kärnan i min nya roman. I den stekande sydeuropeiska solen läser jag texterna igen och igen, när jag är klar kommer jag att kunna allihopa utantill.
Det här är den värld Annika Bengtzon kommer att gå in i till hösten. Det här är den miljö jag själv kommer att bo i det närmaste nio månaderna – Nobels liv och gärning, Karolinska Institutets världsberömda forskningsarbete, läkemedelsindustrins viktiga, men stundtals cyniska, ambitioner.
Det finns här, jag vet att alltsammans finns här.
Jag vet bara inte riktigt hur alltsammans hänger ihop ännu.

Måndag 12 september 2005
Först hade jag tänkt att boken skulle heta Blå Hallen.
Det är en sådan poetisk titel, vacker och litet sorglig, och den associerar till både Nobelfest och Nobelpris.
Men under sensommaren har jag börjat tveka. Blå Hallen är väldigt anonymt för dem som inte slaviskt följer SVT:s utsändningar från Nobelmiddagen, och dessutom hette min senaste kriminalroman Den röda vargen.
Det blir lite målarbok över alltsammans. Vad ska nästa roman heta, i så fall? Gröna vågen, eller Svarta fanor?
Nu är jag mera inne på Nobels sista vilja.
Bra internationellt också, The last will of Nobel. Dubbeltydigt, det är bra.
Eller kanske Nobels testamente?
Det är lite rakare, lite lättare att säga, fast inte lika snyggt.
På sådana saker funderar jag när jag kör in på Karolinska Institutets universitetsområde i Solna strax norr om Stockholm. Jag parkerar utanför fakultetsklubben Svarta Räfven, ska käka lunch med Åsa Nilsonne. Hon är överläkare i psykiatri härute och skriver väldigt bra och våldsamma kriminalromaner på fritiden (har ni inte läst dem, grattis! Ni har mycket roligt framför er!)
En stor del av handlingen i min nya bok utspelar sig alltså här, bland laboratorier och försöksdjur och professorer och misstänkta mördare.
Men alltsammans börjar på Nobelfesten, på den glittrande galamiddagen i Stockholms stadshus, med att en mördare i aftonklänning tar sig ända upp till dansgolvet i Gyllene Salen och skjuter Nobelkommitténs ordförande Caroline von Behring rakt genom hjärtat.
Annika Bengtzon blir vittne till mordet, eftersom hon finns på festen för att bevaka den för tidningen Kvällspressens räkning.
Själva historien har jag funderat på sedan början på 1990-talet.
På den tiden jobbade jag som reporter på tidningen Expressen, och en Nobelkväll drog en av mina kollegor på sig långklänning och aftonväska och trippade ner till Stadshuset och blev, utan tillstymmelse till inbjudan, insläppt ända upp till statsministern.
Där såddes fröet.
Under många år bodde jag bara några hundra meter från Stadshuset. Jag gick ofta runt på borgargården och i trädgården som vetter mot Mälaren, och en vacker dag satt bara scenariot där.
Mördaren tar sig in på Nobelfesten, precis som min kollega, skjuter ihjäl någon och flyr i en båt över vattnet.
När detta var uttänkt och klart var det bara resten kvar, därav alla veckor av läsande på terrassen.
Nu har jag kommit så långt att jag måste börja göra research, och Åsa Nilsonne är min ciceron in i den akademiska världen.
Vi äter lunch i en nästan tom matsal med svartvitrandiga mattor och stiliga ekmöbler och pratar mordmotiv. Vad människor är beredda att göra mot varandra för att få makt och framgång. Vilka koder som gäller i arbetet på laboratorierna, vilka medel som finns att ta till för att sabotera forskning och snylta på andras arbete.
Jag behöver hjälp av någon doktorand, kommer vi fram till.
Jag måste tillbringa tid, ganska mycket tid, med att lära mig hur saker och ting fungerar. Jag måste få intervjua, bolla med, hänga på och vara allmänt i vägen för någon i närmare ett halvår framåt.
Åsa ska höra sig för om det finns någon villig kamikazepilot.
Efter lunchen skjutsar jag Åsa till hennes jobb och åker upp på mitt kontor i Gamla stan.
Har fått mejl från Kerstin Thornström, Expressens biträdande redaktionschef. Hon säger ok: jag får bevaka Nobelfesten för tidningen, hurra! Det går inte att köpa sig plats på Nobelfesten, man måste bli bjuden. Om man inte själv vinner pris så måste man antingen vara kunglig, nominera pristagare eller vinna på studentlotteriet för att få gå. Sista alternativet är att tillhöra den handfull redaktörer som får bevaka festen i media.
Och nu får jag alltså närvara på Expressens biljett.
På kvällen över jag mig och går på en annan gala – utdelningen av tv-priset Kristallen.
Jag och Titan television är nominerade i dokumentärklassen för serien Lite stryk får dom tåla, några filmer om våld mot kvinnor som visades i fyran hösten 2004. Vi kommer inte att vinna, men vi går dit och i alla fall och är pigga och glada.
I morgon åker jag ner till Spanien igen för att sätta ihop de sista delarna av mitt synopsis.

