Verkligheten bakom – Livstid

Det här är egentligen min första polisroman.
Skälet att jag dragit mig för att skriva om regelrätt polisarbete tidigare är enkelt; jag kan inget om det. (Det blir lätt lite larvigt när författare sitter och låtsas.)
Den undersökande journalistiken behärskar jag däremot in och ut och bak och fram, vilket förstås är anledningen till att min huvudperson är just undersökande reporter med samma intressen, arbetsuppgifter och bevakningsområden som jag själv hade när jag jobbade som journalist.
Ambitionen att skildra en kvinnlig polis som hamnar i kläm mellan olika lojaliteter har jag haft i flera år, och för att kunna beskriva hennes tankesätt, arbetsuppgifter och vokabulär på ett någorlunda trovärdigt sätt så behövde jag följa en kvinnlig polis under ganska lång tid.
Jag hade en vansinnig tur när jag fick kontakt med Matilda Johansson.
Matilda var polisassistent på Södermalmspolisen när hon hörde av sig till mig första gången. Hon ville att jag skulle komma och föreläsa för ett nätverk med kvinnliga poliser på Söder. Efter några olika turer så kom jag till slut till Katarina polisstation en eftermiddag på våren 2006.
– Vad vill du ha betalt? frågade Matilda efteråt.
– Jag vill inte ha betalt, sa jag. Jag vill åka polisbil.
På den vägen är det.
På sina lediga dagar har Matilda ställt upp och lyssnat på mina utläggningar om olika scenarier och förvecklingar om polisarbetet i min blivande roman. Pedagogiskt har hon förklarat vad som funkar och vad som inte gör det. Och gudarna ska veta att det behövdes.
Faktum var att jag körde fast på första meningen i boken.
Min polis i romanen, Nina, skulle sitta i sin polisbil då hon fick veta att det varit en skottlossning på Bondegatan strax intill. Enkelt – tills jag insåg att jag inte visste följande:
1. Vad kallas det när man ropar ut något på polisradion? Larm? Meddelande? Eller något annat?
2. Vem ropar ut det? Vad kallas han? Var befinner han någonstans, rent fysiskt?
3. Hur uttrycker han sig?
4. Vad svarar Nina?
5. Vad kallas polisradion?
6. Hur ser den ut? Vad sitter den i polisbilen?
7. Vad heter polisbilen?
Matilda gav mig svaren:
Det heter ”anrop” och går ut från en kille som kallas ”70” på LKC (Länskommunikationscentralen) på Kungsholmen i Stockholm. (Larm finns också, de det är mycket större än anrop). Systemet som 70 använder kallas antingen 70- eller 80-systemet (70 är förort, 80 innerstad). Poliserna svarar alltid med numret på sin bil, som kallas patrullbil, och de avslutar alltid kommunikationen med ordet ”kom”. Det är bara 70 och befäl som säger ”klart slut”.
Så här blev det i boken:
Anropet kom klockan 03.21. Det gick ut från Länskommunikationscentralen till samtliga radiobilar i Stockholms city och var kort och intetsägande.
– Alla enheter från 70. Vi har en misstänkt skottlossning på Bondegatan.
Inget mer. Ingen närmare adress, inga uppgifter om offer eller anmälare.
Ändå knöt det sig i magen på Nina på ett sätt hon inte begrep.
Bondegatan är lång, det måste bo tusen människor där.
Hon såg Andersson i passagerarsätet sträcka sig efter kommunikationsradion och skyndade sig att slita tag i luren till 80-systemet, tryckte in sändningstangenten på vänstra sidan samtidigt som hon svängde upp på Renstiernas gata.
– 1617 här, svarade hon. Vi är ett kvarter bort. Hade du något husnummer, kom?Sådant här går inte att hitta på. Åtminstone kan inte jag det. Kommer jag närmare verkligheten så blir det oftast mycket bättre. Ska jag skriva om en skog så går jag ut i en skog och lyssnar och luktar och tar in ljuset mellan grenarna och känner på bark och stenar. Ska jag skriva om ett fängelse så tar jag kontakt med fängelseledningen och sedan åker jag dit och går igenom alla säkerhetskontroller och blir inlåst i en cell.
När det gäller skildringen av polisarbetet fortsätter det på samma vis. Romanfiguren Nina agerar på det sätt som riktiga Matilda gjort i liknande situationer, och som hon fått lära sig att man ska göra. Tillsammans med Matilda har gått igenom bil 1617 på Södermalm och hållit i polisradion och petat på varenda pryl och skrivit upp vad de heter, jag har tittat in i varje vrå på polisstationen, inklusive gym och vapenskåp. Sedan har jag gått hem och skrivit och Matilda har läst mina olika utkast och versioner och korrigerat mina värsta missuppfattningar. (En del är kvar, med författarens frihetskrav. Historien måste ju funka också).
På så sätt hittade jag min Nina.
Tack igen, Matilda (som för övrigt har befordrats och är utredare i city numer).

