Intervju Fienden inom oss

Hur fick du idén till den här boken?
– Den var helt självklar. Man kan säga att detta är den sista boken i Arn-sviten. Anledningen till att jag skrev böckerna om Arn var att jag ville skildra det heliga kriget; toleransen och intoleransen mellan kristna och muslimer, vilket är den fråga som kommer prägla resten av mitt liv.
– Efter elfte september 2001 övergick det heliga kriget till kriget mot terrorismen. Min förra bok Madame Terror handlade om det kriget på en internationell arena, medan den här boken skildrar hur det ser ut i ett enda land.

Titeln, Fienden inom oss, syftar väl på att vår värsta fiende är vår egen rädsla och okunnighet. Kan du utveckla…?
– Det är mycket enkelt. Vi driver kriget mot terrorismen med stor fermitet; säpos resurser har utökats med femtio procent sedan 2001, nya lagar har stiftats, experter har anställts och det har blivit lättare att döma människor utan bevis. Kriget mot terrorismen går kort sagt utmärkt på alla fronter – det enda vi för närvarande saknar är terrorister.
– Men fortsätter vi så här så får vi terrorister. Övertygar man 350 000 muslimer om att de är fullständigt rättslösa så kommer motattacker förr eller senare. Och då är det vi som skapat terrorismen.

Det är en synnerligen intrikat historia du berättar, som i många stycken känns välbekant – hur mycket är dikt och hur mycket är verklighet?
– Mycket har hänt i verkligheten, på andra platser. I september förra året gjorde exempelvis säkerhetspolisen i Danmark just en sådan razzia som den som inleder min bok. Sju personer har suttit häktade sedan dess – processen mot dem inleds för övrigt 5 september när Fienden inom oss kommer ut.
– Har man bra bevisning behöver man inte ha folk häktade i elva månader. Det är ingen konst att döma svartskallar som gjort sig skyldiga till brott. Problemet uppstår om de är oskyldiga – det är då man måste ha terroristlagen att ta till.
– Den här självklara skillnaden har folk svårt att förstå, eftersom man tror att det handlar om något oerhört mystiskt; att muslimer på något sätt är lömskare än andra. Men faktum är att alla brott som terrorister kan tänkas begå finns registrerade i vår lagstiftning sedan 1700-talet. Det skulle inte behövas någon särskild typ av bevisning om inte Thomas Bodström och andra intalat människor att detta är något så speciellt att det krävs en undantagslagstiftning.

Jakten på terrorister framstår till stora delar som tämligen enfaldig i din berättelse. Är det verkligen så illa ställt med förståndet inom säkerhetspolisen och regeringen?
– Tja, vi har hittills haft ett fåtal terroristprocesser, vilka jag delvis berättar om i boken. Som till exempel ”al-Qaida i Sverige”, som några snorungar i Tensta kallade sig när de lekte med datorer med Säpo som trogen publik. De slog till mot en lokal där det hölls irakisk valförrättning och lyckades få in en flaska med bensin genom ett fönster, varpå de lämnade efter sig keps, jacka och en flaska med fingeravtryck innan de försvann från brottsplatsen. De åkte givetvis blixtsnabbt fast och i tingsrätten fick de åtta års fängelse för terroristbrott, men friades i hovrätten som gav dem två år för försök till mordbrand.
– Bevisningen i det här fallet bestod till övervägande del av vad de tittat på på internet. Säpo och åklagare hade lagt ned stor energi på att återge vilken konversation som förts – varpå ynglingarnas advokater triumferande kunde ta fram Playstation II och visa att allt varit ett spel.

I likhet med bokens Erik Ponti satt du själv i fängelse för brott mot rikets säkerhet för trettio år sedan …
– Ja, och därför vet jag exempelvis hur det är att sitta i förhör en vecka och försöka förklara vilka nycklar man har och varför. Själv hade jag en nyckel som förhörsledarna påstod bara gick till lås i Kanada, vilket ledde till eviga diskussioner om huruvida jag varit i Kanada och vad jag i så fall skulle ha gjort där.
– I skrivandet har jag haft en väldig nytta av att ha blivit förhörd av Säpo i sex månader. Till slut börjar man känna sig tokig och undrar om man inte är skyldig ändå.

Har du gjort research inom säkerhetspolisen i mer modern tid?
– Nej, jag kan inte veta idag hur valserna går på Säpo, mer än att jag kan läsa tidningar, se vilka insatser som görs utåt, vilka som grips och vilken lagstiftning Tomas Bodström slåss för att få igenom.

Hur tror du man kommer reagera på Säpo när man läser din bok?
– Att detta är en nidbild; att de är väldigt mycket mer seriösa och visserligen haft otur med en del rättsfall hittills, men att det säkert kommer ta sig …

Svenska medier får också en bra släng av sleven …
– Ja. Jag har faktiskt roat mig med att samla på helsidor i Expressen som handlar om att visa läsarna hur hotade vi är. Minst en gång i veckan har de haft någon terrorsida, de har till och med lyckats peka ut al-Qaida i Södertälje med pilar och allt. Fördelen med sådana artiklar är ju att terroristerna aldrig kan dementera – särskilt inte om de är anonyma eller icke existerande.

Finns det verkligen direktkanaler från Säpo ut till utvalda redaktioner, som det skildras i din bok?
– Ja, visst gör det det. De har funnits i alla år – förr i världen visste jag till och med namnen på dem som ringde och dem som lyfte på luren och svarade.
– Det här skapar en falsk bild hos allmänheten att det pågår ett terrorkrig i Sverige som än så länge inte existerar. Men det kommer att existera; i morgon eller i övermorgon eller om ett år, som en självklar konsekvens av hela terroristfixeringen.

Avslutningsvis – vad håller du annars på med just nu?
– Jag vet faktiskt inte. Jag har ägnat mig åt det här projektet sedan 1995 och nu är det över. Det jag haft att säga om det heliga kriget och kriget mot terrorismen tror jag att jag har sagt, åtminstone i litterär form.