Torsdag 22 september
Jag letar efter Annika Bengtzon.
Det är tre år sedan jag umgicks med henne senast, och då mådde hon så dåligt att jag höll på att gå under när jag var tvungen att gå in i henne. Änglar sjöng för henne och tillvaron gungade.
När den nya boken börjar har det bara förflutit tre veckor i Annikas värld sedan jag lämnade henne i Den röda vargen, men jag känner ändå att hon har förändrats. Hon har hittat en massa pengar och insett att hennes man är otrogen.
Den här förmiddagen börjar jag få lite grepp om henne. Jag skriver ut en scen där hon förhörs av kriminalkommissarie Q i en sal i Stadshuset. Någon timme tidigare har Annika sett en kvinna bli skjuten, och jag märker att hon är tuffare och klarare än senast jag var i kontakt med henne.
Gud vad skönt! Hon är lite jobbig när hon är så där labil hela tiden.
Jag mikrar upp några rester ut kylen till lunch och kör sedan ut till Huddinge sjukhus. Klockan ett ska jag träffa Cecilia Björkdahl vid huvudentrén, en tjej som håller på att doktorera på Alzheimers sjukdom och kanske kan ställa upp och vägleda mig på labb.
Cilla visar sig vara blond och bright och gillar samma böcker som jag. Jag berättar vad jag är ute efter, hon försöker förklara vad hennes jobb går ut på. Så här låter det:
– I hjärnan på döda patienter med Alzheimers finns två förändringar i cellerna: amyloida plack utanför och neurofibrilära tangler inuti. Tanglerna bildas av att proteinet tau blir hyperfosforlyrerat och börjar aggregera… (med reservation för stavningen här).
Jag fattar naturligtvis inte riktigt, men både Cilla och hennes forskning passar klockrent i min roman. Vi går en snabb första runda nere på labbet, utan att jag har något tillstånd att vara där, och vi kommer överens om att Cilla ska kolla om jag kan få tillträde till labben medan mitt researcharbete pågår.

Fredag 14 oktober 2005
Upp vid sex, tunnelbanan in mot city strax efter sju. Det är så trångt i vagnen att jag inte har någonstans att hålla i mig, men det gör å andra sidan inte så mycket. Trängseln gör det omöjligt att falla.
Klockan åtta är jag på gymmet och tränar med Mats Hagedorn, min pt sedan fem år tillbaka. Jag får köra styrka och lyfter tungt, tungt. Till helgen kommer jag att drabbas av träningsverken som Gud glömde, det känner jag redan.
På vägen hem får jag faktiskt sitta och hinner klämma bägge kvällstidningarna, Metro och Stockholm City. I övre hallen i vår villa i söderförorten skriver jag sedan en krönika till Expressen som handlar om 13-årige Måns som tog sitt liv efter att skolkamraterna mobbat honom i sex år.
Hinner ringa Carolina Ekeus, pressekterare på Rikspolisstyrelsen, och ber henne hjälpa mig att redan ut turerna kring yppandeförbud kontra yttrandefrihetslagstiftning enligt rättegångsbalkens tjugotredje kapitlet tionde paragrafen. (Annika ska beläggas med skrivförbud, eftersom hon är ett av nyckelvittnena i utredningen av Nobelmorden.)
Klockan tre pluggar jag spanska i två timmar, como siempre.
Sedan åker jag och min minsta tjej till SVT, jag ska vara med och prata om trafficking i tv-galan till förmån för Världens barn. Eftersom jag är Unicef-ambassadör tar jag alla chanser att få prata om barns rättigheter.
Klockan 20.10 går jag in i sändning. Det funkar, även om jag varit bättre.

