Intervju Livstid
– Annika Bengtzons hus har brunnit ned efter att en yrkesmördare kallad Kattungen tänt på. Strax innan har hennes man Thomas lämnat henne och åkt hem till sin älskarinna. Annika har inte fått med sig något annat än barnen och sin mobil när hon hoppade från andra våningen.
– Nobels testamente slutar med att Annika sitter i en taxi på väg in till stan. När Livstid börjar kliver hon ur taxin utanför sin vän Anne Snapphanes port.
Det låter som om du måste ha haft den här historien i huvudet redan när du skrev den förra boken …
– Ja, absolut. Historierna går i varandra. Vissa scener hade jag till och med tänkt ha med i Nobels testamente, men de fick inte plats så jag flyttade över dem till Livstid istället. Annikas uppgörelse med sin bästa vän, till exempel.
Livstid skiljer sig från dina tidigare böcker på så sätt att den utspelar sig kring en ganska liten krets människor, med en mördad och en misstänkt mördare i centrum. Var det ett medvetet grepp?
– Ja. Den här berättelsen är mycket smalare och rakare än mina tidigare. Min ambition har hela tiden varit att mina böcker ska vara olika, men det här är min första polisroman. Den var väldigt annorlunda att skriva och jag har dragit mig lite för det, eftersom jag inte kan ett dugg om polisarbete.
Ändå känns skildringen av polisens arbete väldigt realistisk och rik på detaljer. Man misstänker nästan att du har lika bra försänkningar inom polisen som Annika Bengtzon…
– I så fall är det tack vare Matilda Johansson, polis på Södermalm i Stockholm. Hon tog kontakt med mig för flera år sedan och bad mig komma och föreläsa för ett nätverk av kvinnliga poliser. Jag tackade ja och när hon frågade vad jag ville ha betalt svarade jag ”ingenting – jag vill åka polisbil!”.
– Det fick jag och nu har jag gått igenom varenda detalj i utrustningen till bil1617 i Stockholms södra polisdistrikt, plus polisstationen inklusive omklädningsrum, vapenskåp och gym …
– Dessutom har jag korsförhört Matilda om allt som händer i den här typen av polisarbete. Men någon Q har jag tyvärr inte. Han är helt påhittad, även om han är en av mina favoriter.
Vid sidan av reporterarbetet med det märkliga mordet på en polisman och hans fyraårige sons mystiska försvinnande, tampas Annika Bengtzon med ett minst sagt rörigt privatliv. Vad kommer först till dig när du tänker ut en historia – brotten eller relationerna?
– Allt kommer samtidigt. Jag tänker ut hela storylinen på en gång, sedan fyller jag i med detaljer undan för undan.
– Jag skulle inte kunna jobba på något annat sätt. Historien måste vara en helhet, inte bara mord eller bara relationer. Annars skulle jag inte orka – det är jobbigt att skriva romaner!
Annika Bengtzon kämpar på i en redaktionsmiljö som framstår som allt mer bisarr. Är det verkligen så illa ställt i tidningsvärlden?
– Ja, jag tror det. Men precis som Kvällspressen lyckas komma ut med en bra tidning varje dag, lyckas våra kvällstidningar i verkliga livet också oftast komma med något att läsa.
– Men villkoren för medierna förändras snabbt. I förra boken hittade jag på att man avskaffat de fasta arbetsplatserna på Kvällspressens redaktion. En kompis som arbetar på en stor redaktion läste och skrattade – men när han ett tag senare kom tillbaka från semestern hade han inte längre någon arbetsplats på redaktionen …
– Jag tror att jag beskriver en utveckling som kommer. Exempelvis kommer kvällstidningarna snart vara helt webintegrerade.
Annika Bengtzon är inte längre yngst och hungrigast på redaktionen, vilket hon inte är odelat förtjust i. Är det en erfarenhet du känner igen?
– Nej, jag var fortfarande yngst när jag slutade på Expressen. Jag insåg nog att det inte går att stanna kvar och åldras med någon form av värdighet på en kvällstidning, så jag sa upp mig när jag var 31.
Många har undrat hur mycket Liza Marklund det finns i Annika Bengtzon. Hur är det egentligen – har hon blivit mer eller mindre lik dig under de sju böcker som kommit hittills?
– Tove, som är min redaktör, säger att Annika blir mindre lik mig för varje bok.
– Själv kan jag inte bedöma det, eftersom jag aldrig tyckt att hon varit lik mig. Hon arbetar på samma sätt som jag, något annat har hon inte fått låna av mig.
Så när som på 2001 har du skrivit en bok om året sedan 1998, då Sprängaren kom. Hur länge orkar du hålla det tempot?
– Jag tycker inte det är särskilt högt, eftersom jag gjort en massa andra grejer vid sidan om. Det senaste året har jag till exempel gjort två timslånga tevedokumentärer, skrivit krönikor varje vecka och gjort en del turnéer utomlands. Det är sånt som tar tid, inte att skriva böcker.
– Jag är bra på tunnelseende; att ta en sak i taget och göra klart den. Jag blir inte stressad av att folk sliter i mig, jag behöver inte svara direkt på alla mail och sms utan kan vänta till jag har tid.
Det är många som sliter i dig från alla håll. Hur tacklar du tillvaron som superkändis?
– Jag tycker det är enormt häftigt att människor vill ta del av det jag säger, att jag har en sådan möjlighet att nå ut.
– Men jag är inte intresserad av att vara en offentlig person för själva kändisskapets skull. Jag tycker extremt illa om att prata om mig själv.
Vad har du på gång just nu?
– Jag ska börja skriva nästa bok om Annika Bengtzon. Kokainkusten ska den heta och den fortsätter där Livstid slutar.