Följ oss på sociala medier:
”Författaren är väl insatt i tidsandan och kvinnohistorien. Mönstret le...”Läs mer
”"Handbok för språkpoliser" är en fin liten bok som förmedlar en massa ...”Läs mer
”Romandebutanten Moa Gammel Ginsburg lånar Hjalmar Söderbergs hundra år...”Läs mer
” Författaren behärskar sitt hantverk. ... Jonasson låter sina skrönor ...”Läs mer
”Återigen har författar- och advokatparet skrivit en roman om händelser...”Läs mer
”Jan Guillou går hur som helst lyckligt i mål med sin uppgift....”Läs mer
”Det är verkligen rappt berättat och det märks att författaren inte vil...”Läs mer
”Johan Erlandsson, till vardags journalist på Kommunalarbetaren, har gj...”Läs mer
”Oerhört spännande hela vägen in i mål.”Läs mer
”Min alltför vackra syster är i likhet med Historien om en anständig fa...”Läs mer
”Att gestalta troll trovärdigt är inte det enklaste, men de här författ...”Läs mer
”Boken Lärarinnan är både allvarlig och rolig. Och den är både tankeväc...”Läs mer
”Patos. Det är drivet och limmet i "De rättslösa". ... De rättslösa dra...”Läs mer
”Personligt och berörande. Inspirerande!”Läs mer
”Den är jättehärlig … Solstolsläsning! … det är lite feelgood, den bjud...”Läs mer
”Det är välformulerat och vasst, men också plågsamt och ibland nästan o...”Läs mer
”"Drönaren" har utsetts till Norges bästa kriminalroman 2019 och det ha...”Läs mer
”I år skulle den brittiska deckardrottningen ha fyllt 130 år. Kristina ...”Läs mer
”Intressant! … Lärorikt. Och en mycket viktig bok för att förstå högerp...”Läs mer

Intervju Tjuvarnas marknad

Tjuvarnas marknad utspelar sig i högaktuell miljö – bland fartblinda försäkringsdirektörer i fina förorter och deras bortskämda barn på nattklubbarna runt Stureplan. Är historien född ur stunden eller är det något du ruvat på länge?

– Det här är tidens mest aktuella fråga, som alla författare måste ha grubblat över hur man kan illustrera. Men den är inte ny för i år – historien om Skandiadirektörerna är bara kulmen på den märkliga kultur som vuxit fram under flera år.
– En journalist kan beskriva tämligen exakt vad de här direktörerna haft för sig och den som läser Aftonbladet har kunnat få en ganska bra bild av vad som hänt. En ambitiös journalist skulle kunna gräva djupare, men det skulle bli för svårgenomtränglig och detaljrik läsning.
– Så då var frågan vad man skulle kunna göra som författare? Det gällde att hitta en händelse med symbolisk verkan, och för mig blev historien om den så kallade Lidingöligan det som fick pusselbitarna att falla på plats. Det var ett gäng direktörsungar som för ett par år sedan stal för hundratals miljoner. När de sedan åkte fast förstod de inte varför de skulle behöva sitta hos polisen och svara på frågor som vilka tjuvar som helst.
– Jag satte de här ungarna i centrum av historien, förde ihop dem med direktörerna och det som symboliserar moral och god ordning i samhället, nämligen polisen, och så hade jag alla byggstenar som behövdes för en bra roman.

Även om en kvinnlig polis är huvudperson, kan man inte kalla Tjuvarnas marknad för en polisroman. Vilken etikett skulle du själv sätta på den här boken och kan man säga att du gett dig in i en ny genre?

– Vi kallar den samhällsroman. En polisroman i dagens Sverige innehåller väldigt många styckade kvinnor och våldsbrott som saknar verklighetsförankring.
– Genren är inte ny för mig, det är en samtidsskildring av samma slag som hamiltonromanerna. Men perspektivet är kraftigt förskjutet – från en manlig underrättelseofficer till en kvinnlig polis…
– Dessutom är Tjuvarnas marknad också en satir på ett sätt som kanske mest påminner om Det stora avslöjandet (från 1974, nyutkommen i pocket, reds anm). Det är ett grepp som jag inte haft anledning att använda på länge, men det skulle inte gå att skriva en indignationsroman på det här temat. Ingen skulle bli förvånad över att jag är indignerad över att direktörerna stjäl, det vore att galoppera med dragen lans genom öppna dörrar. Humor biter bättre.