Tisdag 29 november 2005
Jag spelar tennis med Lotta Snickare klockan åtta på tisdagsmorgnarna, vi är lika dåliga så det brukar gå riktigt bra.
Tillbringar sedan större delen av dagen med Cilla på labbet. Hon har fixat tillstånd så att jag får gå överallt, utom till försöksdjuren. Efter alla djurrättsattacker är de gömda bakom anonyma dörrar, inte utmärkta med några skyltar någonstans.
Jag går genom slussar in till cell-labb, testar kylan i frysrummen, luktar på e-kolibakterier (surt), försöker förstå hur man får ut ett särskilt protein från en lösning (man centrifugerar den så att proteinerna bildar en klump i botten. Det som blir över kallas supernatant, det suger man bort och sedan kan man resuspendera cellerna, enkelt va?)
På eftermiddagen skriver jag ut labbscenerna med Annika och hennes granne, forskaren Ebba Romanova. Ebba har fått låna hela Cillas forskning, mycket praktiskt.
En lätt ångest infinner sig, det är redan slutet av november och jag har knappt börjat skriva. Min deadline är knappt fyra månader bort, måndag morgon den 20 mars, och jag ska dessutom vara bortrest i sex veckor. Jag inser att jag har ohyggligt mycket research kvar att göra, jag vet till exempel inte ett skvatt om vad Annikas man, Thomas, ska jobba med. Bara att det ska handla om juridik och att han och Annika ska ha helt olika åsikter i frågan han sysslar med.
Måste göra studiebesök.

Måndag 5 december
Tränar med Mats, får köra mjölksyra. Efteråt är jag alldeles darrig och måste gå in på ett fik på Biblioteksgatan och trycka i mig en räksallad.
Strax efter klockan 10 går jag in i regeringskansliet Rosenbad. Jag har varit där en del genom åren, på presskonferenser eller intervjuer, men mina intryck från de gångerna räcker inte för att beskriva hur där ser ut. För att kunna förklara en känsla eller en stämning i en miljö krävs det att jag verkligen fokuserar på den, att jag är där och ser och upplever. De gånger jag kör fast beror det på att jag inte kan se scenerna framför mig, mina karaktärer har inget utrymme att agera i. Därför åker jag alltid dit och kollar upp de platser som mina historier utspelar sig i. Det är ett lite krångligt sätt att jobba på, men det är det enda som funkar för mig.
Entrén till Rosenbad består av en stor hall som är helt vit och avskalad. Vita väggar, vitt marmorgolv, vita statyer längs väggarna. Jag blir med ens väldigt medveten om vilka skitiga skor jag har, försöker generat torka av dem på en matta ute vid dörren.
Vakten släpper in mig i trapphuset, jag trycker på en av hissknapparna.
– Hej, säger plötsligt Bosse Ringholm bredvid mig. Ska du till höger eller vänster?
– Öh, säger jag begåvat. Va?
– Höger eller vänster? frågar han igen.
– Jag hade tänkt åka uppåt, svarar jag.
– Då rekommenderar jag att du drar dig åt höger. Du är på väg att stiga in i varuhissen. Den stannar på varje halvplan, ungefär som i huvudet på den där Malkovich.
Bosse Ringholm släpper av mig på sjätte våningen, som är justitiedepartementets maktplan. Här sitter ministern och statssekreteraren och de högsta tjänstemännen. Måndagar är departementsdagar, klockan halv elva börjar beredningarna i Blå rummet och det är därför jag är här. Jag ska få sitta med på ärendena som dras den här förmiddagen.
En del av handlingen i Nobels testamente utspelar sig alltså i de här korridorerna. Thomas, Annikas man, har varit på väg hit ända sedan 1997 när jag skrev Sprängaren.
Thomas Bodström ger mig en snabbguidning genom korridorerna och sitt kontor. Hans tjänsterum är fint men ganska enkelt – ljusa, moderna möbler, en tavla, ett skrivbord med papper och dator. Längre in finns ett vilrum och ett duschrum. Jag skriver upp det jag ser, många detaljer, hur luften känns, om jag hör något särskilt, hur ljuset faller.
Vi bänkar oss sedan i Blå rummet, politikerna sitter på ena sidan av ett runt bord, de föredragande tjänstemännen på den motsatta. Jag sitter på politikersidan och försöker febrilt fatta vad det är som händer. Ärendena dras i ett högt tempo, jag skriver upp saker ser ut, hur människor förhåller sig till varandra, vilket mineralvatten de dricker (Loka). En av nyckelscenerna i boken utspelar sig här inne, det kommer att bli skitkul att skriva den.
Kvart över tolv bryter man beredningarna trots att de inte är klara. Thomas Bodström ska dra namn på regeringssammanträdet klockan halv ett. Jag har en massa frågor men dem hinner vi inte med nu, Nobelstiftelsen har en presskonferens i sina lokaler på Sturegatan klockan ett.
Jag halvspringer mot Stureplan och käkar en chorizo på vägen.
Att kliva in i Nobelstiftelsens hus är att komma in i en annan värld. Inredningen är mörk och tung, atomsfären borgerlig, personalen konservativt välklädd. Presskonferensen hålls på engelska, tempot är långsamt. Jag får inte reda på någonting som inte redan står på stiftelsens hemsida, vilket gör mig rätt sur.
Besökets behållning finns i en monter längs ena väggen. Här är det, i verkligheten: Nobels testamente. Jag tar en bild på det med min mobiltelefon.
Halv tre är jag på plats i mitt kontor i Gamla stan och börjar skriva ut departementsscenerna.
Det här blir skitbra!