En annan karaktär som var fått researcha en del är Annikas man, Thomas Samuelsson. Han är en av mina absoluta favoriter i böckerna. Det är vansinnigt kul att skriva alla scener med honom, jag vet inte varför. Kanske för att han blir alltmer dryg och osympatisk.
I alla scener jag skriver så går jag in i den karaktär som utgör berättarperspektivet och håller det stenhårt. När Thomas upplever någonting så måste jag också göra det för att scenen ska sitta ordentligt.
I de första böckerna i serien var avsnitten om Thomas arbete superenkla att skriva. Jag gjorde honom till tjänsteman på Svenska Kommunförbundet där han fick sitta och utreda regionfrågan. En av mina bästa kompisar, Lotta Snickare, (som jag för övrigt skrev Helvetesboken tillsammans med) ansvarade för just regionfrågan på Kommunförbudet i slutet av 90-talet och jag var med och gjorde en del presentationer och rapporter i ämnet, så allt det där hade jag i ryggmärgen. (Thomas har förresten fått sitt namn efter Lottas make, it-konsulten Thomas Snickare).
Redan i Sprängaren, som jag skrev 1997, promenerar Thomas förbi regeringskansliet Rosenbad och drömmer om att jobba där en gång. Planen var redan då att han skulle göra det så småningom. Han skulle få mer och mer betydelsefulla uppdrag som krockar med Annikas arbete, hade jag tänkt.
Och så, i min förra bok Nobels testamente, så var det äntligen dags att placera honom där.
Då visade det sig att det bara är två departement som sitter i själva Rosenbad: Statsrådsberedningen med statsministern i spetsen och så Justitiedepartementet.
Thomas fick hamna på Justitie. Det funkar med min långsiktiga plan för hans utveckling.
Men sedan satt jag där, i samma läge som med Nina i polisbilen: handfallen.
Exakt vad gör Thomas på departementet? I detalj, alltså? Finns det snabbtelefoner? Och hur ser det ut där? Vem är hans överordnade och hur tituleras han?
Jag hade ingen aning.
Både i Nobel och i Livstid har jag fått hjälp med allt detta av en annan Thomas, Thomas Bodström, som var statsråd och departementschef där i sex år. (Det blev ju lite fånigt att den riktiga ministern och min romanfigur hamnade på samma ställe och råkade ha samma namn och samma bakgrund och se likadana ut, men vad gör man?)
Jag har gjort studiebesök på departementet och suttit med på beredningar och diskuterat rättegångsrutiner och politiska beslutsvägar och livstidsstraffens konsekvenser för att få koll på allt. Thomas B har sedan läst igenom alltsammans längs resans gång, både i Nobel och Livstid, och tålmodigt rättat till alla mina genanta missuppfattningar. Du vet hur tacksam jag är!

En annan omständighet som jag tidigare inte funderat så mycket över när jag skrivit mina romaner är just detta med upplevandet. Om jag ska skriva en scen i ett skogsparti så går jag som sagt ut i skogen först. Ska jag hugga händerna av någon i en portuppgång så åker jag till en lämplig fastighet och kollar in hur väggarna ser ut och hur luftdragen går för att blodskvittret ska bli trovärdigt.
Det gick inte i den här boken.
Under hela praktiskt taget hela skrivperioden befann jag mig rent fysiskt i södra Spanien, bra precis fyra tusen kilometer från portuppgången jag behövde hemma i Stockholm. (Jag använde till slut Tove Alsterdals, min redaktörs, tack för lånet!).
Att inte kunna springa ut och spontankolla miljöer komplicerade mitt skrivande mycket mer än jag anat. Inte förrän jag satt här och tittade ut över Atlasbergen i Afrika så insåg jag hur beroende jag är av mina miljöupplevelser.
Jag fick helt enkelt samla ihop de viktigaste och flyga upp till Arlanda och beta av min intrycksjakt några dagar i stöten.
Och tack Gud för Internet!
Alla de sökningar som Annika gör i boken har jag också gjort.
Man kan faktiskt se flygfoton med vartenda dike och uthustak i hela Örebro kommun på deras hemsida.
Bokens upplösning skrev jag enbart med hjälp av den länken.

Rent generellt gjorde jag den här romanen till en smalare historia än mina bägge tidigare, Vargen och Nobel. De är mycket spretigare och yvigare, någon kallade dem ”fresker över vår tid”. Livstid är en tämligen rak kriminalhistoria, visserligen i flera lager och med olika frågeställningar i undertexten, men den tar inte på sig att beskriva och kritisera hela den rådande samhällsstrukturen. Både texten och berättelsen är ganska koncentrerad, den sväller inte ut.
Själv kan jag inte bedöma och jämföra mina olika böcker och säga vad som är bättre och eller var jag tycker mer om. Det är som att välja mellan sina barn.
Varje gång jag skriver en ny roman så försöker jag göra något nytt. Jag testar olika berättargrepp och språkflöden, avskalat eller porlande, svepande eller fokuserat. Jag vet inte om det gör någon större skillnad för läsarna, (jag vet faktiskt inte varför mina böcker säljer eller är så lästa, om det finns ett trick så vet jag inte vilket det är), men jag vill åtminstone försöka utvecklas som författare från en bok till nästa.
Om jag lyckas eller inte får andra bedöma.

Liza M
Marbella den 16 juli 2007