Följ oss på sociala medier:
”Boken kallas en psykologisk thriller och är oerhört lättläst, med ett ...”Läs mer
”En riktigt bra berättelse om ett verkligt livsöde som är mer fascinera...”Läs mer
”När himlen faller ner är en personlig berättelse, baserad på författar...”Läs mer
”Kort och gott så är Stormskörd av Mattias Leivinger och Johannes Pinte...”Läs mer
”Samtidsfrågor i ruggig bladvändare.”Läs mer
”Det här är en klassiker ... om man verkligen vill lära sig...”Läs mer
”Lövestams tredje bok i serien om grammatik är likt de andra skriven på...”Läs mer
”Marie-Louise Ekmans pregnanta noteringar har en poetisk kvalitet som s...”Läs mer
”Deckardrottningar finns i överflöd, men inte många kan skriva storslag...”Läs mer
”Trovärdigt om gängkriminalitet.”Läs mer
”Samtidigt som berättelsen drar in mig och får mig engagerad så lär jag...”Läs mer
”Författaren är en fena på tidsmarkörer och detta tillsammans med bra s...”Läs mer
”Det är driv i berättelsen.”Läs mer
”Jag tyckte den var skojig. Underhållande, lättläst och, precis som inn...”Läs mer
”Det är nära till leende när man läser boken. ... Boken visar...”Läs mer
”Sweet Lolita är en stark och viktig bok ... Detta är en...”Läs mer
”Denna gång hamnar skrupellösa flyktingsmugglare och andra samtida feno...”Läs mer

Verkligheten bakom – Nobels testamente

Våren 2000 köpte en av mina bästa vänner, Tove Alsterdal, Alfred Nobels gamla detoniklaboratorium av Stockholms stad.
Huset såg ut som en liten herrgård från 1800-talet och låg vackert vid vattnet i Vinterviken alldeles utanför själva Stockholms city.
Hit tvingades Alfred Nobel flytta sin verksamhet efter att han sprängt sin bror Emil och halva Södermalm i luften vid den Nobelska smällen i september 1864. På den tiden låg Vinterviken långt utanför staden, och visa av skadan tyckte myndigheterna att det var säkrast att Alfred provade sin dynamit på behörigt avstånd från mera planlagd bebyggelse, och jag måste säga att jag förstår dem.
Vinterviken visade sig passa ypperligt för Alfreds verksamhet. Här utvecklade han sina sprängämnen och fick patent på dynamiten.
Både forskning och tillverkning av olika sprängmedel fortsatte här långt in på 1900-talet. Än idag finns Nobels spränggropar kvar i omgivningarna, murade dagbrott med spår av detonationer och nitroglycerinblandningar.
I många år var området givetvis helt avspärrat för allmänheten.
Och medan sprängmedlen framställdes, utvecklades och staplades genom decennierna så växte Stockholms stad och kom till slut att omringa hela industriområdet. Det låg som en sluten och bordglömd enklav intill den vackra viken i Mälaren, främmande och otillgängligt.
Frågan är vad som egentligen hände med människorna därinne, om all denna produktion av sprängkraft på något sätt färgade av sig i marken eller kanske själva landskapet, för Vinterviken är än idag en plats där konflikter gror och mörka krafter synes verka.
Det kan verkligen min kompis Tove vittna om.Namnet Tove Alsterdal kanske är bekant för mina läsare, eftersom hon alltid förekommer längst ner i mitt Författarens tack i böckerna om Annika Bengtzon.
Tove är en av mina äldsta och bästa vänner. Vi gick Journalistlinjen på Kalix folkhögskola tillsammans i början av 1980-talet och sedan dess har vi varit varandras första läsare i allt vi gör. Tove har mest jobbat med dramatik och teater (skrivit operor, julkalendrar, låttexter, tv-serier, teaterpjäser), och våren 2000 beslutade hon sig för att ta steget fullt ut och öppna en egen teater.
Hon och hennes man fick alltså köpa Nobels gamla detoniklabb av Stockholms stad för att öppna kabaréverksamhet.
Jag minns så väl första gången jag gick igenom byggnaden.
Jag är inte lättskrämd, men det här var ett spökhus.
Huset hade stått öde i åratal, och under tiden haft en gigantisk vattenskada.
Golvet hade rasat samman, både på över- och undervåningen. Alla ledningar och rör hade rostat samman och låg utslitna och spretande som skelettdelar över naket bjälklag.
Jeezez, vad har de givit sig in i?!
Men Tove och hennes man, Nikolaj, beskrev så skimrande entusiastiskt hur de tänkt sig huset och verksamheten: här, salongen, med plats för åttio gäster, scenen, med sång och poesi och vaudeville, här, kök med enkel servering, handikapptoan, garderoben, och här, i trädgården, vita träbord på sommaren för ett glas vin i pausen.
Visst insåg de vidden av problem de skulle stöta på, med ruttna bjälkar och svårigheter med olika tillstånd, men de var förberedda och målmedvetna och beredda att arbeta dygnet runt i två år utan lön för att göra teaterdrömmarna till verklighet.
Vad de inte visste då var att de svårigheterna med läckande rör och sprakande elledningar bara var små obetydligheter i sammanhanget.
Infernot visade sig finnas någon helt annanstans – nämligen i husen intill.
Den dagen som restaureringen av huset inleddes började helvetet.
Dörren till huset slets upp och en rasande man satte igång att skrika åt Toves man. Nikolaj hade ställt sin bil i vägen, och nu jävlar var det bara att flytta på den så att mannen kom fram!!
Toves man fattade ingenting.
Han hade parkerat på tomten, precis intill förstukvisten, för att kunna bära in verktyg och byggmaterial.
Det visade sig att mannen, som var en granne från ett av husen i närheten, tagit för vana att använda Toves tomt som genväg när han skulle köra in på sin parkering. Det faktum att marken nu var såld och bebodd struntade både han och flera andra grannar fullständigt i.
De slutade aldrig att använda Toves trädgård som sin privata genomfart. De höll på att köra ihjäl hennes dotter och när det var dags för föreställningar i kabaréhuset klev de rakt igenom borden i trädgården och sa åt gästerna att flytta på sig.
I två år, under hela renoveringstiden, försökte Tove diskutera och förhandla med grannarna om deras beteende. Ingenting hjälpte. Grannarna upphörde aldrig med sin terror, och när Tove slutligen gav upp och sålde huset så gick några av dem  ut i tidningarna och försökte ta heder och ära av henne.
Under hela den här tiden pratade jag förstås oavbrutet med Tove om hennes situation. Jag såg hur hennes jublande optimism övergick i stridslust för att långsamt brytas ner till förtvivlan och slutligen resignation.
Det är Toves helvete i Vinterviken som jag fått låna till den här romanen.
Många av situationerna och dialogerna har jag tagit rakt ur verkligheten, för ibland går det inte att hitta på sådana idiotier som människor faktiskt har vräkt ur sig på riktigt.
En smula oförskytt har jag flyttat händelserna till Djursholm, men för att vara någorlunda trogen ursprunget så har jag döpt Annika Bengtzons gata till ”Vinterviksvägen”.

Detta är en del av förklaringarna till varför jag valt att skriva just den här boken på just det här sättet.

Stockholm mars 2007