Lördag 10 december 2005
Alfred Nobels dödsdag, dagen för utdelandet av Nobelprisen och den stora Nobelbanketten i Blå Hallen i Stockholms stadshus.
Jag är superstressad redan när jag vaknar.
Min son är hockeydomare och dömer en match i Björknäs ishall klockan 07.30. Jag ska packa för att vara bortrest i sex veckor, skriva krönika till Expressen, städa, köpa julklappar, förintervjuas av SVT inför kvällens direktsändning från Stadshuset och sitta uppsvidad och klar på min plats på Nobelfesten senast klockan kvart i sju.
Klockan fem sätter jag igång och tvättar håret och det bara pajar, jag får förbanne mig inte till det, det slutar med att jag sätter upp alltihop i en skitful hästsvans.
Tur att jag har en jätteljuvlig Lars Wallin att dra på mig.
Jag har sju minuter till godo när jag rusar in i Blå Hallen.
Det är verkligen hisnande att vara här på riktigt.
Jag hamnar förstås vid journalistbordet, traditionellt placerat bakom en pelare så att vi ska se så litet som möjligt. Jag sitter bredvid redaktionschefen på tidskriften Science, han är så trevlig att jag bestämmer att Annika Bengtzon också får ha honom till bordet.
Ikväll behöver jag inte bry mig om lokalerna, jag har redan gått igenom varenda varuintag och hisschakt med en av Stadshusets guider.
I stället koncentrerar jag mig på det enda jag inte kunnat ta reda på i förväg: hur säkerheten fungerar och hur Säpo rör sig inne på festen.
Allt passar klockrent in i min historia.

