Intervju Nobels testamente

När berättelsen i Nobels testamente börjar befinner sig Annika Bengtzon på nobelfesten – en kväll som tar en ände i förskräckelse. När fick du idén till den här historien?
– Den har funnits i mitt huvud så länge att jag uppriktigt sagt inte vet exakt när den kom till. Men en bit föddes i mitten av 90-talet, då en kollega på Expressen objuden lyckades ta sig in på Nobelfesten genom att trippa fram till vakterna i aftonklänning och uppsatt hår och säga ”gud vad jag fryser!”. De trodde att hon varit ute och tagit en nypa frisk luft och släppte in henne. Hon kom ända in i Gyllene Salen och fick dansa en hel timme…
– En annan pusselbit har tillkommit under många promenader runt Stadshuset, under de år jag bodde på Kungsholmen. Jag gick där och tänkte på hur lätt det skulle vara att ta sig obemärkt från nobelfesten genom att springa över gräsmattan och hoppa i en båt och sedan försvinna för alltid.

Och sedan har vi Alfred Nobel, som hur märkligt det än kan låta spelar en aktiv roll i intrigen…
– Ja, hans öde har länge fängslat mig. Jag har alltid varit fascinerad av människor där den officiella bilden krockar med den verkliga. Alfred Nobel var ju en djupt olycklig människa som gick ett tragiskt öde till mötes. Men de flesta ser bara det glamorösa; priset, middagen, kungen och drottningen, alla vackra klänningar…
–Riktigt fast för Alfred Nobel blev jag när en av mina bästa vänner köpte hans gamla laboratorium i Vinterviken strax utanför Stockholm. Efter det började jag läsa allt jag kom över om Alfred Nobel.

Du har med andra ord gjort en hel del research…?
– Ja, den här boken har slagit alla rekord. Ett tag trodde jag att jag tagit mig vatten över huvudet; att jag inte skulle hinna bli klar i tid.
– Men det gick tack vare Cecilia Björkdal, som är doktorand på Karolinska Institutet och som har visat mig runt och svarat på alla mina frågor. Henne kom jag i kontakt med genom min författarkollega Åsa Nilsonne, som också är anställd på Karolinska.

Vad var mest spännande att sätta dig in i?
– Försöksdjuren. I dag är de ju helt undangömda, på grund av alla attacker, och det var otroligt intressant att få tillträde till försöksdjursstallarna.
– Jag tycker inte det är hemskt med djurförsök, de är nödvändiga. Djuren lever ett väldigt bra liv, forskarna och djurskötarna är oerhört förtjusta i dem och tar väl hand om dem. Och många djurförsök är inte ett dugg plågsamma.

Hur är det annars med dina naturvetenskapliga kunskaper?
– Ganska bra, faktiskt. Matte, kemi och fysik var mina absolut bästa ämnen i skolan och när jag var liten höll jag jämt på med min kemilåda och gjorde olika experiment. Jag är egentligen inte alls någon språkmänniska, jag borde ha gått naturvetenskaplig linje på gymnasiet istället.

En annan miljö som naturligtvis återkommer i Nobels testamente är kvällstidningsvärlden. Här har det hänt en hel del på kort tid, vilket Annika Bengtzon inte är odelat positiv till. Hur ser du själv på kvällstidningar i dag?
– Jag tycker de har lyckats väldigt väl i sin anpassning till den nya tiden. De tar tillvara internets möjligheter på ett jättebra sätt.
– Problemet har varit att man släppt den journalistiska kompetensen. Men jag tycker att den är på väg tillbaka, man har förstått att journalistiken ändå är det fundament som en tidning måste bygga på.

På tidningen stöter Annika på tuffa motgångar, som hon möter med mindre ilska och mer uppgivenhet än förr. Vad har hänt?
– Visst är hon fortfarande arg. Men hon har blivit lite äldre, kanterna har slipats av. Nu kanske hon är mer sorgsen, uppgiven.

Och ändå har hon uppfyllt sin dröm och flyttat till villa i en idyllisk förort…
– Jo, men det blev ju inte helt lyckat. Annika
passar inte i förorten.
– Och så har hon det ju jobbigt med sin man, Thomas. Han var ju otrogen och Annika fick reda på det men sa ingenting. Det var inte så listigt. Att hålla tyst är aldrig listigt.

Nu är det snart åtta år sedan Sprängaren kom ut – en thriller av en i princip okänd författare som trycktes i några tusen exemplar. I dag har dina böcker sålts i över sju miljoner exemplar och finns översatta till tjugonio språk. Hur känns det, har du hunnit med i svängarna?
– Ja, det tycker jag. Allt har gått stegvis, jag har kunnat hantera en sak i taget. Mitt mål med första boken var att alls få den färdigskriven. Det lyckades jag med, resten har bara varit bonus.
– Men det där är ingenting jag går omkring och funderar över. Mitt liv handlar mest om hur jag ska få ihop det rent praktiskt. Att skriva en roman är väldigt svårt, men efter nio böcker känner jag att jag börjar lära mig hantverket någorlunda. Jag känner mig lugnare i dag, jag vet vad som krävs runtomkring för att skrivandet ska fungera.

Du har sagt att det skulle bli sex böcker om Annika Bengtzon. Nobels testamente är den sjätte – blir det verkligen inga fler?
– Det har jag aldrig sagt. Däremot har jag sagt att jag hade sex böcker färdiga i huvudet när jag började skriva Sprängaren för tio år sedan.
– I dag har jag fler böcker i huvudet. En del har försvunnit på vägen, medan andra kommit till.

Så nästa bok finns rentav redan i ditt huvud?
– Jadå. Jag har hela plotten klar, nu håller jag på att göra research. Jag avslöjar inte vad det handlar om, men så mycket kan jag säga som att historien börjar tio minuter efter att Nobels testamente slutar.