Intervju Madame Terror
– I fem års tid har kriget mot terrorismen varit den största frågan i världen och lika länge har jag letat efter en vinkel, ett sätt att beskriva detta i skönlitterär form. Jag hittade det förra året när jag såg Dokument Utifrån på teve, där ett franskt reportage beskrev hur det gick till när amerikanerna av misstag sänkte ubåten Kursk.
Det är en oerhört intrikat historia, inte minst när det gäller tekniken i den superubåt som för alltid kommer att förändra den politiska världskartan. Tog den lång tid att skriva?
– Inte särskilt, faktiskt. Mycket hade jag gratis: allt som har med palestinierna att göra kan jag redan, liksom av samma skäl mellanösterns geografi.
– Det viktigaste var att besöka vår egen ubåtsbas i Karlskrona, där cheferna väldigt entusiastiskt hjälpte mig med tekniken, strategin och intrigen. Det var som på Hamiltontiden, då jag fick mycket hjälp av höga militärer. Genom sitt yrke är de vana att spela krigsspel, och det är ju precis vad jag gör med dem.
Har du själv någonsin varit ombord på en ubåt?
– Jadå, jag fick gå ombord på HMU Sjöbjörnen när jag skulle skriva I nationens intresse, 1988. I den boken anfaller ju Carl Hamilton från ubåt.
– Moderna ubåtar är en helt annan värld än andra världskrigets och femtiotalets undervattensfarkoster. En ubåt som Kursk, till exempel, är 160 meter lång och åtta våningar hög. Där finns stora samlingsrum, matsalar, pingpongbord, en swimmingpool…
Du beskriver livet ombord på U1 Jerusalem så man nästan längtar dit. Det låter bitvis väldigt bekvämt och behagligt…
– Ja, och så måste det vara. Allt sådant som kan störa oss andra i vårt vardagliga liv lite grann, får en enormt förstärkt effekt på en ubåt. Besättningen får helt enkelt inte vara ovänner. Man sitter två centimeter ifrån varandra när man jobbar. Om någon gör fel så dör alla.
Din sista bok om Carl Gustaf Gilbert Hamilton; En medborgare höjd över varje misstanke från 1995, slutar med att han får en livstidsdom som inte kan preskriberas, varvid han under FBI:s beskydd drar sig tillbaka till Kalifornien. Hade du en tanke på att han någonsin skulle kunna komma tillbaka?
– Jag tyckte att jag hade konstruerat hans exit så listigt. Dealen med amerikanerna innebar att han inte kunde lämna ens Kalifornien och han aldrig någonsin mer skulle kunna beträda något annat lands territorium. Han satt absolut fast.
– Att ta död på honom helt ville jag inte. Tänk på Sir Connan Doyle som tog död på Sherlock Holmes för att sedan tvingas förklara att Sherlock bara varit skendöd; att det egentligen bara varit småsten i kistan man begravt.
– En sådan nödlösning ville jag inte ta till, men nu insåg jag att även om Hamilton inte får sätta sin fot på europeiskt territorium, så är det inget som säger något om världshaven. Han var inte med i intrigen från första början, men jag kom till ett stadium där en sådan som han behövdes och sedan blev det väldigt spännande och roligt att få storyn att fungera.
Madame Terror är en i grunden ganska ljus historia. Skulle något liknande kunna utspela sig i verkligheten?
– Den chansen är mycket liten. Bland annat för att den israeliska krigsmakten är så totalt överlägsen i Mellanöstern, både i luften och till lands. Att flottan är relativt svag beror på att man i princip inte har något motstånd till havs.
Vi möter många av världspolitikens stora namn i din berättelse – inte minst USA:s utrikesminister Condoleezza Rice, ganska privat och närgånget. Kändes det självklart att ta det greppet istället för att ge dem lösa förklädnader?
– Ja, helt självklart. Om jag skulle beskriva USA:s utrikesminister som en svart kvinna men med ett annat namn, skulle jag inte åstadkomma något annat än att alla som läste hela tiden satt och tänkte på Condoleezza Rice.
– Jag kan inte gärna anklagas för förtal när jag beskriver president Bush eller Donald Rumsfeldt, så att ge dem andra namn skulle inte fylla någon som helst funktion.
Det är inte svårt att tänka sig Madame Terror som film…
– Tja, att det skulle skjutas till några amerikanska pengar är totalt uteslutet, liksom all hjälp från den amerikanska flottan. Och hur dyrt det skulle bli att göra en film med europeiskt kapital vet jag inte.
Inte heller är det svårt att se den som en internationell bestseller…
– De utländska förlag som kan läsa svenska, det vill säga norrmän och danskar, är oerhört entusiastiska. Översättningen till tyska är på gång, vi får väl se hur det går.
– Detta är den första roman jag skrivit som inte är svensk. I hela handlingen yttras inte ett ord på svenska, det närmaste man kommer är när Hamilton kommer på sig själv med att tänka en mening på svenska.
Vad har du för planer framöver?
– Inga särskilda, faktiskt. För ungefär tio år sedan bestämde jag mig för att skriva om det heliga kriget i form av korstågstiden och sedan de svenska direktörerna och så kriget mot terrorismen. Nu är den planen uppfylld – jag kan knappast göra ”Direktörerna 2” eller ”Ubåten kommer tillbaka”.
– Men man borde kanske skriva något om Bodströmsamhället. Börja med en Säporazzia mot några invandrarfamiljer ute i Tensta…