Torsdag 19 januari 2006
Det snöar.
Vi ska ta omslagsfoto till boken, en stämningsfull vinterbild med Stadshustornet i bakgrunden, och det är fucking snöstorm ute.
Raskt tvingas vi alltså till en helomvändning i omslagsfrågan: det får bli en inomhusbild.
Karolina Olsson, som alltid sminkar mig för omslagen, är på plats i Stadshuset med sin stora mage, hon ska ha barn snart. Fotografen Fredrik Hjerling har tagit alla mina omslagsbilder, han är förstås här, liksom min förläggare Ann-Marie Skarp och Eric Thunfors som gör själva layouten.
Vi får låna en loge i Stadshusets källare. Jag har med mig några olika klädalternativ, tillsammans fastnar vi för en punkartad, svart aftonklänning av Ivan Grundahl. Fredrik och Eric har enats om ett utsnitt för själva omslaget – en ganska vid bild av den världsberömda trappan som leder från Blå Hallen och upp till Gyllene Salen.
Hittills har vi varit ganska öppna kring hur omslaget ska se ut. Jag vill att det ska vara ganska djupt blått, det är en färg vi inte har använt hittills på mina kriminalromaner. Jag skulle helst slippa vara med, men Ann-Marie hävdar bestämt att jag måste ro båten i land. Har vi en gång börjat serien med mig som motiv så får vi lov att fortsätta. Vi förhandlar om saken, det slutar med att jag får stå långt bort och slipper titta in kameran.
Titeln till boken är inte heller klar.
Jag lutar alltmer åt Nobels testamente. Det låter lite statiskt, men det är lätt att säga. Dessutom har uttrycket en klockren koppling till dramats upplösning.
Vi enas om att vänta med det slutgiltiga beslutet tills vi ser omslaget.
Blå Hallen är alldeles folktom. Golvet är enormt, den grå kolmårdsmarmorn blänker. Jag kommer att vara barfota på bilden, det får inte vara för snyggt. Det är ett krav jag alltid haft, att det inte får vara tjusigt. Antingen ska jag vara äckelgul i ansiktet, avklippt på mitten, ha fula solbrillor eller röda ögon.
När allt ljus är inställt börjar jag springa jag i trappan, upp och ner, framifrån och bakifrån, jag tittar åt höger och åt vänster och hela tiden är det otroligt kallt om fötterna.
Jag och Ann-Marie äter en mycket sen lunch på Stadshuskällaren efteråt, jättemysigt!

Torsdag 9 februari 2006
Cyklar ett intervallprogram på min träningscykel i 43 minuter (dvs ett avsnitt av Vita huset). Är på plats på kontoret före nio. Skriver en scen med Annika och hennes granne, Wilhelm Hopkins.
Att bygga upp en text innebär inte att bara sitta och knappra på tangentbordet, det handlar om något helt annat. Jag placerar mina karaktärer i sina utgångspositioner, sedan går jag liksom in i den person som har berättarperspektivet. Historien rullas igång och mitt jobb är att uppleva hela scenen utifrån personen som beskriver den i boken. Jag känner, ser, reagerar och kommunicerar mig igenom hela händelseförloppet – samtidigt som jag skriver ner det, naturligtvis.
När jag är klar kliver jag ur karaktären och ser hur det blev – utifrån liksom. Lite får man alltid göra om, men oftast funkar det. De gånger scenerna blir platta och dåliga beror det oftast på att jag inte varit tillräckligt närvarande, jag har inte orkat gå in i historien så ordentligt som det krävs.
Äter sopplunch med Tove Alsterdal, min kompis som också är min redaktör. Vi gick på journalistlinjen i Kalix tillsammans för 22 år sedan, sedan dess har Tove alltid varit den som läser allt jag gör allra först, och vice versa. Idag är hon framför allt dramatiker och har sitt kontor två kvarter från mitt i Gamla stan.
Innan jag sätter igång och skriver något alls går jag igenom hela historien med Tove. Jag förklarar karaktärerna, bevekelsegrunderna och händelseutvecklingen, och sedan ser vi tillsammans om det håller.
Tove är skoningslös och stenhård och jag litar på henne till 110 procent. Nu har hon läst ett långt stycke och har några synpunkter på Thomas, vi diskuterar hur jag kan skriva om så att det funkar.
Vid femsnåret stänger jag författarfabriken för dagen och går bort till förlaget. Det är styrelsemöte klockan sex och jag och Ann-Marie hinner prata en kvart innan vi drar igång. Vi enas om en titel till boken: det får bli Nobels testamente.
Jan Guillou, Ann-Maries man som äger Piratförlaget tillsammans med mig och Ann-Marie, anländer samtidigt som Thorbjörn Larsson, Nils-Erik Jansson och Peter Althin. Peter är advokat och riksdagsman och kommer direkt från KU-förhören om tsunamin. Thorbjörn Larsson är styrelseordförande för Expressen och Jan är väldigt arg på Expressen just nu.
Det blir en lång och intressant middag efter mötet.