Man lär sig en hel del när man läser Tjuvarnas marknad – om allt från årgångsviner och jakt till skatteplanering och slottsrenoveringar. Gjorde du mycket research innan du började skriva?

– Ja, självklart. Jag har bland annat varit gäst på ekobrottsmyndigheten, konfererat med poliser och med min svägerska, som är överåklagare och går under benämningen Kärran…

Porträtten av nyrike försäkringsdirektören Henric Gundell och hans hala kolleger är lika obehagliga som träffsäkra och får en att misstänka att du känner några sådana här typer på nära håll…
– Jag har träffat sådana här personer i två sociala situationer som är väldigt effektiva när man vill se hur människor egentligen är: På jakter och under de därpå följande jaktmiddagarna. Man hör dem tala och ser dem döda, det ger massor av stoff.
– Jag har observerat och sugit åt mig som en svamp vid de tiotal tillfällen jag har varit med på sådana här jakter.

Deras barn då, varifrån har du hämtat stoff till dem?
– Ungarna har jag egentligen inte träffat. Ett tag funderade jag på att börja ränna på Stureplan på nätterna, men det föll dels på min hörsel – den pallar inte längre för musiken som spelas -, dels på att vad de här ungarna än säger så skulle jag bli den kändaste personen på stället och mina spaningar inte så diskreta…
– Istället samlade jag på mig en mängd utförliga och delvis mycket roliga reportage från bland annat DN. Historien om killen med den rakade pungen är till exempel direkt snodd ur ett reportage av Viggo Cavling.
– Reflexionen över killarnas frisyrer; att de ser ut som om de kammat sig med en fläskkotlett, är tyvärr inte heller min egen. Den har jag faktiskt snott från hovets presschef Elisabeth Tarras Wahlberg, som beskrev Aftonbladets manlige hovreporter på det sättet.

Medan direktörerna och deras ungar åker på mycket stryk i dina skildringar, klarar sig deras fruar med få undantag undan. De, liksom de andra kvinnor som beskrivs, framstår som de mest sympatiska i historien…
– Ja, så här kan direktörsfruar mycket väl vara. Det finns ingen anledning att tro att de måste ha fångats i den psykopati som många av de här männen befinner sig i.
– Jag har av nödvändighet hamnat i väldigt manliga världar när jag skrivit tidigare: Först i spionlitteraturen, sedan i riddarvärlden. Även om det gick att trixa lite i den sistnämnda genren, så var det omöjligt att komma ifrån den starkt manliga dominansen.
– Men när det gäller poliser, som den här boken till stor del handlar om, så är den kåren i princip lika jämställd som journalister. Dessutom är det så här att Anna Holt, som jag och Leif GW Persson skapat, var den första kvinnliga huvudpersonen i en polisserie när den kom i mitten av nittiotalet, medan det idag vimlar av manliga författare som skriver om kvinnliga poliser.

Anna Holt dyker för övrigt upp i Tjuvarnas marknad – precis som hon gjort i Leif GW Perssons två senaste romaner…
– Ja, vi konfererar lite innan vi skriver så det inte blir fel.

Man möter också några mycket lätt förklädda kändisadvokater. Vilka regler gäller när man hämtar personer ur verkligheten på det här sättet?
– När man beskriver advokater som Leif Silbersky eller Peter Althin i inte särskilt kränkande situationer; där de helt enkelt utför det arbete de skulle ha gjort i verkligheten, så är det inga problem. Vad beträffar Martinger så är det kanske lite mer problematiskt, men det behövdes ju en skurk också…

Ditt alter ego Erik Ponti är tillbaka från Det stora avslöjandet och Ondskan, liksom hans bäste vän Pierre från Ondskan. Vad hände med verklighetens Pierre?
– Han är död sedan några år tillbaka. Men det blev mycket snack i samband med Ondskan och mängder med barn och ungdomar frågade vad som hände med Pierre. Så jag tänkte att jag ville ge ett positivt och hoppingivande svar.

Vad gör du i höst – har du någon ny bok på gång?
– Nej. Det arbete jag har närmast framför mig är att skriva en tevepjäs och en historisk reportageserie för TV 4. Pjäsen ska handla om en tidsresa till Gustav III och reportageserien om häxor.