Fredag 24 februari 2006
Jag är helt stum när jag vaknar. Är så förkyld att jag inte får fram ett ord.
Klockan tio ska jag äntligen få besöka försöksdjuren på KI, men jag tar mig knappt ur sängen. Ringer professor Brun Ulfhake och kraxar fram mina ursäkter, vi får bestämma en ny tid.
Min familj åker till Spanien i morgon för att jag ska få sitta ifrån och jobba dygnet runt, och så går jag och blir jättesjuk, skit skit skit.
Men jag skriver. Jag äter Panodil och Esberitox och snorar och hostar och skriver till midnatt. Jag får faktiskt inte fram ett enda ord, så jag kan faktiskt inte göra något annat än att jobba.

Onsdag 15 mars 2006
Jag skriver fram till kvart i ett. Kastar mig i en taxi och åker ut till KI. Träffar professor Brun Ulfhake som leder mig runt bland kulvertar och hissar tills vi kommer till slussen som leder in till försöksdjuren.
Flera av bokens allra viktigaste scener utspelar sig i djurförsökslabb, både i nutid och i mitten av 1980-talet. Därför måste jag både ta reda på vad som gäller idag och hur regler och verksamhet såg ut för tjugo år sedan.
Brun Ulfhake är otroligt bra på att förklara, jag har ofta väldigt tur med de personer jag intervjuar.
Försöksdjuren är jättesöta, de flesta är möss. Forskarna och djurskötarna är väldigt förtjusa i dam, förstår jag. Man är mycket angelägen om att de ska ha det bra. Bland annat har man forskat fram vilka leksaker de gillar allra bäst, och möss föredrar pappersnäsdukar före allting annat. De river sönder näsdukarna, busar med dem, bygger bo med dem.
Jag visas runt i alla labb och stallar.
En kvinna står i ett laboratorium och dissekerar mushjärnor. Med ett raskt snitt skär hon huvudet av musen, gräver fram djurets hjärna och lägger den på en liten glasbricka. Organet har samma färg som rå falukorv, ser ut som ett litet geléhallon.
– Jag ska ta en slice från den här musens hjärna, förklarar hon, titta på dopaminet och undersöka signalsubstanserna.
Klockan tre är jag tillbaka på kontoret.
Jag skriver alla djurförsöksscenerna, en del är rätt otäcka.
Är hemma halv elva på kvällen.

Natten mot måndagen den 20 mars.
Åh Gud, jag är klar, jag är faktiskt klar, det finns ett början och en mitt och ett slut, och jag har faktiskt fått ihop alltsammans den här gången också.
Det snurrar i huvudet av alla olika varianter av texten. I en version råkade jag återuppliva en död hund, i en annan sköt jag alldeles för vilt omkring mig för att Tove skulle godkänna det.
Vid midnatt mejlar jag iväg de sista avsnitten till de som faktakollar mina påhitt. Även om alltsammans är uppdiktat är jag angelägen att de fakta jag redovisar ska stämma med verkligheten så gott det går. Cilla har hjälpt mig och granskat allt som har med forskningen och labben att göra. Thomas Bodström har också läst kontinuerligt och upplyst mig om alla juridiska missar. Nu ska min förläggare, Ann-Marie Skarp, gå igenom alltsammans med lupp och hitta korrfel och felsyftningar och andra stökigheter.
Jag kommer i säng strax före tre.
Trots att jag är trött så det värker i benen fortsätter Annika att rulla i mitt huvud.
Nästa bok ska fortsätta exakt där den här slutar, det har jag redan bestämt.
Och medan klockan rör sig mot halv fyra faller bitarna på plats och jag ser hela historien framför mig, vad som händer med Annika, hur hon utvecklas, hur hon tar sig fram och bär sig åt.

Jag vill börja skriva nästa bok NU!